Efter fyra lugna dagar i Pampilhosa da Serra känner jag mig utvilad och suget efter bergen tilltar. Jag kör till Torre i Serra da Estrela, Portugals högsta punkt på fastlandet. Dit det går en bilväg.
Maps vs verkligheten
Enligt Google Maps ska jag vara framme klockan 12.30, men så enkelt är det aldrig. För det första så är det omöjligt att köra i 90 km/h på dessa slingriga vägar. För det andra så vill jag undvika små vägar och Google Maps insisterar hela tiden att det finns en snabbare rutt och vill omdirigera mig, men jag vet att den snabbare rutten går via en liten grusväg som har beskrivits som “du behöver nerver av stål för att köra” och sådana nerver har jag inte. Vid varje korsning kollar jag att det blir rätt, en gång svänger jag fel och behöver göra en u-sväng (tack och lov ingen trafik just då), ett par gånger stannar jag för att fota, i Covilhã blir jag helt överrumplad av att det är en stor stad när jag trodde att det bara finns små byar här och nu är jag helt utlämnad åt Google Maps nycker, hamnar i en brant backe som Wiley kämpar med så jag är tvungen att växla manuellt (bilen är alltså automat) och till slut smalnar av vägen till en led som ser ut som en cykelled mer än en bilväg. Visserligen asfalterad men inte en chans att jag kör, så jag gör en u-sväng igen (tack och lov att det finns en vändplats) och kör tillbaka till Covilhã och kan bara hoppas på att Google Maps fattar att jag ska köra på en riktig väg, inte någon cykelled. Det blir definitivt mer trafik och smalare gator än jag hade förväntat mig i morse när jag kollade kartan, men det går bra och snart är jag på serpentinvägen upp mot bergen i Serra da Estrela.
Serra da Estrela
Vägen är mycket bättre än jag hade förväntat mig, det är positivt. Även bergen är mycket mer spännande än jag hade förväntat mig, också positivt. Det är fantastiska vyer runtomkring, vägen slingrar sig på sluttningar med bara ett metallräcke mellan mig och ett stup på flera hundra meter. Jag tar det försiktigt men det är inte särskilt ångestframkallande, för vägen är bra som sagt och det finns gott om plats för mötande trafik.
Jag stannar några gånger för att kolla utsikten, för här finns det många utsiktsplatser där det är lätt att stanna även med husbil. I vanliga fall finns det knappt några ställen att stanna på längs de portugisiska och spanska vägarna.
Jag kör till Torre, en fin väg ända fram. Klockan har blivit kvart över två så resan tog typ två gånger så länge som Google Maps angav i början.
Torre 1 993 möh
Den högsta punkten är ett monument mitt i en rondell. Det finns också några märkliga torn med klot på toppen, ingen aning vad de har för syfte men de verkar inte används numera i och med att kloten har trasiga rutor. Det finns också ett torn som ser malplacerat ut, som medeltida slott. Och så finns det en bar med dunkadunkamusik som sätter inramningen för butikerna som säljer ostar (hyllmeter efter hyllmeter) och krimskrams för turisterna. Jag köper läsk, jag är törstig.
Det finns också en skidlift. Den står stilla förstås och jag undrar om den kommer att gå alls denna vinter. Enligt prognosen blir det knappt kallare än 10 grader på natten så någon snö finns det inte i sikte. Men det måste ändå vara snörikt i genomsnitt, i och med att liften finns. Torre är förresten den enda skidorten i Portugal så om det inte kommer snö här finns det ingen skidåkning alls i Portugal.
Utsikten är fin, det finns inga mäktiga bergstoppar i närheten, men i och med att sikten är fri så ser man långt. Diset skapar en häftig lager på lager-effekt som jag fotar med nöje. Jag går runt och i jakten på en bättre utsikt kommer jag längre och längre. Jag går oledat, det är ganska lätt här. Saken är att jag känner mig som hemma. Bortsett från utsikten skulle det kunna vara sådan terräng som jag ser i Jämtlandsfjällen. Gräs, stenar, enar, små bäckar och blöt mossa. Jag kollar vattnet i bäckarna, alldeles klart.
Det finns tunna slöjmoln som gör solljuset diffust, men det är varmt ändå och jag skalar av jackan. Min lilla promenad börjar bli lång och innan jag är tillbaka på vägen har jag klättrat på klipporna, kommit till återvändsgränder några gånger och börjat om. Allt med kameran hängande över axeln, ingen ryggsäck. Det var roligt, jag ska definitivt stanna i Serra da Estrela och göra några turer, jag har inte bråttom med att åka till Spanien så vackert som det är här.
