Det är april med allt vad det innebär. Vi fick plötsligt 2-3 dm nysnö och nästa dag lovade väderprognosen sol. Det fanns bara en sak att göra – skidor på fjället! Frågan var bara var, nu när jag gjort allt jag hade på min önskelista när jag kom till Ljusnedal. Till slut valde jag Kappruet med start på Mittådalsvägens utsiktspunkt, en hyfsat kort tur utan större höjdskillnader.
Vitt och mer vitt
Det skulle bli plusgrader senare, så jag var ute tidigt för att undvika klabbsnö. Det var bra många minusgrader på morgonen så inga problem där, men en sak saknades – den utlovade solen. Molntäcket var tätt och molnbasen var så låg att några fjälltoppar fanns det inte att se. Det var också helt kontrastlöst, jag kunde inte se strukturen i snön och jag kunde inte ens avgöra om det gick upp eller ner framför mig. Allt såg exakt samma ut.
I början följde jag skoterleden och svängde av där leden grenar mot Anådalen. Mot Anådalen underhålls leden inte, det är inte ens någon som åkt nyligen. På just den sträckan råder det faktiskt skoterförbud, jag passerade flera förbudsskyltar och en varning om en bristfällig led. För mig var det dock inga problem, jag sjönk lite i det nya pudret men därunder var snötäcket hårt. Jag avvek från kryssleden och åkte mot kalfjället utan något specifikt mål.
Det hade inte blivit några nämnvärda ändringar i molntäcket och nu när jag kom upp från skogen såg jag att det till och med fanns snöbyar här och var. Jag gled från fjällbjörk till fjällbjörk och konstaterade att på sommaren skulle det vara rätt så tråkigt med sånt här väder, men nu på vintern funkade det alldeles utmärkt. Allt som behövs är en snygg fjällbjörk!
Väntan
Kappruet är ett avlångt fjäll, kammen är lite L-formad med den korta sidan i nordväst. Det är den korta sidan som jag tycker är mest intressant, den bjuder på fint utsikt mot Blåstöten. Vilket just idag inte gjorde mycket nytta i och med att molnbasen var så låg. Efter ett tag tunnades molen ut något och det blev lite ljus, som direkt gjorde en stor skillnad. Jag hittade en solgrop och satt ner mig för att äta lunch och vänta på ljuset, kanske skulle den utlovade solen komma ut snart?
Det gjorde den förstås inte, men jag satt länge och väntade. Det blåste inte särskilt mycket, det var inte särskilt kallt, jag hade inte bråttom någonstans. Bara sitta och vänta.
När jag till slut gav upp tänkte jag att jag ändå kan åka till toppen av fjället, på den östra sidan. På väg dit åkte jag över en liten höjd med ett stort stenröse vars funktion jag aldrig förstått och där höll det på att bli helt galet. Det var fortfarande kontrastlöst och vad jag trodde var en liten snödriva visade sig vara en stor snödriva med ett par meters fall, det såg jag först efter att min höger skida gled över kanten. Nu fick jag verkligen vara tacksam över min naturliga försiktighet, i annat fall skulle jag ha glidit över kanten och gjort en kullerbytta ner. Huga!
Anådalen
Jag åkte till den lilla höjden strax söder om toppen för en fin utsikt över Anådalen. Just här är det ett stup så jag såg skogen nästan rakt uppifrån. Det mest intressanta var dock Roaldsstöten, som hade fått ljus på sig. Molnen hade också lyft så pass att toppen blivit synlig. Det var otroligt vackert, en riktigt mäktig syn faktiskt. Jag saknade inte blå himmel, utan konstaterade att idag var dåligt väder fotografens bästa vän.
Jag gled tillbaka mot väst och väntade en liten stund till, men då molnen fortfarande inte ville lyfta mer än dessa små sprickor gav jag upp och åkte tillbaka. I skogen hade temperaturen stigit så pass att klabbsnö var ett faktum igen, jag stannade en gång för att hyvla bort snön och gav upp sedan, tog av stighudarna. Men nu hjälpte inte ens det! Snön klibbade fast ändå, dock kunde jag bli av med det värsta när jag trampade skidan hårt. Det blev inte särskilt mycket lättare på skoterleden så jag tog av skidorna.
Det var en superfin tur, inte alls som tänkt men det behöver inte betyda att det är dåligt. Det var bara väderprognosen som hade det jobbigt i dag.
