Jag gjorde Skenörsfjället för 13 år sedan och blev förtjust, jag tyckte att utsikten var ovanligt bra även om jag just den dagen inte fick många bilder med mig. Jag har velat besöka Skenörsfjället i många år nu för att se om mitt första intryck fortfarande stämmer, nu när jag gjort en hel massa andra fjälltoppar och sett fantastiska utsikter. Jag har dock alltid prioriterat någonting annat – någon helt ny fjälltopp troligen – så Skenörsfjället har fått vänta. Tills idag! När jag tog Skenörsfjället då i 2011 gick jag från Bruksvallarna, den här gången gick jag från Fjällnäs.
Snöskor
Efter tövädret och klabbsnö har vi nu fått bra med minusgrader och nu är det isigt i stället. Jag är inte mer förtjust i att åka skidor på is än i klabbsnö, så jag valde snöskor. Jag kan gå på skare utan någon halkrisk. Efter bara några hundra meter på skoterleden tog jag på snöskorna och testade hur snötäcket i skogen bär mig, och det visade sig att det bär alldeles utmärkt. Jag tog en så rak kurs jag kunde, i skogen fick jag gå efter terrängen men väl ute från skogen kunde jag helt enkelt sikta på fjälltoppen.
Det var en vacker dag och skid- och skoteråkare var inte sena att utnyttja den. De allra flesta var dock redan på väg hem, jag var den enda som gick mot fjället. Det var en vanlig onsdag och jag hade åkt ut efter jobbet. Jag tänkte att jag om jag hinner till Fjällnäs före klockan 15 kan göra turen, annars blir det för sent. Klockan var 14.57 när jag gick.
När stigningen började kände jag hur snöskorna vägde. Det var bara marginellt lättare än klabbsnö på väg upp Skärvagsvålen för några dagar sedan. Jag testade om skaren håller mig utan snöskor, svaret var att ungefär 80 % men de där 20 % var desto jobbigare så jag fick ta på mig snöskorna igen. Dock såg jag att jag nu kommit ganska nära skoterleden, så jag gick till leden där jag kunde gå utan snöskor och kom då snart på toppen.
Skenörsfjället
Mina kläder hade varit alldeles perfekta hittills, men här på toppen blåste det rätt så bra och jag kände av kylan. Jag lät mig inte besväras av den, jag visste att jag snart skulle röra på mig igen, så jag kollade utsikten åt alla håll, fotade, kollade utsikten igen, och kunde konstatera att mitt första intryck var rätt. Det är nåt visst med utsikten från Skenörsfjället! Och det här kan låta märkligt, men på något sätt upplevde jag också en ovanlig känsla av rymd. Som om att det är mer öppet på Skenörsfjället än det brukar vara på fjälltoppar, vilket är helkonstigt. Nåväl. Kanske är det bara ovana, jag har ju inte stått på så många fjälltoppar sedan september.
På tillbakavägen prioriterade jag hastigheten så jag gick på skoterleden utan snöskor. En lite längre väg, men högre hastighet betyder mer värme i kroppen. Och värme behövde jag efter att ha huttrat på toppen. Solen började också försvinna bakom moln så jag fick ingen värme från den och när jag kom till skogen kände jag hur kylan spred sig från händerna till underarmarna och längre och längre uppåt. Jag hade förstärkning i ryggsäcken, men för att ta på mig ett extra lager hade jag behövt frysa ännu mer, så jag valde att hålla mig i rörelse. Det var fyra grader i bilen när jag var framme och det kändes rätt så varmt just då!
Bilens termometer sade att det var -9 grader ute. Jag verkar inte vara van vid kalla temperaturer, för jag tyckte det kändes mer som -15. Jag är ganska nöjd med att vi går mot varmare tider nu!