Det är inte många tusenmeterstoppar kvar som jag redan inte gjort i Västra Härjedalen. Särskilt tusenmeterstoppar som man kan göra som en dagstur. En sådan topp ligger mittemellan Falkvålen (Flatruet) och Helags, Skärvagsvålen 1 160 möh. Jag har faktiskt haft ett öga på den sedan länge, men alltid har det funnits någonting “viktigare” (läs: en topp på någon lista som jag samlar). Just nu har jag dock ingenting viktigare för mig än att göra just Skärvagsvålen!
Flatruet
Jag kör till Flatruet. Vägen är fin och frusen på morgonen, men jag misstänker att eftermiddagens solsken och plusgrader förvandlar den till någonting annat under dagen.
Jag parkerar i närheten av den gamla stugan på Flatruet, tar på skidorna och och åker. Det är lätt att navigera, bara sikta mot Predikstolen. Det är inte en spikrak linje jag åker, men så nära som det går.
Det är lite oroande att jag känner hur snön ibland klibbar fast redan när jag är halvvägs till toppen. Det kan bli jobbigt på tillbakavägen, men den dagen den sorgen liksom. Jag vet inte hur många chanser jag får, väderprognosen ser inget vidare ut så jag måste utnyttja den här fina dagen.
För vackert är det, vita fjäll och blå himmel, det är exakt det jag ville ha när jag kom till fjällen. Det blåser inte mycket, bara så att snowkiteåkarna får luft för sina drakar.
Jag fortsätter rakt framåt. Det finns en lysande vit prick som jag ser från flera kilometers håll, den är ungefär där jag ska åka upp till toppen så nu siktar jag på den. Den visar sig vara en sten och när jag åker förbi stenen ser jag att den dessutom är kluven. Kort därefter börjar stigningen och nu fårjag ett stort problem med klabbsnö. Sluttningen ligger i solen och snön har värmts upp. Det blir brutalt jobbigt. Det är uppför och så har jag minst ett kilo snö under varje skida. Jag känner hur krafterna börjar sina och bestämmer mig för att pausa för lunch här på sluttningen. Det blåser inte och jag tänker att det är säkert skönare här än på toppen.
Skärvagsvålen
Det är ingen lång paus, mina pauser sällan är. Jag fortsätter med den tunga och envisa färden upp och till slut står jag där, den högsta punkten av Skärvagsvålen, ännu en fjälltopp i Västra Härjedalsfjällen! Jag har Helags rakt fram, jag ser Skarsfjällen, Skarvdörrsfjället, Härjångsfjällen. På andra sidan har jag Anåfjället och Stor-Axhögen. Dunsjöfjällen, Storådörrsfjällen, Oviksfjällen… allt lyser det vitaste vita. Det är så vackert att jag inte vill gå därifrån. Det är inte alls så blåsigt som jag trodde det skulle vara så det finns ingenting som tvingar mig tillbaka. Jag står och tittar, vänder och tittar åt ett annat håll, vänder tillbaka. Det är så storslaget att jag knappt fattar, jag får inte nog. Jag är så lycklig jag överhuvudtaget kan vara – vacker fjällmiljö där snö täcker alla små detaljer. Det är helt tyst. Mina sinnen vilar aldrig så som de gör på en sådan här dag.
Men jag kan förstås inte stanna här i all evighet. Ju längre jag väntar, desto klibbigare blir snön. Jag klarar mig utför, men så fort terrängen planar ut fastnar snön. Jag stannar vid stenen och är tvungen att använda den andra skidan som hyvel för att bli av med snön som klibbat fast. Det hjälper och jag är tacksam för varje kilometer med glid. Men så när jag har fem kilometer kvar är det slut med det roliga. Det blir fruktansvärt jobbigt igen, snön klibbar i stora klumpar under skidan, det är som att gå på tunga styltor. Jag hyvlar bort snön igen, men nu hjälper det inte. Jag orkar inte mer än 50-100 meter när jag måste stanna och vila. Det är en märklig känsla, det är inte så att jag får upp flåset eller känner mjölksyra. Det är bara att krafterna rinner bokstavligen i snön. Jag petar i mig energi i hopp om att få mer krafter, men det är inte ens det. Det är helt enkelt det att skidorna väger mer än vad jag mäktar med, jag måste lyfta fötterna och det är flera kilo med varje steg.
Klabbsnö
Jag börjar tvivla om jag ens orkar till bilen. Jag har funderat på om jag ska ta av stighudarna, det är ju där som snön fastnar, men risken är att det blir för bakhalt. När jag väl tar av stighudarna så får jag inte dem tillbaka igen när det är så blött, det vet jag av erfarenhet. Gjorde misstaget att ta av stighudarna på vårsnö för ett par år sedan, men de fastnade inte ordentligt efter det och lossnade flera gånger. Nu är det dock ganska platt så jag hoppas på att jag klarar mig utan. Jag handskas hellre med halkiga skidor än tunga skidor. Så jag tar av stighudarna och vilken lättnad! Plötsligt har jag bra glid och så värst bakhalt är det inte.
Nu kan jag åka utan att stanna för vila i stup och kvart, problemet med krafterna hade verkligen bara med de tunga skidorna att göra.
Vilken fin dag det var, trots klabbsnön! Jag vet att jag upprepar mig, men det är det här som jag har saknat. Jag kan inte åka söderöver hela vintern, jag kommer inte att överleva. En sådan här vårvinterdag är min livlina!
