Jag står parkerad på den högst belägna parkeringsplatsen i byn Istán så jag kan gå ut tidigt. Nu är det dags för en topptur, jag behöver det efter en vecka bland alla människor och bilar i Fuengirola!
Jag går ut på kvällen för att läsa infotavlorna, som för ovanlighetens skull har text på engelska. De beskriver rutterna, det finns flera alternativ härifrån. Det som jag är intresserad av är PR-A 135 Istán – Pico de la Concha, drygt 10 km och 900 meter stigning. Det finns många varningar. “To accept this challenge you should therefore be physically fit, have good mountain orienteering skills and, importantly, experience.” Med andra ord, det är bäst att du vet vad du håller på med. Och det hoppas jag på att jag gör.
Fullmånen
Jag går ut innan klockan hunnit bli åtta. Solen kommer upp ungefär halv nio så det är ljust nog att gå utan pannlampa. Samtidigt finns det en fullmåne i väst och det är just månen som har lockat mig ut så här tidigt. Flitigt när jag går upp kollar jag mot månen för att se hur den ligger ovanför horisonten och stannar sedan för att fota när den snart ska försvinna bakom bergen.
Jag filmar just när månen är på väg att försvinna, men mot slutet när månen är delvis bakom bergen inser jag att min fokuspunkt ligger på fel plats. Jag har av gammal vana fokuserat på månen, men nu är det är inte stillbilder jag skapar! Månen har förstås rört sig utanför fokusområdet och kameran har ingenting att fokusera på. Shit. Jag ser på skärmen hur bilden blir suddig. Jag förbannar min idioti, måste jag ALLTID lära mig av misstag? Jag får öva på acceptans istället. Det finns ingenting att göra åt saken nu, det är bara att gå vidare.
I skuggan
Även om solen nu är uppe gör det inte mycket nytta för min del. Jag går på skuggsidan av berget och kommer ut i solen bara för en kort stund när jag går över en ås. Snart ser jag någonting vitaktigt vid stigen och kollar närmare. Japp, det är frost! Jag har inte kommit upp mer än 400 höjdmeter och det var flera plusgrader nere i byn där jag har bilen. Nu är det så pass varmt när jag går att jag har tagit av jackan och har en tunn långärmad tröja utanpå t-shirten.
Sedan kommer jag till det första stället med ett inslag av via ferrata. Det är ett nästan tvärbrant ställe, kanske 3 meter högt, där det finns en stålkedja att greppa. Men så svårt är inte stigningen och jag upptäcker att den är möjlig helt utan att använda kedjan, vanlig scrambling räcker. Då får jag också mycket övning i och med att jag filmar stigningen två gånger, när den första är för dåligt komponerad (jag kan inte på förhand avgöra hur jag hamnar i bilden). Jag skulle ha behövt ett tredje försök men där går gränsen.
När jag kommer till åsen som leder till toppkammen kommer jag äntligen ut till solen. Det blir ett par andra ställen med järnkedjor med det är inga svåra ställen. På ett ställe uppskattar jag kedjan, där är det en smal hylla där man måste kliva över en klyfta och det skulle inte ha varit skönt utan kedjan som stöd.
Sedan blir det brant. Inte svårt alltså, utan bara ett hårt jobb och nu rinner svetten så det svider i ögonen. Och det efter att nyligen ha sett frost på marken. Och så ser jag frost igen! Det är ett ställe som fortfarande ligger i skuggan och det är nästan helvitt på marken.
Dimmoln
Jag ser att det har börjat bildas dimmoln och jag misstänker att toppen kommer att ligga i molnen ganska snart. Å ena sidan är det tråkigt om det inte finns en utsikt, men å andra sidan är det mycket häftigare med moln än med klar himmel. Plus kanske en chans att se halofenomenet?
Hittills har stigen varit bra markerad (det jag att tappade bort stigen en gång beror mer på att jag är blind än att det är dåligt markerat) men när jag kommer upp till toppkammen ser jag inga markeringar. Trots att jag misstänker att jag inte står på rätt stig är det uppenbart åt vilket håll jag ska gå.
Mirador la Concha
Vad jag inte tänkte på att stigen leder till en mirador, Mirador la Concha. Det finns en bänk där! På bänken sitter ett par personer. Molnen har tätnat och utsikten är begränsad, mot kusten ser man ingenting. Men det är exakt som jag tänkte att dimman skapar ett häftigt inslag.
Jag har också upptäckt att stigen gick nedanför den högsta punkten, jag ser toppröset. Det är inte så långt dit och absolut inte svårt så jag går till röset och pausar där för att äta lunch. Eller det som finns kvar av lunchen i och med att jag drack några klunkar tidigare, det började bli soppatorsk efter flera hundra avverkade höjdmeter. Dessutom har hela turen tagit längre tid än den egentligen borde ta, det för att jag har stannat så många gånger för att filma och med alla kamerabyten (mellan Sony A7C och GoPro) och omtag drar tiden iväg.
Lunchpausen blir kort. Det är inte mer än ett par hundra meter till Mirador la Concha men på något sätt rör dimman sig runt just utsiktspunkten och inte här vid toppen. Jag funderar på att gå tillbaka till utsiktspunkten för att spana efter haloeffekter, men just i och med att turen har tagit så lång tid hittills vill jag inte hänga kvar här uppe utan börjar gå tillbaka.
Den försvann
Det var dock tur med dimmolnen, de gjorde en stor skillnad. Nu när det är mitt på eftermiddagen har molnen skingrats och allt som finns kvar är dis. Diset är påtagligt på så kort avstånd som på andra sidan dalen. På så sätt gör utsikten ingen nytta.
Jag stannar för att fota när jag går på den steniga åsen där de flesta ställena med via ferrata-inslag finns. Jag tar ut kameran från kamerafacket som jag brukar och ser att någonting trillar ner på marken. GoPro-kameran! Jag har fraktat den ovanpå Sonyn i kamerafacket så jag att varje gång jag tar ut stora kameran måste jag hålla i GoPron just för att förhindra att detta händer. Jag ser till min fasa hur kameran studsar på klipporna och landar till slut vid en buske ett par meter nedanför. Det här kan inte vara bra… visst att GoPro-kamerorna är byggda för hårda tag, men det var flera “klonk” jag hörde när kameran for iväg.
Jag tar mig ner för att plocka upp kameran. Men den är inte där? Hur kan den försvinna?! Jag undrar om den fallit genom vegetationen och börjar röja vissna grenar. Inte så roligt i och med att grenarna har taggar så jag tar stativet till hjälp. Men ingen kamera. Jag går upp igen och kollar, jag såg kameran tydligt när jag stod ovanför men nu ser jag den inte. Jag fortsätter att röja, kollar busken från båda håll. Ingen kamera. Vad fasiken? Går upp igen. Är det ens rätt buske? Jo då, en dvärgpalm, här landade kameran. Men den finns inte. Hur är det möjligt. Så jag går upp en tredje gång och nu funderar jag noggrant var jag stod när jag tog ut kameran. Inser att det var ett par meter till höger från dvärgpalmen. Och det är inte en dvärgpalm som kameran ligger vid. Utan en enbuske. Jag måste bli bättre på att identifiera plantor alltså.
Jag plockar upp den lilla kameran. Den har fått några hack på sig, men inga repor på skärmen eller objektivet. Slår på den – fungerar! Filmar – fungerar! Helt otroligt. Kameran har alltså studsat på klipporna efter att ha ramlat ner från väskan och den fungerar fortfarande. GoPro må vara dyr men uppenbarligen får man vad man betalar.
Jag har flera kilometer kvar till bilen men jag är redan trött. Den sista biten är inte så rolig, gruset rullar under foten ett par gånger så jag måste vara vaksam, samtidigt känner jag hur tröttheten blir alltmer påtaglig.
Ärligt talat är jag helt slut. Klockan är halv sex när jag är framme, jag har alltså varit ute i nästan 10 timmar. Och ändå är turen inte längre än 11,3 km med 1 099 meter stigning. Sett till de sistnämnda siffrorna borde både Puig Campana och Alto de Chorillo varit värre, men nu är jag mycket tröttare än så. Jag hade planerat att åka till en parkering ett par kilometer utanför Istán men jag orkar inte ens göra det. Jag är tvärslut. Jag undrar om det beror på att kroppen bekämpar ett virus eller om jag lider av att ha varit i urbana miljöer i över en vecka. Det har varit många människor och mycket trafik, plus då min systers sjukdom och sällskap. Allt det sociala, alla människor och trafiken kan ha tagit ut mer av mig än jag vet. Sådan belastning är inte mätbar på samma sätt som en vandringstur.
Resten av året vilar jag. Mot nya äventyr i 2024!
* * *