Det har inte varit något höjdarväder den senaste tiden, så när väderprognosen äntligen visade en fin dag hade jag bara ett mål i siktet – stå på en fjälltopp! Det blev Stor-Gröngumpen i Vålådalens naturreservat.
Problemet som sådant var att jag redan har gjort nästan alla toppar söder om Åre som går att göra som en dagstur. Mina alternativ nu är långa dagsturer eller övernattningsturer, men för det sistnämnda krävs en längre lucka i vädret än en dag. Så då blev det en lång dagstur till Stor-Gröngumpen, och inte anade jag exakt hur lång den skulle vara!
Pyramiderna
Med på turen fick jag min kompis Eva och hennes tuffa “fjällpudel” Päla. Vi gick från Vallbo och som bevis på hur blasé jag har blivit i fråga om navigering ledde jag oss fel direkt, dock märkte jag redan efter ett par hundra meter att vi var på väg mot Middagsvalen. En u-sväng och kort omväg senare var vi på rätt stig.
Och den stigen gillar jag inte. En knölig led genom en myggig och tät skog får tummen ner varje gång. Vargtjärnflätet ger kort lindring till lidandet, men sedan är det ytterligare 4 km till Pyramiderna.
Väl vid Pyramiderna blev det dock roligt igen. Trots min andra navigeringsmiss. Jag gick efter minnet och minnet sade att leden grenar och vi ska gå till höger. Jag hade fel om både förgreningen och riktningen. Igen var det inte värre än några hundra meter innan vi stod på rätt stig..
Det hade blivit lunchdags så vi stannade för att äta och fika. Eva hade inte sett Pyramiderna sedan tidigare, så det var roligt att hon fick se någonting nytt. Jag har varit här flera gånger, den första gången 2017.
Stor-Gröngumpen
Kort efter Pyramiderna lämnade vi leden och började gå upp. Det är bitvis blockterräng på Stor-Gröngumpens norra sida, men det går att hitta en väg upp utan att råka ut för större blockhav, som jag verkligen inte gillar. Typ i klass med myggig och tät skog. Men innan det låter som att jag ogillar allt som har med fjällterräng att göra så vill jag påminna om att jag älskar kalfjäll och att vara här ute och se den magnifika utsikten från höjden mer än kompenserar för de mindre angenäma delarna av vandringen!
Så lyckades jag med bedriften att gå fel en tredje gång. Vi hade gått ganska rakt från Pyramiderna, men Stor-Gröngumpens topp ligger mer sydväst så jag styrde om oss på en diagonal. Vad jag inte upptäckte är att GPS-positionen inte hade uppdaterats när jag kollade, så vi var faktiskt mer åt väst än vad jag trodde. Det såg jag när jag plötsligt såg toppröset till vänster, när jag trodde att det skulle dyka upp till höger. Det var återigen några hundra meter vi fick gå extra, men vi valde att se det positiva i det – mer utsikt!
Dagen var fortfarande fin, vi såg regn på håll och det var några moln även där vi var, men på något sätt fick vi sol på oss mest hela tiden. Hade det inte fläktat på toppen hade vi klarat oss kortärmat. Det fina vädret till trots stannade vi inte länge på toppen, vi hade mycket kvar. Det var dock roligt att se över Saanta och resten av Anarisfjällen, som jag inte tidigare sett härifrån. Det var Gröndalen i synnerhet som jag ville se, så frågan var om vi tar den kortaste vägen tillbaka eller går via Gröndalen/Issjödalen.
Issjödalen
Det blev Issjödalen. Vi kände att vi hade krafter kvar och tyckte att det var värt ett par extra kilometer. Vi följde Stor-Gröngumpens kam mot Gröndalen och fick sedan lite bryderier när vi skulle ta oss ner. Just mot Gröndalen är det brantare och det är mer blockterräng, men nu var det bara att gilla läget. Det fanns några snölegor kvar som hjälpte.
Här uppe i Gröndalen är Grönan knappt mer än en bäck, vi behövde inte leta efter ett vadställe utan gick rakt över. På andra sidan är det dock videsnår, inte mer än en remsa på 20-30 meter, men tillräckligt för att fastna så att myggorna kom ikapp. Jag tror jag fick fler myggbett i det lilla videsnåret än jag fick på hela den första biten från Vallbo till Pyramiderna!
Därefter var det lätt. Hela det här området kring Pyramiderna, Gröndalen och Issjödalen är alldeles fantastiskt. Jag har inte sett någonting liknande i hela Sverige! Eller någon annanstans i världen, för den delen. Det är nästan ingen markvegetation utan det är bara grus. Där det finns jordlagret är det känsligt, därav förbudet att beträda Pyramiderna. Det är dock liknande på många andra åsar och kullar, även om det växer björk på sluttningarna är det tydligt att jordlagret är tunt. Om jordlagret nöts bort är skadorna irreversibla.
Att gå genom Issjödalen är en upplevelse i sig. Jag vet att jag oftast pratar om topparna, men nu vill jag verkligen slå ett slag för dalen. Issjödalen är helt fantastisk!
27 kilometer
Efter Issjödalen var vi tillbaka i skogen och när den visuella stimulansen försvann blev tröttheten påtaglig. De 7 km som vi hade kvar till Vallbo var väl inte den roligaste sträckan jag någonsin gått, men jag är nöjd med hur kroppen höll trots att jag inte har gjort långa turer sedan länge. Men det är som jag tidigare konstaterat – min kropp har anpassat sig till vandring och den kommer ihåg vad den går ut på!
Det blev över 27 km till slut och stegräknaren visade drygt 50 000 steg. Det är ett nytt personligt rekord! Jag hade på förhand uppskattat att turen är 25 km och utan mina navigeringsmissar hade vi nog landat nära det. Ingen skada dock, och nu vet jag mer om var mina gränser går!
Turen
- Längd: 27,4 km
- Stigning: 921 m
- Tid: 10 tim 59 min
- Topp nr 49 av 141 i Jämtlands landskap
- Topp nr 86 (av 178) i Jämtlands län