Jag kom till Sverige i slutet av februari, hade några ärenden i Östersund i början av mars så jag stannade hos en kompis i Gällö under några härliga dagar. Fick till och med sova i en riktig säng, det har inte hänt sedan… augusti faktiskt, när jag gjorde en tur till Sylarna och sov på fjällstationen. Även om Spanien inte funkade för mig i längden så har jag inga problem med husbilslivet! Men så den 6 mars var jag redo att komma ”hem” på riktigt. Med hem menar jag Funäsfjällen och Ljusnedal i synnerhet.
Jag har fått hyra en parkeringsplats med el så jag får värme i bilen med hjälp av min värmefläkt. Nackdelen med Ljusnedal är att det är en riktig köldhåla, det är inte ovanligt att det är tio grader kallare i Ljusnedal än andra närliggande byar när det blir en klar och kall natt. Den kallaste natten hittills har det varit -22 grader, men för varje dag minskar risken för köldknäpp och det är jag tacksam för. Jag har inget rinnande vatten i bilen, men toan använder jag fortfarande och med sådana kalla nätter finns det en risk att det fryser i kassetten. Mycket tack vare de mildare dagarna har jag dock sluppit det problemet. Överlag finns det en hel del knep man måste hitta på för att få livet i husbilen fungera på vintertid och jag är nöjd med hur det har gått, men samtidigt tvivlar jag att jag skulle vilja göra detta genom en hel vinter när köldknäpparna är värre och längre, dagarna är korta och solcellen täcks med snö. Det är dock ett problem för nästa vinter så tillsvidare fokuserar jag på att njuta av vårvintern och mina hemmafjäll!
Överlag vill jag säga att det var helt rätt beslut att åka hem tidigare än planerat. Det blev för mycket av det goda i Spanien, mer intryck än vad min hjärna klarade av. Kontrasten till hur jag har det nu är slående, här kan jag nästan gå med ögonbindel på och ändå hitta min väg. Så jag vilar upp mig mitt i det bekanta för att vara redo för nya äventyr på sommaren!
Snöskotur runt Vedbodåsen
Det första jag ville göra när jag kom till Ljusnedal var att åka till Ånnfjället. Inte toppen, utan bara till kalfjället. Det visade sig vara enklare sagt än gjort! Det första försöket gjorde jag på snöskor. Jag hade räknat med att det finns snöskoterspår till Lillvallarna, det gjorde det alltid när jag bodde här. Alltså jag menar direkta spår, inte skoterleden som gör en stor båge så att avståndet blir för långt. Men… några sådana spår hittade jag inte. I skogen bar skaren inte heller och det blev rätt så jobbigt att gå, jag var tvungen att vända efter Vedbodåsen. Uppförsbacke i pudersnö med snöskor, jag lovar man får mycket träning per meter.
Ånnfjällstjärnen
Dagen efter gjorde jag ett nytt försök på skidor, men jag hade inte hunnit återhämta mig från snöskoturen och jag gav upp innan jag egentligen ens började, jag kände direkt att jag inte mäktar med en lång uppförsbacke. I stället blev det en mindre ansträngande tur till Häckelsjön. Men så ett par dagar senare fick jag äntligen till det och åkte till Ånnfjällstjärnen – den långa vägen från bilen till Ljusnedal, ingen fusk här genom att köra till Ånnfjällets vinterparkering! Den turen blev långt mycket jobbigare än den borde ha varit, för nu var det klabbsnö som gjorde det riktigt tungt att åka så fort som jag lämnade den preparerade skoterleden. Under dagen blev snön bara blötare och jag fick stundtals staka i utförsbackarna när den blöta snön sög skidorna fast. Det viktigaste dock alla gånger är att jag fick se det jag hade längtat att se – Funäsfjällens finaste horisont!
Skidtur till Särvvålen
Jag har sett och gjort det mesta i Funäsfjällen, men än finns det punkter på kartan som jag inte besökt än. En sådan punkt är Särvvålen och den blev min första tur på okänd mark så att säga. Särvvålen ligger på nordöstra sidan av Flatruet och jag måste faktiskt erkänna att jag aldrig har åkt skidor på Flatruet, tills nu alltså. Jag har vandrat Flatruet på båda sidorna av vägen, men har inte sett någon mening med att åka skidor, helt enkelt för att jag inte hittat ett mål. Särvvålen har jag tydligen missat tidigare och med sina 975 meter – samma höjd som Falkvålen för övrigt – så är den ärligt talat ganska lätt att missa.
Det var en trevlig tur, även om det blev onödigt stressigt mot slutet. Saken är att det var tunna slöjmoln på himlen hela dagen och senare på eftermiddagen gav slöjmolnen upphov till en halo. Jag hade bara zoomobjektivet 28-300 mm med mig och 28 mm räcker inte på långa vägar att fånga hela fenomenet på bild. Jag fick bråttom med att komma till bilen så jag kan byta till vidvinkelobjektivet och det var frustrerande att se parkeringen från långt håll, men till synes aldrig komma närmare. När jag väl var framme hade molnen blivit så tjocka att halon försvunnit.
Jag hade glömt att jag alltid brukar ha två kameror och objektiv med mig på vinterturer, just i fall att det händer någonting roligt på himlen. Även om det är surt att ha missat halon denna gång så kan jag inte vara arg på mig själv, det var bara orutin. Det skulle ha varit värre om jag haft vidvinkeln i handen och bestämt mig för att inte ha den med.
Ånnfjället
Jag kom i kontakt med en kille som samlar på fjälltoppar. Han har som mål att göra Sveriges 50 sydligaste fjälltoppar under vårsnön, och har hämtat inspiration från min blogg. Det är förstås väldigt roligt att höra att min blogg inspirerar och hjälper! Jag har ingen topptursutrustning utan jag gör alla mina fjällturer med mina vanliga Åsnes-turskidor, de är inte helt idealiska på höjderna där det ofta är isigt och så brant att de halvlånga stighudarna inte räcker till, men det tycker jag inte är ett hinder för att göra en topp. Så vi bestämde oss för att göra Ånnfjället, en för mig så bekant topp. Jag föreslog att vi åker via Uggtjärnen, den vägen har jag aldrig tagit till toppen trots att jag funderat på det i många år. Annars har jag ju gjort Ånnfjället på olika sätt och från olika håll, bara slå in Ånnfjället i sökrutan!
Det var en fin men ganska blåsig dag. I skogen var vinden knappt märkbar, men på toppen var den helt brutal. Jag kunde luta mot vinden. Att prata på toppen var helt omöjligt. Jag hade räknat med att äta lunch i skydd av toppröset, men det var så mycket snö att hela toppröset var täckt, det var bara pinnen som syntes.
Nervägen var svårare än vägen upp. Uppför blev jag tvungen att sicksacka en del, dels för att det blev för brant för stighudarna men också för att jag försökte hitta lössnö. Isig skare är inte roligt med mina skidor. Men utför blev det sicksack deluxe, jag räknar i Strava att jag gjorde 38 sicksack-svängar. Jag kunde inte låta farten bli för hög, med mina bristande kunskaper som utförsåkare och mina skidor skulle jag varken kunna svänga eller bromsa. Otroligt nog klarade jag hela backen utan att vurpa, det gjorde jag först i skogen när skidorna plötsligt sjönk i pudersnö och jag stod på näsan. Ingen skada förstås, det var så mjukt, det var värre när jag skulle ta mig upp igen. Verkligen inte lätt i pudersnö!
Dimma på Flatruet
Jag har eftersändning av post, men nu hade brevbäraren glömt det och jag hade fått en del post till Storsjö. Jag åkte över Flatruet för att hämta posten och blev förvånad när jag kom till Falkvålen, det var dimma där! Överallt annars var det solsken. Jag gick en liten tur och hoppades på att se antingen en dimbåge eller halo, nu blev det tyvärr varken eller, men det var ändå häftigt att gå i dimman. Det var vitt överallt och gränsen mellan snö och dimma suddades ut.
Norrsken
Det var två saker jag hoppades på när jag kom till Ljusnedal. Att åka skidor i strålande fint väder – check! – och se norrsken. Check! Funäsfjällen är inte det bästa stället för norrsken i och med att det är molnigare här än längre österut, men nu var det en klar kväll. Det var månen som gjorde att det gröna inte var så tydligt som den brukar vara, men norrsken är norrsken och det är jag tacksam för!
Välkommen hem till Sverige!
Tack så mycket Kristina! 🙂