Jag var i stort behov av att ta det lugnt ett tag så jag åkte till Canillas de Albaida som ligger i naturreservatet Parque Natural de Sierras de Tejeda, Almijara y Alhama. Det finns en trevlig ställplats i byn där jag kunde njuta av både wifi och obegränsat varmt vatten i duschen (japp, det räknas som lyx numera) samt en fin utsikt och fantastiska vandringsmöjligheter. Även om det bara blev en vandringstur, för att ”ta det lugnt” och allt det där.
Vägar
Jag går fel direkt utanför ställplatsen. Klättrar på en brant sluttning med löst grus och jord men tar mig upp till rätt väg utan att gå tillbaka 100 meter. Vinst! Jag går på vägen en bit tills stigen tar vid. Den följer en ås och är ganska brant. Det är också mycket lösgrus och lösa stenar och jag är glad att jag valde att gå turen moturs. Det skulle inte vara roligt att gå ner på det här underlaget.
Det går många brandgator kors och tvärs på sluttningarna. Jag ser att det har brunnit, jag passerar många kolsvarta tallar. Några av dem ser lustiga ut med bortbrända barr men med kottar som sitter kvar.
Efter 2 km kommer jag till en liten skogsbilväg (eller bergsbilväg? Jag vet inte vad jag ska kalla dessa vägar) och nu är det lätt att gå. Det finns bilar som kör här. Jag menar inte just nu, men spår efter dem finns det. Jag förundras ännu en gång hur spanjorerna är vana att köra på dessa vägar. Kanten är mjuk och går den sönder under hjulet kommer bilen att rulla hundra meter på den branta sluttningen. Godnatt.
Det är faktiskt otroligt vad många vägar det finns här. Jag är fascinerad. Vilket jobb att bygga dem, för vilket ändamål? Ett ändamål hittar jag när jag kommer till Collado Huerta Grande. Jag ser en byggnad på toppen, det är bara det att vägen går runt toppen. Jag ser dock en stig som följer åsen till toppen och jag gör som jag brukar göra – om det går en stig till toppen följer jag stigen per automatik. Toppen är en magnet.
Collado de Huerta Grande
Det visar sig dock att den högsta punkten är otillgänglig. Det finns staket med taggtråd överst runt byggnaden, de vill verkligen inte att någon går in. Något slags brandtorn verkar det vara.
Jag tar mig till höjden bakom byggnaden och nu ser jag utsikten mot norr. Fantastico! Det finns en topp i synnerhet som fångar mitt intresse, sådan här klassisk alptoppform har den. Älskar det. Ljuset är tråkigt just nu, det är mitt på dagen, jag kan bara föreställa mig hur vackert det är på kvällen. Wow.
Jag ser dalgången nedanför och havet i fjärran. Jag ser en väg som följer sluttningen på andra sidan dalen. Wow igen.
Turen fortsätter på vägen. Jag har gått en bit på GR 249 (“Great Malaga Path”) och när GR 249 lämnar vägen för att fortsätta norrut gör jag en avstickare för att kolla hur det ser ut. Utsikten över dalen är ännu bättre än från utsiktspunkten tidigare och det är återigen vägarna som fångar mitt intresse. Fascinerande.
Jag går tillbaka till min rutt och nu är det bara väg. Ingenstans avviker rutten från vägen, utsikten är dels begränsad men det spelar ingen roll för utsikten ändras inte särskilt mycket. Jag ser bara det som ligger rakt framför mig i väst. I norr och söder ser jag inte mer än den närmaste sluttningen.
Stundtals går jag i skugga också. Även om det var svettigt när jag gick upp är det inga höga temperaturer i sig, och i skuggan är det så pass svalt att jag nästan börjar frysa. Men ingen mening med att ta på jacka för i solen är det varmt igen.
1-2 km i slutet går jag på asfalt. Från utsiktspunkten till ställplatsen är det 7 km och allt det (utom den korta avstickaren) har varit väg. Så turen i sin helhet har varit mer som en promenad än en vandring och ganska tråkig som sådan. Men allt det som jag såg när jag var högst upp överväger och jag skulle ändå beskriva turen som trevlig.
Under hela turen, fram till asfalten, såg jag en människa och det var en cyklist som rullade förbi. Ingen direkt rusningstid nu trots att det är lördag.
