Jag vill göra en annan topp i Serra da Estrela, denna gång krävs lite mer av mig än att köra bil till den högsta punkten. Jag har valt en rutt som heter PR7 MTG Ruta dos Poios Brancos, där Poios Brancos är en topp på 1704 meter. Rutten ska vara ganska så enkel, mestadels vägar av olika slag, det är bara högsta punkten som bjuder på något motstånd i form av scrambling, enligt vad jag läst.
Hemtrevligt
Inledningsvis går jag på asfaltvägen, får en fin utsikt längs en stor och djup dal. Jag stannar för att fota dalen, undrar var jag ska svänga av vägen till stigen. Kollar kartan. Jag har visst gått förbi. Det var när jag hade ögonen på utsikten och stannade för att fota, jag hade ledmarkeringen bakom ryggen. Lätt hänt!
Stigen går i skogen och jag tycker att det är någonting bekant med det hela. Sedan går det upp för mig – det är ju fjällbjörkar! Vad?! På 1500 meters höjd. Inte konstigt att det kändes så hemtrevligt. Jag kommer ut från skogen till en gräshed med gröna buskar. Om jag inte tittar på buskarna för nära så skulle jag kunna vara i hemmafjällen, typ oktober innan snön har kommit. Kala fjällbjörkar, gult gräs och gröna buskar. Och sedan hittar jag ljung. Visst är det samma ljung som vi har hemma? Ser ut exakt så, fast någon ljungexpert är jag inte och nu finns det inga blommor.
Vilda blommor
Men blommor hittar jag. Vårkrokusar! Suck, det är väl ingen nyhet? Jo men här är de vilda… samma sak med små gula liljor. Kan det vara minipåsklilja? Jag gillar Serra da Estrela mer och mer för varje steg som jag tar. En annan sak som gör allt så bekant för mig är att det rinner vatten till den grad att jag måste gå omvägar och några gånger får jag lite vatten i skon.
Jag kommer tillbaka till asfaltvägen, men behöver inte gå mer än ett par hundra meter innan jag viker av till leden, som egentligen är en dålig skogsbilväg, eller fyrhjulingsväg kanske. Det här är kalfjäll nu och utsikten är fin, men utsikten går förlorat till viss del i och med att det finns tjocka slöjmoln som gör ljuset diffust och himlen alldeles mellanmjölkig, den värsta sorten. Jag skulle nästan säga att helmulet är trevligare än detta blekblå som blir nu. Men ändå gillar jag allt jag ser. Stenformationerna är helgalna, det är runda klippor och stenar som är staplade på varandra. Eller stundtals påminner det faktiskt om La Ciudad Encantada, det är olika material som eroderat på olika sätt.
Spännande topp
Jag får syn på toppen men det som verkligen fångar min uppmärksamhet är formationen intill toppen, den ser ut som en stormtrooper. Jag skojar inte. Läskig likhet. Och när jag väl fått idén i huvudet blir jag inte av med den. Stormtrooper är det. Andra människor ser hjärtan i naturen, jag ser Star Wars-karaktärer (jag såg ju Darth Vader i somras). Och då är jag ändå en Trekkie i grunden.
Jag tittar fundersamt på den här stenhögen som är toppen av Poios Brancos. Det finns några stenrösen som ger mig en ungefärlig idé om var man ska gå, men några meter från toppen blir det stopp. Jag kan gå till vänster, då måste jag ta mig genom en smal springa mellan stenarna, eller till höger på en smal hylla med ett fall på andra sidan. Jag väljer springan, tar av ryggsäcken för att gå genom. Men sedan blir det för svårt, det är en vägg utan några bra handtag och jag vågar inte. Även om jag skulle komma upp, skulle det vara alldeles för svårt att ta mig ner igen. Så jag kollar den andra vägen, kommer fram till att jag kan göra det om jag kryper. Stenblocket som jag måste runda på den här smala hyllan är för slät för några grepp, då vågar jag inte stå på hyllan som dessutom lutar ganska mycket (inte utåt, tack och lov). Jag börjar krypa och känner hur knäna glider ner på stenen. Inte bra. Jag hasar upp mig innan det blir momentum åt fel håll och kommer upp.
Toppröset på Poios Brancos står på ett ytterligare stenblock och nu vågar jag inte kliva upp på den. Jag brukar säga att du måste stå på den högsta punkten, så nu erkänner jag att jag inte gör det. Men jag kan lägga handen på toppröset och det är ju det jag brukar göra för att signalera att jag varit på toppen, klappa på toppröset.
Det är nästan vindstilla så jag sitter här uppe för att äta och dricka. Sedan måste jag ta mig ner igen och det visar sig faktiskt vara enklare än att hasa upp. Jag sätter mig på rumpan och glider ner, inga problem.
Berget har brunnit
Jag fortsätter turen. På andra sidan berget har det brunnit och landskapet ser utomjordiskt ut, med dessa runda buskar med svartbrända grenar som ser ut som tentakler. Tänk romularnernas skepp i den första Star Trek-filmen med Chris Pine. (Jag sa ju att jag är en trekkie).
Ibland ser jag dessa rödgula streck som markerar de officiella lederna, de är dock ganska bleka, så mest tittar jag efter stenrösen som är lättare att se. Ändå slutar det med att jag går oledat, stigen är nästan obefintlig samtidigt som det är lätt att gå utanför. Jag ansluter till leden när den går över till en väg, och vägen kan jag sedan följa ända till bilen.
Det är sen eftermiddag när jag är tillbaka och jag kan bara konstatera att Poios Brancos var en fantastiskt fin tur. Serra da Estrela har verkligen blivit en höjdpunkt den här vintern!
