Den sista fjälltoppen söder om E14 som jag kan göra som en dagstur är Blåhammarkläppen. Jag vill inte hela tiden upprepa mig, men vädret är verkligen inte gynnsamt för turer på flera dagar – alltså om man vill försäkra sig om en fin utsikt på toppen. Om prognosen säger att det kommer att regna, även om det inte är mycket regn, är risken stor för att molnbasen är låg.
Så med det sagt – prognosen lovade fint väder för dagen och då tog jag mig till Blåhammarkläppen!
Med halon passar jag på att tipsa om mitt nya Instagram-konto Fenomenjägaren! Syftet med kontot är att visa upp naturfenomen och serendipiteter som jag råkar se när jag är ute på tur och på vägarna. Mitt gamla Instagram-konto kommer naturligtvis att finnas kvar med samma typ av innehåll som tidigare, men med Fenomenjägaren gräver jag också i arkivet för att berätta om olika fenomen!
Rundhögen-Sevedholm
Jag parkerade i Rundhögen. Från Rundhögen är det två alternativ för att gå till Sevedholm, följa vägen via husen eller ta stigen genom skogen. Jag tänkte att jag går båda, stigen nu på morgonen och vägen tillbaka.
Jag borde veta bättre. “Genom skogen” säger det mesta – det är helt enkelt inte min grej, jag pallar inte myggiga skogar. Men misären var över ganska fort, tack och lov, stigen kom ut till fyrhjulingsvägen efter 1,5 km, då var det ytterligare 1,5 kvar att gå till Sevedholm, men på den mindre instängda vägen. Det går naturligtvis bra att cykla till Sevedholm om man vill spara benen.
I Sevedholm finns toa och vindskydd och det som var mest relevant för min del – bro över Enan. Det är en stadig bro som är lämplig för små motorfordon, inte någon hängbro som man annars har i fjällen.
Blåhammaren
Efter bron är det ett par kilometer till kalfjället och då var det roligt förstås. Stigningen är genomgående snäll och terrängen är lätt så att vandringen var varken ansträngande eller utmanande, det fanns gott om tid att njuta av landskapet i stället.
Enda bryderiet jag hade var med vatten, jag hade bara en liten flaska med mig för jag tänkte att det finns bäckar där jag kan fylla. Det är bara det att många av bäckarna verkar ha stora järnhalter, hela bäckfåran var rödbrun och då tvekade jag, jag vet ärligt talat inte om sådant vatten är säkert att dricka? Men till slut korsade stigen en större bäck med gott vatten, ingen fara på taket.
Jag hade tänkt att jag genar diagonalt mot toppen istället för att gå till fjällstationen och sedan till höger. När jag såg att den diagonala vägen till toppen innebar massor av videsnår, hade jag plötsligt ingenting emot att gå en längre väg. Jag brukar säga att den kortaste vägen mellan A och B är en rak linje, men om den raka linjen innehåller videsnår eller dvärgbjörk, föredrar jag längre och lätt framför kortare och besvärligt!
Det kändes märkligt när jag kom till Blåhammarens fjällstation. Det var ödsligt… inte en människa i sikte, bara en liten grävmaskin som röjt en av byggnaderna. Den som STF inte längre behöver nu när antalet bäddar (och öppettider) ska begränsas. På tal om det, jag såg två renar. Eller samma ren två gånger. Så jag upplever inte att jag störde djurens betesro till någon större grad…
Blåhammarkläppen 1 165 möh
Jag var hungrig men ville inte stanna vid fjällstationen så jag fortsatte mot toppen, det var bara några hundra meter kvar och hur lätt som helst. Blåhammarkläppen har två ansikten, ett snällt mot öst och dramatiskt mot väst.
Dagen var fin och varm och jag kunde sitta på toppen ostört och äta min efterlängtade lunch. Fotografiskt sett hade jag inte mycket att hämta härifrån, det var motljus mot Sylarna, inte särskilt intressant mot väst och norr och ärligt talat inte så speciellt mot öst heller. Jag ställer större krav på mina utsikter!
Jag tittade på den kortare diagonala vägen i hopp om att hitta en rutt utan videsnår, men det såg ganska hopplöst ut så jag gick via fjällstationen igen. Nu var det inte lika ödsligt, ett par vandrare som uppenbarligen siktade på en längre fjälltur hade tagit sig dit.
Vandringen tillbaka var lika händelselös som vandringen upp. I slutet tog jag vägen i stället för stigen, rekommenderas!
Skav
Enda konstiga var att jag hade någonting i skon som skavde, kanske en liten sten som hamnat under foten. Jag ignorerade den, inga bestående men tyckte jag. När jag tog av skorna och kollade, upptäckte jag att det inte alls handlade om någon liten sten. Jag hade fått en blåsa under hälen!
Det som hade hänt är att efter turen till Stor-Gröngumpen där skorna hade blivit blöta, hade jag tagit ut innersulan för att låta dem torka. När jag sedan tryckt innersulorna tillbaka, hade jag inte märkt att korkhälen som jag behöver i höger sko hade glidit framåt. Det är den bakre kanten av korkhälen som hade skavt mot hälens trampdyna. Det trots att innersulan är hyfsat tjock och man skulle tro att den skulle ha skyddat mot sådant skav! Men det är så här min kropp är. Känslig. Jag har inga marginaler utan allt som inte sitter perfekt är ett potentiellt problem.
Nu blir det intressant. Om två dagar ska jag ut igen, då på en flera dagars tälttur till Sylarna! Skavsår brukar inte läka så fort…
Turen
- Längd: 20,2 km
- Stigning: 734 m
- Tid: 6 tim 27 min
- Topp nr 50 av 141 i Jämtlands landskap
- Topp nr 87 (av 178) i Jämtlands län