Alldeles i början av min resa till Sydeuropa fick jag höra om ökenområdet i Bardenas Reales i Navarra i Spanien. Det blev självklart att jag skulle besöka platsen, det är bara det att Navarra ligger i nordöstra Spanien och jag har åkt medurs sedan jag kom till Spanien via Katalonien i östra Spanien. Men som det visade sig – jag hade sparat det bästa till sist!
Klockan 14 händer det
Det första jag gör är att köra till infocentret, typ naturum, för jag behöver information för att planera mitt besök. Tjejen pratar hyfsat bra engelska men det som verkligen imponerar mig är att hon kan skriva upp och ner. Hon vänder alltså kartan mot mig och skriver klockslag på kartan så att texten är rätt vänt för mig. Wow. Men just det här med klockslag, nu har jag verkligen flax. Det finns en militärbas mitt i naturreservatet och man får inte åka i närheten så länge som övningen pågår. Klockan är ett nu och vägen öppnas för allmänheten klockan två. Jag frågar om morgondagen, men då är det stängt på grund av jakt. Flax, som sagt. Jag kollar en utsiktsplats i närheten och sätter mig i bilen, brygger kaffe och väntar tills klockan är två.
Till militärbasen är det asfalterad väg och grus därefter. Det regnade i morse men grusvägen har på intet sätt blivit torr. På sina ställen är det dessutom mjukt så jag håller stadig fart för att inte riskera att fastna. Stackars Wiley. Nu stänker det lera och det rejält.
Bardenas Reales
Men landskapet alltså. Det är inte lätt att ha koll på både vägen och landskapet på båda sidor av vägen, men det går – jag kör typ 10-20 km/h. Jag stannar titt som tätt för att fota. Tur att ingen annan valde att åka samma väg, eller jo, en bil passerar mig efter ett tag.
Det är faktiskt inte tillåtet att gå här, i dag av tre anledningar: 1) Militärt område 2) skyddat område 3) och idag, blött område. Marken är geggig. Jag skulle inte vilja gå utanför vägen även om det skulle vara tillåtet. Många gånger rullar jag ner fönstret för att fota men ibland behöver jag stanna och gå några steg utanför bilen för en bättre vinkel.
Jag är kluven om min tajming med regnet. Å ena sidan är det ett lyckokast i och med att jag nu får se en sida av öknen som de flesta inte får se, dvs. att det är blött. Men å andra sidan ser det mindre ökenaktigt ut när det finns vatten. Och det som jag definitivt inte förväntade mig är att det också är bitvis grönt. Det gröna är åkrar! Fantastiskt landskap i vilket fall som helst. Det överträffar mina högt ställda förväntningar!
Det är som sagt inte tillåtet att gå utanför vägarna så några riktiga vandringsrutter finns det inte. Det är faktiskt inte tillåtet att övernatta i naturreservatet heller, alla besökare ska lämna reservatet en timme före solnedgången. Den enda gången jag går mer än ett par meter från bilen är när jag kommer till vad som förmodligen är den mest berömda formationen i naturreservatet, Castildetierra. Nu blir det tydligt att terrängen inte är lämplig för vandring. Den klibbiga leran fastnar på sulan och det blir halt när leran täcker hela sulan
Tjejen sade att turen tar 1,5 timmar, men det tog mig 2,5 att köra de 34 km. Dels för att jag körde så sakta, men mest för att jag fotade så mycket. Så här mycket har jag inte fotat genom bilfönstret ens när jag varit på fotoworkshop på Island! Jag är så enormt glad att jag kom hit!
