Jag är kvar i Bardenas Reales för att utforska andra delar av detta fantastiska naturreservat. Det finns dock intressanta saker även utanför reservatet, som t.ex. klippboningarna i Arguedas där jag stannade den första natten.
Klippboningarna i Arguedas
Jag försöker att hitta information om klippboningarna i Arguedas, men hittar ingenting riktigt. Jag vill veta när de byggdes men det enda jag får fram är att några av dem användes så sent som 1960-talet av fattiga personer i Arguedas. En infotavla som jag hittar bjuder på engelsk information och det står att man hade boskap i bostaden, i rummet längst in i klippan. För att få djuren in och ut gick de alltså genom resten av bostaden. Jag kan tänka mig att det var en säregen lukt i bostäderna. Fördelen med klippboningarna är att temperaturen är behaglig. Svalt på sommaren, varmt på vintern.




Gegga
Jag tar en stig utanför byn och det blir intressant direkt. I form av klibbig lera som fastnar på skosulan. Skon väger dubbelt, trippelt så mycket, och det blir halkigt. Jag har ett centimeter tjockt lager av lera på sulan och jag glider på geggan med varje steg. Jag har aldrig varit med om liknande… visst att jag gått genom gegga många gånger i Sverige, men aldrig så här.
Stigen leder mig till en utsiktsplats, men så värst fin är inte utsikten. Det som jag har sett längs vägen är mycket mer intressant.



Stormigt i Sendaviva
Jag vill inte stanna här en andra natt, det är ett lugnt ställe men ungefär så tråkigt som det blir, med massor av andra husbilar och så förstås själva byn. Så jag åker till Sendaviva, en nöjespark/djurpark som håller stängt nu på vintern så den gigantiska parkeringen är helt tom.
Jag sitter i bilen och känner hur det blir svalare, solen har försvunnit. Jag blir också varse om att bilen har börjat gunga ganska mycket. Vinden skulle avta i dag, men nu tilltar den i stället. Jag kollar ut och ser att ett nästan svart moln är på väg in. Jag går ut med kameran, molnet är rätt så häftigt. Det är inte alls trevligt ute, inte mycket mer än 10 grader varmt och vinden är helt brutal. Jag kan knappt stå upp. Ökenbollarna som jag tyckte var roliga i går är inte så roliga nu när de rullar och studsar mot mina ben. Tur att de är lätta och mjuka. Jag försöker att knäppa några kort men då börjar det regna också och jag tar skydd i bilen. Fingrarna har hunnit frysa.
Ovädret drar vidare och lämnar efter sig en regnbåge och en hög med ökenbollar bakom bilen. Jag går ut för att fota regnbågen och igen när solnedgången närmar sig. Det mörka molnet ligger fortfarande över Bardenas Reales i bakgrunden.



Plana de la Negra
Det är mulet på morgonen, inte helt grått utan mer som slöjmoln som skingras under dagen. Hoppas jag. Jag åker till den södra delen av Bardenas Reales som kallas för Plana de la Negra. Den del där jag var tidigare kallas förresten La Blanca Baja, det glömde jag visst säga i föregående inlägg. Namnen sägs härstamma från att den norra delen är ljus, mest sandig bar mark utan växtlighet, men i den södra växer det skogar, vilket ger ett mörkare utseende.
Jag kommer fram till parkeringen och inser att jag inte har sparat några kartor och här finns det ingen täckning alls. Jag ser mitt mål framför mig, det är ruiner på toppen av en mesa så frågan är hur jag kommer dit utan att gå obanat. Jag minns att enligt AllTrails finns det en rundtur så jag tar den första bästa vägen som efter ett tag försvinner i gyttja. Det finns någonting som ser ut en stig, men jag är tveksam – det kan också vara ett dike eller en bäck?
Enligt papperskartan som jag fick i förrgår finns det en cykelled här och då ska det också finnas markeringar för det. Jag går tillbaka till asfaltvägen och helt rätt, bara 50 meter från parkeringen hittar jag cykelvägen. Jag hoppas på att jag ser någon stig som tar vid mot toppen, i annat fall går jag bara på cykelvägen så länge det känns meningsfullt.

Castillo de Santa Margarita
Men då ser jag en stig som går mot toppen så det här kommer att lösa sig ändå! Utsiktspunkten bjuder på en panoramautsikt över nästan hela Bardenas Reales, det enda som jag inte ser är det som finns bakom mesans högsta punkt, Tripazul. Jag ser militärbasen och nästan hela det område som jag körde i förrgår. Jag ser också en man med en orange keps, hör sporadiskt hundskall och några skott. Jakten fortsätter.
Jag äter lunch vid Castillo de Santa Margarita. Det är nästan vindstilla nu. Inte synd om mig och jag känner mig nöjd. Jag går tillbaka mot stigen som jag tog upp och velar. Ska jag eller ska jag inte gå på kammen mot Tripazul? Det är en ovanlig fråga att ställa, i normala fall är det självklart att jag går mot en topp, men nu finns känslan inte där. Jag minns på AllTrails att toppen beskrivs som besvärlig och jag ser inget behov av att utmana mig så. Men solen har kommit ut och ljuset blivit bättre, så visst kan jag gå på kammen och kolla utsikten mer i varje fall.
Jag kommer till en utsiktspunkt strax före Tripazul. Härifrån ser jag inget sätt att gå till toppen, det är brant och grusigt och sandigt. Jag ser en skylt som tippat över på branten. Jag ser inte hur någon skulle kunna göra toppen från det här hållet, så eventuellt finns det en väg på andra sidan. Jag är dock inte intresserad av att se det. Jag är nöjd där jag står nu. Det är verkligen ordet jag vill använda – nöjd. Jag står länge, fotar och tittar och känner mig nöjd. Till slut vänder jag och går samma väg tillbaka för att undvika hamna mitt i jakten.




Nu är jag redo att åka hem. Jag åker dock inte raka vägen, utan jag vill se berg först, så jag kör österut mot Medelhavet och håller mig nära Pyrenéerna i hopp om att se snöpudrade toppar. Hur det går med det får du läsa om i nästa inlägg!