Alla som läst mig en (mycket lång) tid vet att jag gillar fullmånen. Jag har tyvärr tappat bort vanan att kolla när det är fullmåne och så har jag varje månad bara konstaterat att jaha det är fullmåne och det var det liksom. Det var nära även nu, men som tur var ville jag kolla solens position på kvällen och råkade då se att det var fullmåne. Ännu bättre att jag råkade stå parkerad i närheten av en bra utsiktsplats!
Fullmånen
Platsen var Stötliden, en liten höjd söder om Torkilstöten. Jag var ute i god tid, gick upp vid liften som man gör. Det är mycket snö kvar och jag gick över tre stora snölegor, mellan dem var det naturligtvis blött. Det var en påminnelse om att det inte är helt okomplicerat att vandra i fjällen så här års, även om det var snustorrt när jag väl kommit upp på fjällkammen.
Jag ställde upp stativet och satte fast den lilla kameran med 100-400mm objektivet. Det var inte läge för vidvinkelbilder utan nu ville jag fånga månen precis när den kom upp.
Bakom mig hotade slöjmoln att förstöra hela föreställningen, min idé var ju att fota månen när det fortfarande finns solljus kvar på fjälltopparna. Tidsmässigt skulle det funka alldeles utmärkt, men kravet var klar himmel. Jag skulle också ha uppskattat klarare luft för nu tror jag att det är mycket damm i luften, men jag tager vad jag haver.
Och så kom den upp, månen, precis bakom Sonfjället i fjärran. Galet var stor den ser ut att vara alldeles vid horisonten! Visst fanns det solljus kvar och jag fotade tills Väster-Stoljan, alltså fjället jag använde som förgrund för månen, låg i skugga.
Serendipitet
Jag packade grejerna och gick tillbaka. Jag stannade flera gånger för att titta bakåt och beundra månen. På andra sidan blev solnedgången en icke-händelse när molnen försvann bakom de där slöjmolnen långt innan den försvann bakom horisonten.
Och så fanns de där. Tre renar med fullmånen alldeles bakom dem. Jag hade fortfarande kameran i handen (den stora kameran med ett mindre objektiv) så jag behövde inte mer än lyfta den och fota. Vinkeln var dock inte helt optimal, så jag tog några steg och hoppades på det bästa – och det gick! Renarna tittade på mig och fortsatte att beta, hela oberörda.
Nu var det inte mycket ljus kvar och jag höjde ISO för att få tillräckligt korta slutartider. Renarna var så lugna att jag hade till och med tid för att kolla om skärpan sitter, för här hade jag ett tillfälle som jag aldrig under mina 20 år som fjällvandrare fått och förmodligen inte skulle få igen. En äkta serendipitet!
Efter några minuter gick renarna ner så jag inte längre såg dem, då gick även jag. Med ett stort leende på läpparna. Det är roligt att planen fungerar, som det gjorde med fullmånen, men ännu roligare att få vara med någonting som jag inte ens i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig!
