Klockan väcker mig halv sju, jag låter värmen gå en kvart och kliver upp. En hastig frukost och sedan åker jag till Finestrat, ser hur solen kommer upp. Det är dags för Puig Campana!
Omstart
Parkeringen är nästan tom men det är dåligt med plats för stora bilar. Längst bak hittar jag utrymme för en husbil, parkerar, fyller vattenblåsan och vattenflaskan och går. En genväg, tänker jag. Ha. Ha. Ha. Mina genvägar alltså, när har de fungerat? Och ändå försöker jag gång på gång. Jag kommer till en kanal med betongväggar och hittar inget sätt att ta mig över till andra sidan där leden går. När jag går på en sluttning påminns jag om att stavar är säkert bra att ha på den här turen, så det gör ingenting att jag måste gå tillbaka till parkeringen för att ta den riktiga leden. Jag plockar stavarna med.
Runt berget
Första delen av leden är väg, det är dock inte många hundra meter och så går stigen in i skogen. Det är en bra stig och stundtals ser jag Puig Campana när det finns en öppning i skogen. Inom kort börjar stigningen och den lättar inte i flera kilometer, det är bara graden av uppförsbacken som varierar. Det är ändå lätt att gå och det skadar inte att jag har nu lämnat skogen bakom mig.
Jag nöter på och blir glad när jag rundar av berget. Kanske bra att förklara att det finns två vägar till toppen – den södra, som heter “The Vertical Kilometre” och den norra som inte heter någonting vad jag vet. Från parkeringen är The Vertical Kilometre den kortaste vägen, medan den lättare vägen är helt på andra sidan och kräver att man går runt berget. Det är med viss lättnad som jag ser att jag redan har gjort flera hundra höjdmeter, det innebär att den brantaste delen blir kortare. Hur som helst, nu är jag på den östra sidan av berget och ser att här finns det vatten ibland. Just nu är källan torr, men klätterväxterna på den vertikala klippan vittnar om att vattentillgången brukar vara bra.
Vid Coll De Pouet måste man fatta beslutet – gå upp eller fortsätta runt berget? Jag har ställt kl. 12 som en deadline, jag måste börja stigningen innan dess. Det för att stigningen kommer att ta en lång tid, både upp och ner, och det är lika långt till bilen som det har varit att komma hit. Dagen är inte så lång numera och tidsmässigt har jag inte så stora marginaler.
Men nu är klockan bara bara kvart över elva så jag tar stigen mot toppen!
Stigningen
I början är det frid och fröjd, sedan är det jobbigt. Det är fruktansvärt brant och jag undrar exakt hur brant är den vertikala kilometern då? Typ… helt vertikal? Leden är bra markerad dock, det finns alternativa stigar men man uppmanas att hålla sig till den markerade för att förhindra slitage. På ett ställe finns det ett räcke, ett rep på ett annat ställe, annars går stigen i sicksack så det är inte värre än att se till var man sätter foten för att undvika sätta igång stenras (vilket jag gör en gång, men bara några små stenar). På nervägen får man också se till att inte kliva på rullgrus, uppför är rullgrus inte så farligt.
Om jag ska jämföra stigen med någonting, då kanske Storsylen när jag gick från Nedalshytta. Stormoa på Senja var mycket värre. Det är synd att bilden inte kan visa exakt hur brant det är. Jag filmar men slutar med det också, jag behöver ha ögonen på marken och båda händer för balansen och ibland för scrambling.
Ingen uppförsbacke är evig och så kommer jag upp till kammen mellan den högsta punkten och Pic Prim. Puig Campana har två toppar, den mindre som heter Pic Prim ser mer intressant ut (läs: svår) men jag vill naturligtvis göra den högsta på 1408 meter så jag går till vänster. Det blir ytterligare stigning, men inte lika svår som den stora stigningen.
På toppen
Och så är jag på toppen! Toppröset som sådant är märkligt, ett betongrör som blivit avbruten. Men det spelar ingen roll, jag klappar betongröret och sätter mig för att äta en bit bort. Jag är vrålhungrig, jag borde ha ätit för en timme sedan men jag ville verkligen inte stanna tills jag är på toppen. Åt bara en Nakd-bar innan den stora stigningen.
Jag äter och tittar runt, knäpper några kort. Benidorm på ena sidan, mycket dis på andra, och några kullar eller mindre berg runt omkring. Medelhavet mot söder. Och är det Ibiza jag ser i fjärran, genom diset?
Jag stannar inte särskilt länge på toppen, jag är bara halvvägs av turen och det har blivit eftermiddag.
Trött
På nervägen är stavarna guld värda! Fantastiskt att kunna använda dem som avlastning för knäna och som stöd när jag går på rullgrus. I normala fall använder jag inte stavar, jag upplever oftast att de är bara i vägen, men nu var det verkligen bra att jag gick tillbaka till bilen för att hämta dem. Hade min genväg fungerat så hade jag förmodligen bestämt mig att inte hämta stavarna. Tur i otur där.
Efter Coll de Pouet är stigen mer som en väg och jag är rädd för att det blir en tråkig transportsträcka till bilen. Men nix, väger slutar och stigen tar vid efter några hundra meter. Det är lätt att gå och mest utför, men efter några kilometer känner jag tröttheten. Nu skulle jag verkligen uppskatta att sätta mig i bilen och ha någonting kallt att dricka. Vattnet jag har med mig är varmt och snart tar jag de sista klunkarna ur vattenblåsan. Jag har en munfull kvar i flaskan. Men då kan jag inte ha mer än en timme kvar till bilen, jag hinner inte dö av törst.
Det är fint i eftermiddagssolen. Himlen är helt otroligt blå, det har jag konstaterat flera gånger under min tid i Spanien, men jag häpnar fortfarande. Kan himlen vara blåare i Spanien än i Sverige?
Det är med stor lättnad som jag avviker från stigen till asfalt. Det är fortfarande utför men jag är trött, och tacksam för att det är lätt att gå nu. Framme i bilen öppnar jag en flaska läsk från kylskåpet. Gud vad gott!
Efter turen
Min plan var att lämna Benidorm och fortsätta söderut. Jag känner mig så trött att jag bestämmer mig att stanna här ändå. Jag vill dock inte stanna en femte natt på samma plats så jag testar ett ställe där jag missade korsningen häromdagen. Nu kommer jag rätt, men sedan blir allt fel. Vägen är så smal att grenarna skrapar mot bilen. Jag ser ett ställe där jag kanske skulle kunna stanna natten men jag fortsätter till platsen enligt park4night. Och kommer till en tall med grenar som hänger så lågt att det är omöjligt för mig att passera utan att riskera skada bilen. Jag har inget annat alternativ än backa till den där platsen som jag såg tidigare. Jag backar in där och ser till min fasa att det finns spik/skruvar som sticker ut från kanten. Alltså vägen har träplankor som kanter, och plankorna har på nåt sätt förankrats med hjälp av spik/skruvar. När träet har nötts ut sticker armeringen upp. Jag undrar hur vassa de är och hur tjock gummit på mina däck är. Körde jag över någon av dem när jag backade in? Nu måste jag slingra ut mig utan att köra över dem. Små små rörelser. Jag tror att framhjulen klarade sig men bakhjulen?
Kan jag inte köra bil en enda gång utan att få ett stresspåslag? Frågar jag åt en vän.
Jag kör till favoritplatsen för en femte natt. Jag orkar helt enkelt inte anstränga mig för att hitta någonting annat nu.
Men jag måste anstränga mig ändå. Jag är dammig och svettig. Byxorna nedanför knäet är nästan bruna av damm. Jag måste tvätta håret och tvätta hela kroppen. Att duscha i bilen – eller i detta fall att hälla vatten över sig eftersom pumpen är trasig – är inte helt lätt, det är många saker jag måste lyfta ur toan, många detaljer att ta hand om. Försiktig med att inte droppa vatten utanför toan. Det blir liksom ett projekt. Som jag inte har tålamod för just nu, men jag måste.
Jag har fortfarande inte ätit och jag känner mig så svag att jag knappt orkar lyfta armarna för att torka håret. Men så till slut är det klart och jag kan äta. Och dricka. Och slappna av. Herregud. Slappna av. Så skönt!
Det tar inte länge innan tröttheten gör sig påmind. Jag orkar helt enkelt inte hålla ögonen öppna och jag lägger mig tidigt.
16 km och drygt 1000 höjdmeter, det är allt jag hade. Men det var bra och nöjdheten känner inga gränser!
* * *