Jag gjorde Ottfjället Östertoppen på skidor för några år sedan, och Västertoppen med snöskor. Till fots gick jag på Ottfjället i fjol när jag kollade flygplansvraket. Nu tänkte jag gå till Östertoppen för att se mer av Ottfjället i sommarskrud!
Regnskurar överallt
Vädermässigt var det något av en chansning, i prognosen fanns både sol och regn. Regn var rätt – jag såg direkt när jag kom till kalfjället och fick fri sikt att det var många skurar på gång. Dock ganska långt borta från Ottfjället, men frågan var hur länge.
Båda av Ottfjällets toppar är ganska sega för att vara ärlig. Stigningen börjar direkt och bara fortsätter i olika grader så kroppen får jobba hela vägen. Det kände jag efter några hundra höjdmeter, det var jobbigare än det brukar vara. Den känsla jag hade tidigare att fysiken har tagit stryk när jag legat i källaren mentalt förstärktes och nu började jag bli riktigt orolig. Hur bestående är skadan?
Jag fortsatte ändå. Det var en märklig känsla… det var inte så att jag fick upp flåset och behövde hämta andan, det var mer det att jag helt enkelt inte hade krafter. Lite samma känsla när jag har gått i tunn luft. Men till toppen ska jag! Jag stannade dock flitigt, inte bara för att vila utan också för att kolla hur det är med regnet. Regnskurarna blev allt fler och smälte ihop, det regnade i princip överallt utom just på Ottfjället. Så mycket tur hade jag inte att regnet helt undvek Ottfjället och de första dropparna föll precis när jag kom till toppen.
Vädrets skiftningar
Planen hade varit att fika upp på toppen som jag brukar göra, men den planen rök all världens väg när regnet tilltog och molnen drev in så att sikten nästan försvann. Jag knaprade på några nötter för energi och gick tillbaka.
Regnet upphörde när jag gått ner ett par hundra höjdmeter, men runtom i Vålådalen fanns skurarna kvar. Det är ett mäktigt skådespel att se när regn och solsken varvas om. Ingen annanstans har jag sett vädrets skiftningar så tydligt som i fjällen. Det är värt blöta kläder att stå på en utsiktsplats och beundra!
