Jag sov katastrofalt dåligt efter Peñabón, jag insåg klockan två på natten att jag inte har en chans att göra en krävande tur dagen efter en annan rätt så tuff tur. Jag valde i stället att vila, finns ingen anledning att överanstränga mig.
Dagens tur blir lång så jag kliver upp tidigare än vanligt, äter frukost och dricker resten av kaffet på väg till den övre parkeringsplatsen i byn. När jag kom till Trevélez var parkering knökfull, därför stannade jag längre ner i dalen, men nu är det ganska glest mellan bilarna.
Trevélez
Jag följer en led som heter SL-A 81. Jag är inte särskilt orolig för att gå vilse men har leden på mobilen ändå och behöver den direkt. Jag kan inte ens gå genom byn utan hjälp. Det är inte lätt med dessa smala gränder när du inte kan se vart de leder, det finns inga raksträckor och hela byn ligger på en sluttning så att parallella gränder inte ligger på samma nivå. Snart ser jag blå pilar på marken, jag lärde mig i förrgår att pilarna leder till starten av vandringsleden så jag följer dem.
Den första delen av stigen går längs hästhagar och genom kohagar. På ett ställe stannar jag en längre stund för att fota en kalv som diar, en supersöt liten kalv är den. Just när jag står kommer solen fram bakom berget så att de första bilderna är skugga och sista i morgonljuset. Bra tajming!
Jag går genom två portar och får närkontakt med en ko, som dock lunkar åt sidan när den ser att jag börjar fibbla med porten.
Det går många stigar kors och tvärs, några är skapade av människor men många är säkert kostigar. Så jag förlitar mig på appen flera gånger. I Sverige skulle jag inte bry mig så mycket, om jag ska upp ett fjäll är varje riktning som går uppför bra, men här kan stigarna leda till tvärbranta stup eller annan otrevlig terräng så jag föredrar att följa den rekommenderade rutten.
Uppför
Det är ytterligare en varm dag och jag skalar av kläder tills jag går i t-shirt. Det är helt vindstilla så det räcker bra. På byxorna har jag öppnat alla dragkedjor. Dessa varma dagar har gjort att bergstopparna inte längre är helvita som de var när jag kom till Trevélez, men jag hoppas på att hitta lite snö ändå för jag vill så himla gärna uppleva snö.
Jag pausar för lunch vid 2350 meter. Bakom mig har jag stenbockar men det är svårt att fota dem, de smälter så fullständigt in i bakgrunden. Och jag missar varje fotovänlig pose ändå.
Stenbockar
Snart ser jag fler stenbockar. Jag räknar sex av dem i samma grupp. Jag är helt exalterad, tänk att jag har fått se så många stenbockar!
Sedan blir det fler av dem. Hur många som helst. De smälter in i bakgrunden riktigt bra som sagt så det är svårt att se alla, men de är hur som helst fler än jag kan räkna. De är överallt! De är som renar på fjället faktiskt, drar jag parallellen. Fast till skillnad från renarna är dessa vilda stenbockar inte så brydda när jag kommer närmare. Visst att de går åt sidan men de flyr inte och stannar på ett avstånd och låter mig hålla på med kameran.
Jag funderar på hur jag inte sett en enda skylt som varnar mig om att jag går in i stenbockens rike. Eller kossornas eller getternas rike. Inte en enda skylt där jag uppmanas att visa hänsyn. Okej visserligen förstår jag inte spanska så kanske finns det någonting någonstans, men de tavlor jag hittills sett beskriver vandringsturen och vad du hittar i naturen och förbjuder eldande och sånt, men ingenting om att jag särskilt ska visa hänsyn till en viss djurart. Här i Sierra Nevada är ytan mindre än Jämtlandsfjällen och antalet människor som rör sig här är garanterat större (jag vågar säga det utan att ha några siffror som stöd). Det går en buss till Alto del Chorrillo dit jag är på väg nu för att frakta vandrare upp till foten av Mulhacen för en topptur. Stenbockarna, turisterna och bönderna samsas i samma lilla område. Någonting har gått snett i Sverige. Debatten kring renskötseln har alltid handlat om vem som var först (den idén är rena katastrofen, som blir större efter varje nytt forskningsrön) och vem har rätt till vad. Det borde ha handlat om hur alla kan samexistera på den gigantiska yta som är de svenska fjällen. Hade vi gjort det från början skulle kampen om fjället inte pågå nu (för att låna namnet på SVT:s program).
Sierra Nevada
Jag lämnar bryderierna bakom mig när jag kommer över krönet och ser utsikten. Snöklädda toppar i rad! Det finns lite snö på marken också och jag går på snö med avsikt. Bara för att känna av den. För det mesta är det dock barmark och lätt att gå. För att inte tala om den där vägen som bussen åker. Helt otroligt alltså, ta bussen till 2700 möh och gå 700 höjdmeter till Spaniens högsta topp på fastlandet. För att jämföra med de 1500 höjdmeter jag gick när jag gjorde Galdhöpiggen. Bussen slutar gå i oktober så om jag skulle vilja göra Mulhacen är det helt på egen kraft. Jag tittar på toppen, den ser ut att vara så nära. Men då är min hjärna van vid fjälltoppar i storleksordningen under 1800 meter. Den här bjässen framför mig är över 3400 meter. Den ser ut att vara nära bara för att den är så stor.
Alto del Chorrillo
Det var vindstilla hela vägen upp, men uppe på platån blåser det ganska mycket. Det är inte kallt i luften, men vinden gör att det är så pass kyligt att jag måste ta på jackan.
Det är inte någon särskilt tydlig topp, Alto del Chorrillo, men jag hittar en skylt som ramlat på marken med texten att vandringsleden slutar där, det räcker för mig. Jag kollar utsikten åt alla håll, i söder ser jag havet och i nordväst en rad snöklädda toppar. Och rakt i norr Mulhacen förstås. Märkligt nog är Mulhacen det minst intressanta jag ser, i och med att profilen ser ut ungefär som de flesta fjällen i Härjedalen, rund. Med fläckvis snö.
Jag går tillbaka via en utsiktspunkt där jag ser nere i dalen. Jag har blivit hungrig men nu blåser det även på sluttningen så jag fortsätter ner i hopp om att hitta lä för en paus. I stället för lä hittar jag massor av stenbockar, det är nästan så att jag blir blasé. Lika blasé som stenbockarna är gentemot mig. Jag pausar till slut på en liten utsiktspunkt där jag kan titta på stenbockarna under tiden som jag äter och dricker.
Klockan är så pass mycket att solen försvinner bakom berget och halva nedfärden går jag i skugga, det är dock inte kallt bara för det. I och med att det är skugga finns det inte mycket att fota heller, till slut tar jag fram kameran när jag går förbi en åker där de har odlat… majs kanske… där det nu finns några hästar. En av hästarna är gräddfärgad, nästan samma färg som de torra växterna, vilket ser roligt ut.
Även om jag känner vandringen i kroppen är jag inte alls slut. Det har varit fler höjdmeter och tidsmässigt en längre tur än vad jag gjorde på Puig Campana, då var jag tvärslut. Jag tror att skillnaden stavas värme. På Puig Campana gick jag i solen hela tiden utom den brantaste stigningen. Även om det har varit soligt i dag var det hyfsat svalt först på morgonen, sedan uppe på toppen var det hyfsat kallt och halva vägen tillbaka gick jag i skugga. Jag tror att det gör skillnad.
Det ska bli kyligare om ett par dagar. Den här värmen jag har upplevt nu, det hör inte till vanligheterna. Jag tror att det i vanliga fall är snö här i december. Jag vill inte hamna i minusgrader med min icke-isolerade bil så jag fortsätter min resa söderut i morgon. Håller mig vid kusten om jag måste, men visar väderprognosen plusgrader i bergen, då åker jag till bergen!
* * *