Jag har det bra i Sierra de Béjar

Det är inte direkt hemresa än, men jag åker åt rätt håll. Österut! Inte i en rak linje på något sätt, utan jag gör en sväng i Sierra de Béjar för att kolla höga berg.

Pico Cervero

Tanken var att jag skulle ha en natt i Navarredonda de la Rinconada, det finns en fin ställplats där och jag behövde tömma både svart- och gråvatten, efter att ha lagt in rengöringsmedel på morgonen. Men när jag väl stod parkerad där och tittade på en bergstopp, blev jag sugen på att göra toppen. För ingen konstigare anledning än att den finns där. Så det blev två nätter i denna lilla fridfulla by.

Det finns inte så mycket att säga om toppen, det går en bilväg ända till toppen och jag hade kunnat köra med husbilen halvvägs upp. Nu lämnade jag bilen på ställplatsen och gick till fots. Jag skulle i vanliga fall tycka att det är tråkigt att gå på en väg, men nu måste jag säga att det ändå var ganska kul. Vägen gick genom en skog som såg ut nästan som fjällbjörkskog, det var först när jag tittade närmare på de vissna löven på marken som det blev uppenbart att några björkar är de inte. De är ekar. Jag har aldrig tidigare gått i en ekskog! Ekarna blev mindre ju högre upp jag kom, men växte fortfarande som träd på toppen på 1 465 meters höjd.

Bilväg genom ekskog ända upp till toppen av Pico Cervero
Bilväg genom ekskog ända upp till toppen av Pico Cervero.
nästan kunna vara fjällbjörkskog
Det skulle nästan kunna vara fjällbjörkskog i Härjedalen!
ekäpplen, en gallbildning som orsakas av steklar
Jag trodde att det var ekollon och försökte hitta vilken ekart som har sådana ollon, men det visade sig att det är ekäpplen, en gallbildning som orsakas av steklar.
Toppen av Pico Cervero
Toppen av Pico Cervero med både en kors och ett torn.
lager-på-lager
Jag förstår att upprepar mig med dessa lager-på-lager-bilder, men vad ska jag göra liksom? Det är så här det ser ut!
Navarredonda de la Rincodana
Den lilla byn med långa namnet Navarredonda de la Rincodana där jag har bilen. Wiley syns faktiskt, en svart prick längst ner i mitten.

La Covatilla

Från toppen av Pico Cervero kunde jag se några snöpudrade bergstoppar i sydväst och det var dessa berg som var målet. I Sierra de Béjar finns det en skidanläggning och jag undrade om de har skidåkning där nu. Efter tusen höjdmeter kom jag fram till den gigantiska parkeringen vid La Covatilla och kunde konstatera att just nu går det inte att åka skidor, men det såg ut som att de har haft bra med snö tidigare under vintern för det fanns snöhögar runt parkeringen. Snö fanns det kvar även på backen, men bara på den övre delen.

Jag var sugen på en topp och valde en tur som skulle ge mig en möjlighet att göra en topp som heter Calvitero, som med sina 2 396 meter är den näst högsta toppen i Sierra de Béjar. Inledningsvis följde jag en kortare rundslinga, men högre upp stötte jag på patrull i form av snö. Det var stora snöfält som i och för sig inte medförde större problem då snön var kompakt och höll bra under fötterna. Bara stundtals sjönk jag igenom och stundtals var det också blött tack vare smältande snö. Men i och med att jag nu följde några fotspår i snön (snön var hårdare) så tappade jag bort stigen och i ärlighetens namn tänkte jag inte ens på att kolla exakt var jag var, utan jag valde den enklaste vägen, dvs. befintliga spår. Snart kom jag upp till en platå och förvirringen var total – framför mig såg jag någonting som måste höra till en skidlift, men hur kan den vara framför mig? Som jag trodde att jag hade gått så borde väl hela liftsystemet vara nästan bakom min rygg? Till råga på allt hade jag ingen täckning så jag kunde inte kolla kartan (för naturligtvis hade jag glömt att spara en offlinekarta). Jag kollade hur jag gått i Apex i stället och såg att jag hade gått i en båge och vänt tillbaka, då hade jag passerat den punkt där jag borde ha lämnat spåren och gått mot Calvitero. Det fick vara och jag nöjde mig med Canchal Negro, en liten höjning just ovanför slutstationen för den sista liften.

Jag var inte besviken över att ha missat Calvitero, risken var överhängande att det inte skulle ha funkat när det fanns så pass mycket snö och mot Calvitero hade ingen gått, jag skulle ha sett spåren. Jag fikade nedanför toppröset på Canchal Negro och beundrade utsikten och följde sedan slalombacken tillbaka till bilen. Det lilla som fanns kvar av snön visade tecken på att ha varit pistat så visst har det varit skidåkning här under vintern. Och någon tapper person hade åkt skidor alldeles nyligen, det var färska spår i snön.

stora parkeringen vid La Covatilla
Och här är Wiley på den stora parkeringen vid La Covatilla.
kallt på nätterna och istapparna dekorerade bäcken
Det är kallt på nätterna och istapparna dekorerade bäcken.
Stigen följde bäcken
Stigen följde bäcken. Det ser hemtrevligt ut, så här skulle det kunna se ut också i Sverige!
Sammanhängande snöfält
Sammanhängande snöfält högre upp på berget
Fina berg men något ljus
Fina berg men något tråkigt ljus

Solnedgång

Nästa dag var det lördag och det kom många bilar upp till La Covatilla. Liften gick! Ingen aning vad folk gör när de tar liften upp, åka skidor ända ner kan de inte göra. Men det är många som gillade snön och utnyttjade snöfläckarna längst ner som pulkabacke och barn (både små och stora) lekte på snövallarna runt parkeringen. Jag valde att gå åt annat håll och kollade en liten höjd i närheten, Pico Alaiz. Jag hade sett att det finns någonting märkligt på toppen, inte ett vanligt toppröse utan… Maria med Jesusbarnet, gissade jag, när jag kom dit.

Jag missade fint kvällsljus föregående kväll, helt enkelt för att jag var för fokuserad på datorskärmen. Jag ville inte göra samma misstag två gånger så jag var ute vid solnedgången. Planen var att fota det sista ljuset på bergstopparna i fjärran, men det funkade inte – vad som funkade desto bättre var att fota direkt mot solen när den gick ner. Alldeles gyllene ljus när jag zoomade in.

Men kallt blev det när solen gick ned. Parkeringen var på nästan 2000 meter och särskilt många plusgrader – om några – var det inte på natten.

Ett annorlunda toppröse på Pico Alaiz
Ett annorlunda toppröse på Pico Alaiz!
La Covatilla
La Covatilla
Solnedgången i Sierra de Béjar
Solnedgången i Sierra de Béjar
Solen försvinner bakom bergen
Solen försvinner bakom bergen

Peña Negra – en omöjlig uppgift

Jag hade sett att det finns en märklig klippa, en sådan här ”tor” som du hittar t.ex. i Dartmoor i England, och den ville jag kolla innan jag åkte. Det ska gå en stig till Peña Negra, men harrisbuskarna var höga och låg så tätt över stigen att jag tappade bort stigen hela tiden. Jag såg att det fanns ledrösen dock, men efter att tag insåg jag att det fanns rösen precis överallt så de hjälpte ingenting. Det är ett bra exempel på varför man INTE ska bygga egna stenrösen för de kan förvärra situationen i ett nödläge. Nu var det dock inget nödläge, det var strålande solsken och jag såg klippan framför mig hela tiden. Frågan var bara hur jag navigerar dit genom buskarna. Tack och lov att det inte fanns taggiga växter här som jag annars stött på överallt.

På närmare håll var klippan ännu mer otillgänglig än från håll, ett stort undantag till min regel att det alltid finns en väg bara du tittar närmare. Fast okej, min regel gäller för Sverige. Jag gick runt klippan men nix. Som om det inte räckte att det är tvärbrant så fanns det också överhäng och klippväggar som lutade utåt. Det var klart att klippan krävde mer skills (och utrustning) än vad jag hade. Det är också värt att notera att det inte finns något toppröse vad jag kunde se. Jag kom hit uppifrån, klippan är alltså inte en bergstopp, och då borde jag ha sett ett röse om sådant fanns på toppen.

Jag satt på en trevlig sten och åt lunch och njöt av utsikten och det fina vädret. När jag gick därifrån tyckte jag att jag hittade en tydligare stig, men efter ett tag vände stigen åt fel håll och då var jag tvungen att gå genom de höga buskarna utan någon tillstymmelse till stig. Nu kändes den dåliga stigen som lyx.

Vilda krokusar
Vilda krokusar!
Peña Negra
Peña Negra i Sierra de Béjar
Peña Negra
Jag trodde att jag kan gå upp här, men kom inte upp längre än två ”våningar”, sedan blev det för brant och trots att ytan är grov fanns det inga handgrepp.
Peña Negra
Överhäng finns det också

Kylskåp och bodelsbatteri

Jag hade upptäckt tidigare att jag kanske har ett problem med mitt kylskåp och det blev uppenbart nu under helgen i Sierra de Béjar. Jag tror att det är fel på termostaten, den vet inte vad det är för temperatur i kylskåpet så det bara går och går. I och med att jag har ett kompressorskåp så går det på 12 V, alltså bodelsbatteriet. Och när det går flera timmar i sträck så tar bodelsbatteriet stryk och nu har skadan skett – två dagar i rad har batteriet larmat gult. Jag misstänker att det till och med varit på rött när jag inte sett. Tyvärr har jag ingen behändig app där jag kan se status, utan jag måste trycka på en knapp på en panel för att se status och mer information än grönt, gult och rött ger den inte. I december besökte jag en verkstad där de konstaterade att batteriet mår bra, men batteriet är ändå gammalt, mig veterligen har det inte bytts ut sedan bilen togs i bruk 2016. Fem år anses vara en rimlig livslängd för ett bodelsbatteri, har jag hört. Så nu måste jag byta, jag kan inte riskera att få batterihaveri för bodelsbatteriet är ju hjärtat i bodelen av bilen. Sedan måste jag ha koll på kylskåpet så det inte dödar även det nya batteriet.

Jag åkte till Salamanca där det finns ett par husbilsverkstäder. Jag fick napp på den andra verkstaden och då var det verkligen bra – de bytte batteriet direkt, ingen tidsbokning! En och en halv timme tog det. Och kostade ungefär hälften av vad det skulle ha kostat i Sverige. Jag stannade två nätter på en ställplats med landström så jag kunde kolla läget med kylskåpet utan risk för mitt nya batteri, och visst är det trasigt. Kylskåpet vet inte när det ska stänga av sig så nu måste jag komma ihåg att slå på och av det manuellt.

Från Salamanca åkte jag österut. Jag har en plats kvar som jag vill kolla – Bardenas Reales – sedan är jag redo att åka hem. Frågan är bara vilken väg jag tar och exakt när jag styr kosan mot Sverige. Hemlängtan är enorm!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen