För tre år sedan var jag för trött för att göra Smällhögarna pkt 1158 när jag kom tillbaka från Vålåstugorna efter att ha gjort tre toppar. Det var lite irriterande att ha den lilla toppen kvar, men jag hade dock andra och större toppar kvar i närheten så frågan var bara hur jag kombinerar. Det blev till slut Lill-Stendalsfjället, som har varit högt upp på min önskelista.
Lägerplats
Planen var att tälta i mynningen av Låtedalen mellan Smällhögarna och Lill-Stensdalsfjället, jag hade spanat ett par alternativa lägerplatser på flygbilderna. Gå till lägerplatsen och ta Smällhögarna den första dagen, ta Lill-Stensdalsfjället och gå tillbaka den andra dagen.
Jag gick på morgonen från parkeringen vid Vålådalens fjällstation mot Vålåstugorna. Kroppen kändes inte helt hundra, jag var trött. Hade jag inte ens återhämtat mig från turen på Ottfjället trots att det har gått två dagar?
Jag är inte särskilt förtjust i leden mot Vålåstugorna. Efter bron över Stensån blir det urbota tråkigt, det är granskog och uppförsbacke. Leden är också i mycket dåligt skick, spängerna har ruttnat illa och jag tog mig över torrskodd med tungan rätt i mun. Det var ett avbrott i den tråkiga skogen i varje fall.
Just när leden kommer upp till kalfjället svängde jag till höger och försökte att följa höjdkurvan så gott det gick för att komma till den första alternativa tältplatsen men en liten tjärn och en liten bäck. Jag smakade på vattnet, det var gott, så jag kollade om det finns en platt yta för tältet. Inga problem med det, så jag satte upp tältet. Tanken var att jag skulle hinna vila en stund, men vandringen hit hade tagit mer tid än jag räknat med så någon vila skulle det inte bli.
Smällhögarna pkt 1158
Det var inte långt att gå, men om kroppen kändes seg i morse var den naturligtvis ännu mer seg nu. Jag gick i slow motion, noga med att inte få hög puls, och tog en så rak linje mot toppen som möjligt. Terrängen var lätt i varje fall och det sparar mycket på krafter att inte behöva gå genom myrar eller videsnår.
Det var inget glädjerus när jag kom till toppen. Det är sällan att det är glädjerus hos mig även när jag mår bra, men nu var det liksom… ingenting. Allt gick på rutin – kolla utsikten, fota, toppfika. En ny topp i statistiken, det var allt.
Jag hade fått medicin för depressionen två dagar innan. Inledningsvis bara en halv tablett och den första halvan jag tog knockade mig helt. Jag sov typ 10 timmar. Jag hoppades på att tabletten skulle funka lika bra även nu så jag fick bra sömn, för nu behövde jag vila ordentligt innan morgondagens prövningar. Men nej, sådan effekt hade inte den halva tabletten på mig nu. Det var precis så svårt att somna och sova som det brukar vara i tält.
Hur ska det gå i morgon, undrade jag. Och somnade till slut.
