Jag sov hyfsat bra, mycket nöjd med att jag nu hade den tjockare quilten så jag var varm hela natten, till skillnad från förra turen.
Raka vägen mot toppen
Jag gick direkt efter frukost och följde leden mot Anarisstugan till 1 070 höjdmeter. Efter det avvek jag från stigen, kollade kompassriktningen och försökte gå en så rak linje som möjligt. Det var betydligt lättare än på Lill-Stensdalsfjället, det var varken dvärgbjörk eller myrar som saktade ner mig. Det kändes bra även i kroppen, nästan som det brukar vara. Överlag var jag mycket gladare än sist när jag äntligen stod på toppen av Stor-Anahögen!
Jag hittade en trevlig sten att sitta på och beundra utsikten när jag åt lunch. Det blåste nästan ingenting och solen gassade från en blå himmel, det var faktiskt nästan för varmt hellre än kyligt som det annars brukar vara på topparna.
Oväntat fynd
Jag var mycket nyfiken på att se Hällådalen, men toppen av Stor-Anahögen är ganska platt och någon fri sikt mot dalen hade jag inte. Då valde jag att gå en omväg tillbaka, om jag siktade på passet mellan Stor-Anahögen och Aaresketjahke så skulle jag få en bra utsikt mot dalen.
Min omväg krävde lite scrambling upp en av de många åsarna som finns på Stor-Anahögen och på andra sidan åsen undrade jag om en metallbit som jag råkade på, hur kan den ha hamnat här? Förklaringen fick jag snart, när jag upptäckte mer metallskrot bland stenarna – det var resterna av ett flygplansvrak! Jag hade ingen aning om att ett flygplan störtat i Anarisfjällen. Det var ett mysterium som jag fick reda ut senare och skrev hela historien i ett separat inlägg, kika gärna!
Retur
Det hade blivit eftermiddag och solen var obarmhärtig, jag tyckte synd om de två vandrare som kom från Anarisstugan med sina stora ryggsäckar. Värmen kändes jobbig nog för mig som var ute med en lätt dagsturssäck.
Jag hade inget större behov av vila när jag var tillbaka vid tältet, så jag packade min ryggsäck och gick. Det blev jobbigt direkt – hur är det möjligt att ryggsäcken väger mer när jag går tillbaka?!
I och med att jag visste att fötterna skulle bli blöta vid Grönvallen gjorde jag inga försök att undvika de blöta ställena på stigen, utan gick den rakaste och kortaste vägen för att spara på krafterna.
Vid Grönvallen hade vattnet runnit undan, men på sina ställen fanns det vatten kvar och fötterna blev ordentligt blöta. Efter en stund märkte jag att det skavde under fotsulorna, jag gissade att det fanns veck i huden i och med att fötterna hade varit blöta så länge, typ russinhud. Som om inte det räckte så hade jag också fått ont i höger vadmuskel, jag minns inte exakt hur det hände men jag minns att jag tänkte “aj” uppe på Stor-Anahögen så jag måste ha sträckt muskeln där.
Dags att tänka om
Vandringen till Vallbo var återigen en plågsam historia. Jag gjorde precis som förra gången, tänkte i etapper – Vargtjärnen, Vargtjärnsflätet, Middagsvålen… Värmen sög musten ur mig, jag hade skavsår och vadmuskeln gjorde mer ont för varje steg.
Det här är inte roligt. Jag orkar inte med fjälltopparna när någonting går fel varje gång. Jag förstår att skavankerna hör till spelet, men nu när jag känner mig allmänt låg är det för mycket. Visst att läkaren uppmuntrade mig att göra saker som jag normalt gillar att göra, men det här funkar inte. Fjälltopparna kräver mycket fysik och det är där det klämmer just nu.
Jag behöver en paus och jag behöver tänka om. Det är inte rätt läge att envist fortsätta med någonting som gör mer skada än nytta.