(Skrivet 11 juli 2024, trots inläggets datum.)
Den här är den svåraste texten jag någonsin har skrivit. Det efter att ha skrivit en hel bok och över 2000 inlägg på bloggen.
Ljud(över)känslighet har jag nämnt flera gånger på bloggen. Jag har alltid trott att det har någonting att göra med att jag är en högkänslig person (HSP). Men hör och häpna. Det är jag inte!
Jag genomgick en grundlig utredning nu under våren hos neuropsykiatriska i Östersund och det visade sig att min ljudkänslighet, tillsammans med övrig sensorisk känslighet, är ett autistiskt drag! En annan sak som psykologen kom fram till är att jag har neurotiska personlighetsdrag. I klarspråk: jag är en neurotisk kvinna. Jag vet att “neurotisk” används i negativ bemärkelse för att beskriva någon. I mitt fall stämmer det. Jag är neurotisk, punkt slut.
Varken autistiska drag eller neurotiska personlighetsdrag är en diagnos. De bara beskriver hur jag fungerar. Helt utan diagnos blev jag dock inte, och det här som den här texten blir svår att skriva.
Jag lider av måttlig depression.
Meningslöst
För 10 år sedan hade jag en period med nedstämdhet. Jag hade förlorat hoppet, det var ingen mening med någonting. Jag trodde att jag kom över den episoden, men nu i backspegeln inser jag att jag helt enkelt lärde mig leva med meningslösheten. Den blev en del av mig. Sedan dess har jag flera gånger varit olycklig, men aldrig slog det mig att det skulle handla om depression. Jag tänkte bara att det är någonting som är fel och funderade på hur jag åtgärdar felet.
Jag flyttade till fjällen. Jag sade upp mig. Jag startade eget. Jag flyttade om och om igen. Jag gick ner i arbetstimmar när belastningen blev för stor. Till slut flyttade jag in i husbilen.
Jag förstod aldrig att jag har ett blödande sår. Allt jag har gjort är att sätta plåster utan att se att såret blöder. Nu har jag inga plåster kvar och jag blöder ut. Jag är trött in i märgen, en trötthet som god nattsömn inte kan bota.
Jag kan inte med egna medel ta mig upp från det här svarta hålet som jag har hamnat i. Jag är så desperat att jag till och med accepterat att jag behöver medicin. Efter att hela livet i möjligaste mån undvikit läkemedel.
Jag ska också, för första gången i mitt liv (!), bli sjukskriven. Jag orkar helt enkelt inte med någonting som kräver så mycket fokus som översättning. Jag orkar inte med det mesta. När allt känns så meningslöst är tröskeln skyhög.
Life goes on
Jag hade som det stora målet under sommaren att göra alla toppar över 1 400 meter i Jämtland, men nu undrar jag om jag mäktar med det. Min fysik har också tagit stryk, jag ser en märkbar förändring under de senaste veckorna. Det kan göra mer skada än nytta om jag envist fortsätter anstränga mig. Med det sagt så rekommenderade psykologen att jag gör saker som tidigare varit betydelsefulla för mig. Som vandring och bloggen. Så här är jag.
Allt detta har jag mörkat i tidigare inlägg. Jag har inte velat säga någonting innan jag pratar med läkaren. Jag har inte velat säga någonting när jag inte själv vet var jag står, det har varit omtumlande att se depressionen i vitögat.
Jag kan inte låta bli att undra om det skulle vara annorlunda om jag hade vetat om mina autistiska drag tidigare. Jag skulle ha kunnat hitta strategier för att förebygga problem. I stället har jag ansträngt mig för att vara neurotypisk. Jag har fått höra att “det är vanliga ljud, de ska man tåla”. Men jag tål inte. Jag. Tål. Inte. Ljud. Det är en känslighet som inte går att bota. Det är inte som en allergi där du gradvis utsätter dig för allergenet för att öka toleransen. Mitt enda försvar mot ljud är att inte höra ljud. Hur mycket av min trötthet beror på livslång ansträngning, helt i förgäves?
Framtiden
Hur går jag då framåt? Det kan ta upp till två veckor innan medicinen ger effekt. Om den ger effekt. Under tiden fortsätter jag med att göra det jag orkar. Jag fortsätter att visa god min här på bloggen och på sociala medier. Onödigt att sprida mitt dåliga mående. Jag kan dock i förbifarten nämna det i inläggen. Bloggen är ju trots allt också min dagbok.
Men bloggen publicerar jag för dig, läsaren. Jag undrar om jag kan be dig om en sak? Jag förstår att alla har ont om tid, men jag skulle uppskatta så väldigt mycket om du kan stanna för några sekunder och skriva en rad i kommentarerna. Bara säg hej, behöver inte säga mer. Så jag vet att mina ord inte försvinner i cyberrymden, så att bloggen inte är en ytterligare sak i mitt liv som tar mer än den ger.
Du anar inte hur stor betydelse ett litet ord kan ha!
* * *
Till sist. Jag vill inte vara en klyscha som säger att låtskrivare säger det bättre än jag själv. Men jag undrar vad Delta Goodrem har gått igenom. Keep Climbing är 100 % jag. Hundra procent. Lyssna så förstår du hur jag känner.
Åh, så gripande att läsa din text Minna. Och så svårt att försöka sätta sig in i hur du har det och har haft det i hela ditt liv. Trots att du här beskrev det väldigt bra. Vi hoppas verkligen att du får bra hjälp nu, så att du så småningom återfår din otroliga ork och upptäckarlust.
Vi har precis köpt din fina bok, den är fantastisk!
Varma hälsningar från oss på Lillhagen.
❤️
Jag hoppas och tror att detta är början till ett bättre liv. Efter en period. Du är långt ifrån ensam att uppleva detta. Jag håller tummarna!
❤️
Hej Minna!
Så fint skrivet, hr följt dig på Fb och din strävan att nå alla toppar.
toppar. Har undrat hur du kan ha sådant driv och välja ensamheten.
Hoppas att du fortsätter att delge oss dina vandringar i bild och ord och att ditt mående blir bättre❤️ Lena
❤️
Hej Minna!
❤️
Hejsan!
❤️
Tack för att du skriver det här. ❤️
❤️
Minna!
Det finns en sak som är bra i din text. Det är att du har blivit utredd ordentligt av proffs, du har fått rätt diagnos(er) och adekvat behandling. Det är toppen (även om det inte känns så). För med rätt diagnoser finns det vägar framåt även om det är slingriga stigar. Nu vet du vad som ligger bakom och då kan du hitta rätt strategier.
Jag är ju en varm anhängare av modern medicin, hoppas dina piller ger snabb effekt och att du kan börja en ny resa, den mot bättre mående.
Du gör helt rätt som struntar i topparna, ta dagarna som de kommer.
Hoppas du repar dig snabbare än väntat!
❤️
Jag är så fantastiskt glad att du har bestigit (och besegrat) så många av dina rädslor i den här ”vandringen” som det har inneburit att genomgå det du har genomgått den här våren. Jag är så glad att du har sträckt ut handen och bett om hjälp. Jag är så glad att du är min vän och att du är så öppen med vad du går igenom. Vet att du också är glad för så många saker, även om dom sakerna just för tillfället inte känns glada inom dig p.g.a. den depressiva episoden. (Mycket ”jag” i den här texten, men du vet att det inte är av egoism). Tänkte avsluta den här texten med något viktigt som du har lärt mig under de vandringar vi har gjort tillsammans: Tänker man bara på hur långt det är kvar till toppen istället för att ta varje steg som en vinst, då känns även de lägsta fjällturerna oövervinnliga. Ett steg i taget – så tar du dig dit. ❤️
❤️
Hej
❤️
Brukar läsa din blogg lite då och då. Intressant att följa dina Toppturer. Jag var själv inne på att ta alla jämtlandstoppar ett tag men har insett att jag aldrig kommer lyckas. Har 79 toppar tagna och allt för många otillgängliga kvar och ett liv som upptar för mycket för att hinna med. Starkt av dig att skriva detta inlägg.
❤️
Hej Minna! Jag är ingen regelbunden läsare av bloggen (i varje fall inte fram till nu) men har halkat in här när jag googlat på toppar. Vilken fin och ärlig text du skrivit. Förstår att det var en svår text att skriva men kanske kan det vara till hjälp för dig att skriva om det, att dela med andra.
Jag skriver detta en underbar julimorgon i Issjödalen, på väg mot Tjåervientjahke. Den toppen är anledningen till att jag kom in på din blogg denna gång, även om jag inte vet om du varit uppe där än.
❤️
Luv ya, always here for you.
❤️
Hoppas du slipper biverkningar från medicinen!
❤️
Tack för att du delade med dig! Önskar dig lycka till med återhämtningen och förhoppningsvis ett lugnare och mer balanserat liv framöver nu när du lärt dig lite mer om dig själv!
❤️
Nu är det länge sedan jag var inne och kikade på din blogg! Åh så glad jag blev över att det blivit en bok, det kommer bli vår mest lästa och finaste coffee table book i stugan. Fint oxå att ha dina turer och tips bevarade för nästa generation när de ska planera turer .
Har haft stor behållning av dina inlägg, väl formulerade och med fantastiska bilder. Tankarna lättar från den hopplösa Mälardalsvintern och jag blir full av inspiration och vandringslust .
Jag hoppas du får rätsida på problemen och hittar en väg som fungerar för dig. Jag tror på dig. ❤️
❤️
Jag vill bara skriva hej. Vad modig och ärlig du är här. Jag googlade efter bilder på Tempeldalen men fastnade i dina ord.
❤️
Har inte orkat läsa din blogg på länge nu, för just en depression. Men idag kände jag att jag ville läsa ikapp, kanske ett tecken på att livet är lite lättare, jag vet inte. Dock har jag nog inte läst alla inlägg jag missat, men dom jag kommer ihåg, och sen såg jag länken till detta inlägg och kände att jag behövde läsa även detta.
Starkt av dig att skriva om hur det är med ditt mående. Och starkt att du fortsätter beskriva detta i kommande inlägg, inte alla som skulle varken våga eller vilja berätta.
Jag hoppas att medicinen hjälper, så du kommer upp ur den och sen kan må bättre utan medicinsk hjälp. Jag är lite samma lika, vill inte ha medicin, men måste kanske ta den hjälpen den här gången. Så är livet ibland.
Ta hand om dig och lyssna på dig själv, vad som funkar för dig! <3
Så tråkigt att höra att även du tampas med dessa problem! Jag är en sådan som inte har problem med att vara öppen, så om jag kan skänka även lite tröst till andra som kämpar med psykisk ohälsa så delar jag med mig gärna.
Jag mår bättre i dag, tack och lov. Jag är fortfarande trött, men den stora meningslösheten som höll på att dra mig till avgrunden känner jag inte längre. Jag äter fortfarande mina lyckopiller, har inga biverkningar så det finns ingen anledning att sluta tills jag är 100 % säker på att jag besegrat mörkret.
Det finns ingen anledning att känna sig ledsen när hjälpen ändå är nära, så prata med läkaren och ta det som hen erbjuder. Du är värd att känna dig lycklig, hoppas att det vänder snart för dig! <3