För nio år sedan gjorde jag Gråstöten, en av de första topparna jag gjorde efter att jag flyttade till Ljusnedal. Det mest bestående minnet från turen var stenströmmarna på Gråstötens norra sida, men just då kämpade jag med att fota dem ordentligt. Jag har ända sedan dess velat komma tillbaka, men som vanligt så har det alltid varit någonting annat som jag har prioriterat. Men nu så, nu var stenströmmarna prio 1!
Lappljung
Det är ovanligt torrt i markerna för att vara början av juni. Det brukar vara några blöta ställen på stigen mot Ånnfjället, men nu var det torrt. Det var först mot trädgränsen som det rann vatten på stigen, det brukar det alltid göra.
Det varma vädret har gjort att myggorna vaknat. Just i dag var det nästan ingen vind, så jag fick tampas med myggorna även på kalfjället. Så smart var jag inte att jag skulle ha packat myggmedel i ryggsäcken. Note to self: packa myggmedel i ryggsäcken.
Det som dock slog mig mest när jag lämnade stigen och genade söder om Ånnfjällstjärnen är att det finns massor av lappljung. Jag tror inte jag någonsin sett så mycket, marken var alldeles rosa på sina ställen. Jag minns att det fanns massor av lappljung och krypljung även då för nio år sedan, men det som är anmärkningsvärt är att jag gjorde turen i mitten av juli. Det var en rekordkall vår år 2015.
Stenströmmar
Jag försökte att hålla höjd när jag gick runt mot Gråstöten, några gånger stötte jag på blötare ställen men i det hela var lätt att vandra. Inte ens dvärgbjörk var särskilt besvärlig. I vanliga fall avskyr jag att gå genom dvärgbjörk… det kanske kommer senare på sommaren.
Det bästa området med stenströmmar är strax söder om Ånnfjällsravinen (på kartan har ravinen inget namn, så jag använder det logiska namnet) mot Gråstöten. Det första jag gjorde när jag kom dit var att fika för jag var hungrig, men allt jag fick för det var massor av myggbett så jag avbröt fikat och tog fram drönaren. Det absolut bästa sättet att få en uppfattning om strömmarna är från luften.
Stenströmmen är en frostmarksform och uppstår vid tjällossningen, jorden blir helt enkelt flytande och under tidens gång blottar stenarna under. Det är på inget sätt ett ovanligt fenomen, men jag har aldrig sett lika fina och lika många stenströmmar som här vid Gråstöten.
Ånnfjället
Det var en fin dag och jag var fortfarande fikasugen, så jag gick till Ånnfjällets topp och räknade med att det fläktar så pass mycket där uppe att jag kan sitta i lugn och ro. Det var exakt så, det blåste ovanligt lite för att vara Ånnfjällets topp, men tillräckligt för att hålla blodsugarna borta. Tänk att för ett par månader sedan var det så mycket snö här att bara pinnen syntes av det stora toppröset och det blåste så hårt att man knappt kunde stå upp!
Göken
Det verkar vara högsäsong för göken, för jag hörde ko-koandet nästan hela tiden. Några gånger så nära att jag tittade runt för att hitta källan – och såg göken! Jag har sett en gök endast en gång tidigare, då flög den förbi mig. Av en händelse just på Ånnfjället även då.
Jag fotade göken även om det var hopplöst, långt borta och i motljus. Min första chans att fota göken så det fick duga.
Men sedan när jag gick tillbaka såg jag göken igen och nu stod den mycket närmare! Den ställde sig på ett ledkryss (eller pinnen där ledkrysset ska vara, nu var krysset borta) framför mig, visserligen var det fortfarande motljus, men nu gick det i varje fall se på bilden att det är en gök. Den satt där en bra stund och ko-koade, fantastiskt!
Det var den 14:e gången jag stått på Ånnfjällets topp och så finns ett antal gånger jag gått på Ånnfjället utan att göra den högsta punkten. Tänk att jag fortfarande kan uppleva någonting nytt där!
Det är inte för intet som Ånnfjället är min favorit. Mitt hemmafjäll!
