Döda fallet – vattenfallet som tystnade

Vädret i fjällen har varit och ska vara så uselt att jag bestämde mig för att åka österut till Skuleskogen och jaga solen. Jag hade inte bråttom och ville inte köra långa dagsträckor så jag gjorde några stopp på vägen. Den första anhalten var Döda fallet i Ragunda.

Populärt

Det var eftermiddag när jag kom fram, jag fick skrämselhicka direkt. Det är fullt på parkeringen och folk överallt! Det var dock precis så pass sent att det var fler bilar på väg ut än in så jag hittade plats för Wiley. Jag visste att det fanns ytterligare parkering ett par hundra meter efter huvudparkeringen så jag gick dit för att kolla, och visst, där fanns det fler platser så jag flyttade bilen, platsen fungerar också för att övernatta.

Jag satt i bilen och väntade på att människorna försvinner. Klockan åtta gick jag ut med kameran och då var det nästan tomt på parkeringen.

Trärampen

Jag hade inga större förväntningar. Jag gillar vattenfall, men ett vattenfall utan vatten? Vad är poängen, liksom. Jag fick ändra åsikt direkt när jag kom till trärampen. Bara den var värt ett besök, jag har aldrig sett på maken! Jag gillar rampen runt Järvzoo (numera Vildriket), men den här var extra allt.

Det var också fascinerande att se klipporna och stenarna som nu var torra och jag försökte föreställa mig hur det var när det rann vatten här.

Järnvägen
Järnvägen går alldeles intill naturreservatet
trärampen i Döda fallet naturreservat
Den fina trärampen i Döda fallet naturreservat
största fallet i den forna Storforsen
Det här var det största fallet i den forna Storforsen
Kvällsljus i Döda fallet
Kvällsljus över klipporna i Döda fallet

Döda fallet

Det finns infotavlor utmed rampen som berättar om hur Ragundasjön tömdes på vatten och den en gång så mäktiga Storforsen tystnade i slutet av 1700-talet och vad det hade för konsekvenser. Det var en av de största naturkatastroferna i Sveriges historia och det känns som ett mirakel att ingen människa miste livet.

Jag såg ett par små grupper av besökare på rampen när jag kom. Jag gick den korta turen som heter “familjeslingan” och när jag kom tillbaka till rampen fanns ingen annan kvar. Jag såg hur det sista ljuset färgade klippväggen röd innan solen försvann bakom träden och gick tillbaka till bilen.

Det är så roligt när ens förväntningar överträffas, och den här gången med råge!

skuggor i väggen
Jag och trärampen som skuggor i väggen
Resterna av Indalsälven
Resterna av Indalsälven
Döda fallet
Klipporna är fina
jättegryta
Det finns också otaliga jättegrytor
Sista ljuset över Döda fallet
Sista ljuset över Döda fallet

Granvågsniporna

Nästa dag besökte jag ett naturreservat som heter Granvågsniporna utanför Sollefteå. Det var kanske inte lika intressant som Döda fallet, men jag gillar geologi så jag gick kollade nipkullarna, eller niporna. De bildades under istiden när smältvattnet rann i tunnlar under isen och förde med sig sten och grus som sedan blev en grusås.

Jag gick upp på Rödskäggnipan, som höjer sig 36 meter över Ångermanälven. Mot älven är sluttningen nästan tvärbrant, så trots att jag är van vid högre höjder som går i fjällen tyckte jag ändå att dessa nipor var sevärda.

tall hänger prekärt på Svalnipan
En tall hänger prekärt på Svalnipan
Stigen på Rödskäggnipan
Stigen på Rödskäggnipan
Inhägnat område längst ut på Rödskäggnipan
Inhägnat område längst ut på Rödskäggnipan. Osäker om syftet, men jag gissar för att bevara den känsliga åsen.
Rödskäggnipan
Det stoppar dock inte folk från att gå längst ut på kanten.
Rödskäggnipan
Jag valde att stanna här.
Granvågsniporna
På andra sidan finns trappor upp på Rödskäggnipan

Nu fortsätter resan till Skuleskogens nationalpark!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen