Äntligen är jag i mytomspunna Sierra Nevada! Jag har kommit till en by som heter Trevélez, den ligger i slutet av en dalgång, dvs. det finns berg på tre sidor. Det finns en hel dimma när jag kommer, men den skingras efter ett tag och jag ser topparna runtomkring. Mäktigt! I morgon ska det vara fint väder efter regn på morgonen så jag går en tur. Nu i kväll går jag en kort sväng i byn för att kolla hur det ser ut.
Jag försöker hitta en livsmedelsaffär men går bet. Om jag skulle vilja äta vildsvinskött skulle jag ha 50 delikatessbutiker att välja mellan. Vildsvin verkar vara deras grej här i Trevélez.
SL-A 78 Peñabón
Det regnar på morgonen, helt enligt prognosen. Det är också blåsigt och det kommer några riktigt kraftiga vindstöt, nästan som kastvindar. Regnet avtar tidigare än jag trodde, det är bara vinden som finns kvar. Jag tänker att den hinner avta när jag väl är uppe på berget så jag går ut och där är vinden precis så påtaglig som den kändes i bilen. Vindstötarna är hårda men temperaturen är behaglig.
Rutten jag följer är en lokal tur, SL-A 78 Peñabón. Stigen är bra, inte alls lika mycket grus som jag förväntade mig. Leden är dock glest markerad så jag förlitar mig mycket på AllTrails varje gång leden grenar. Jag läste om detta med markering, det beror helt enkelt på att resurserna inte finns. Därför finns det inte heller några vindskydd, rastskydd eller toaletter. Jag får ett nytt perspektiv när jag tänker på lednätverket i Sverige. Trots mindre resurser, som det har blivit nu på grund av regeringens nedskärningar, har vi det bra i Sverige.
Det är en stadig uppförsbacke och jag går mestadels i skogen. Efter fyra kilometer planar det ut när jag kommer till kanten av en ravin. Då blir också vinden riktigt elak, jag lyssnar för att höra när det kommer en vindstöt. Det är en sak att parera mot kraftiga vindbyar på plan mark, men nu går jag på en brant sluttning där jag kommer att rulla några hundra meter in i ravinen om jag faller åt fel håll. Och just nu kommer byarna så de trycker mig mot ravinen. Det känns inte optimalt.
Stenbockar
Jag ser rörelse nedanför mig. Stenbockar! De springer och hoppar så fort att jag inte hinner ta fram kameran. Med vinden som den är använder jag stavar som stöd och då ligger kameran i ryggsäcken. Kul ändå att ha sett dem! Jag har varit på många ställen där det ska finnas stenbockar men det här var första gången som jag faktiskt sett dem.
Inom kort hör jag ett märkligt ljud. Jag fattar att det är ett varningsläte och spanar efter källan. Det är stenbockarna! De står nu på en klippa – klippvägg – framför mig. Ganska långt borta för min 200 mm men det gör inget, nu står de där och tittar på mig så jag har tid att ta fram kameran och börja fota. De fortsätter att springa upp på berget, jag kommer på att jag kan filma med den stora kameran. Ingen nyhet, jag fattar, men jag brukar aldrig filma med den stora kameran så det är inte helt naturligt att fingret flyttar sig från avtryckaren till filmknappen. Tack och lov att jag kom på det nu, jag hinner få det på film när stenbockarna, en hona och unge, skuttar upp på berget. De har exakt samma färg som klippan bakom dem så det går nästan inte att se dem om de inte rör sig.
Ravinen
Det kommer fyra personer bakom mig. Jag blir glad, jag hade börjat undra om jag är den enda som är galen nog att gå här i blåsten. Det ger mig tröst att se att jag inte är ensam på berget så jag pressar på. Sätter ena knäet på stigen när jag hör en vindby komma. Samma sak som i Lunndörren för några år sedan när jag och Eva åkte skidor. Vi föll omkull några gånger tills vi lärde oss att göra oss små när en kastvind kommer.
Jag går runt ravinen och på andra sidan är vinden visserligen lika hård, men nu pressar den mot bergssidan, vilket minskar risken att falla i ravinen. Sluttningen är brant och stigen går upp i sicksack, stupet är stundtals rätt så brant och stigen går alldeles på kanten. Inget utrymme för snedsteg. Jag stannar ett par gånger för att fota men är osäker om det blir någonting för kroppen svajar så kraftigt i vinden. Jag kan knappt komponera när jag inte kan hålla kameran still. Trots att jag sitter på en sten.
För här är saken. Utsikten är värd att fota. Jag ser flera snöklädda toppar på andra sidan dalen, en av dem måste vara Mulhacen? Så himla häftigt! Mulhacen är Spaniens högsta berg på fastlandet.
Peñabón
Till slut kommer jag upp till bergskammen. Här är vinden om möjligt ännu mer brutal, jag kan inte ens gå i en rak linje. Nu finns det i varje fall ingen risk för att falla ner i en ravin. De fyra personer som passerade mig tidigare fikar nedanför toppen där det är soligt och lä. Jag sätter mig en bit från dem och njuter av lugnet. Jag skulle gärna gå till toppen som är alltså bara några få meter från mig, men risken för kastvindarna är alldeles för stor och belöningen alldeles för liten. Även om jag kallar den för en topp så är den egentligen bara en klippa på sluttningen och den högsta punkten på detta berg ligger långt ut mot nordöst på över 2500 meter. Jag sitter på knappt över 2000 just nu.
Jag äter några snacks och fortsätter turen. Jag hoppades på att vinden är mindre påtaglig på andra sidan eller att det helt enkelt skulle mojna precis som prognosen sade, men det händer inte. De verkar ha ändrat prognosen också så att det fortsätter att vara blåsigt hela eftermiddagen.
Då ser jag någonting framför mig till höger. Någonting med stora horn. Den står helt stilla och för en stund undrar jag om den är en staty lik den som finns utmed vägen till Mont Caro. Men nej, denna är på riktigt! En stenbockshane!!! Den börjar gå uppåt och jag fotar. Den stannar på en klippa och då kommer jag på igen att jag kan filma, jag slår på film och stenbocken hoppar på klippan och försvinner över kanten. Herregud, jag fick det på film! Okej inte världens häftigaste hopp, ett litet skutt bara, men jag kan inte skryta med att jag har många sådana på film. Typ ett. Det som jag filmade nyss. Om jag inte räknar med de två som jag såg tidigare, som knappt ens syns på bild.
Jag går ner med ett stort leende på läpparna. Jag är så himla glad att jag trotsade vinden och gjorde turen!
Kvällen
Resten blir en transportsträcka. Stigen är bra och jag går i snabb takt. Jag känner dock att tröttheten smyger på och jag undrar om det är bra idé att göra turen till Alto del Chorrillo i morgon. 16 km och 1300 meter stigning från min parkeringsplats. Det är värre än Puig Campana och jag var tvärslut efter den. Planen är att starta tidigt och gå sakta, det måste ändå fungera.
Tillbaka i bilen fikar jag och kollar bilderna, jag vill naturligtvis se hur det blev med stenbockarna. Filmerna är något skakiga på grund av vinden, det är verkligen svårt att hålla kameran still när vinden pressar dig hela tiden så du nästan går omkull. Men för att vara mina första filmer med vilda djur får det ändå duga! På stillbilderna är det nästan omöjligt att se honan och ungen, de smälter fullständigt i bakgrunden. Exakt samma färg. Hanen däremot, han syns!
* * *