Min plan har kommit av sig i och med stormen Ciarán. Jag tyckte att det är bättre om jag håller mig till låglandet där det finns andra människor, i stället för att stå ensam någonstans i bergen. Och visst, vindarna skapade viss oreda även där jag stod, nästan mitt i staden Tortosa. Ett (litet) träd hade fallit under natten och det fanns avbrutna grenar överallt på ställplatsen.
Större delen av alla svenskar som kommer till Spanien för vintern åker till kusten. Jag som håller mig till bergen ser sällan några andra svenska bilar, så när jag kom i kontakt med en svensk kvinna i grannstaden stämde vi träff. Det visade sig att vi har mycket gemensamt! Hon gillar att vandra och när jag sade att jag siktar på toppen som vi faktiskt såg från vår parkering så ville hon haka på.
Nästa dag åkte vi den roliga serpentinvägen till bergen och stod natten på över tusen meters höjd. Nästa morgon kunde vi starta vandringen direkt, målet var Mont Caro, 1 441 möh.
Stigningen
Stigen är inte svår och inte ens särskilt brant. Men sedan när vi väl kommer ut från skogen upp till bergskammen blir det andra puckar. Jag borde kanske säga att mitt tursällskap är en stålkvinna på 80 år! Vinden är hård här uppe, jag känner hur den tar tag i kroppen stundtals, men för mitt tursällskap är vinden värre då hon är lättare i kroppen.
Hon kämpar dock vidare, det går inte fort men det går. Jag vill påminna – hon är 80 år! Det är så fantastiskt starkt att ens ha kommit hit. Hon säger till mig att jag kan gå i egen takt och strunta i henne, men det finns inte på kartan att jag lämnar henne ensam här.
Utsikten är fin men inte direkt fenomenal, det finns en del dis, särskilt mot havet. Vi ser Ebre-deltat, det som var det mål jag tänkte sikta på i början. Alltså när jag bestämde mig för att åka till Spanien och inte visste ett skvätt om Spanien, då såg jag det här deltat på kartan och tyckte att formen var rolig, säkert värt ett besök. Senare upptäckte jag att det finns massor av berg i Spanien och riktade in mig på bergen i synnerhet, men jag måste ju ändå åka till deltat, tycker jag.
Stigen på kammen är för det mesta ganska lätt med några mer besvärliga ställen. Vi stannar och vilar en stund och plötsligt ser vi två hundar som springer på stigen. Ena hunden är jättemager, bara hud och ben. Båda har halsband. Men några människor syns det inte, vi har faktiskt vara de enda två människorna hela tiden.
Mirador del Mont Caro
Det ser ut som att toppen är alldeles framför mig, men det är tvärtbranta klippor som tvingar stigen ner till skogen en bit för att sedan gå upp igen. Stigen går på en smal hylla som från håll ser nästan för smal ut, men väl där är det ingenting konstigt. Problemen börjar när vi ska gå upp igen – nu är det riktigt brant och min turkompis får stora problem. Jag försöker uppmuntra henne, det är verkligen inte mycket kvar nu. Hon säger till mig att gå upp, hon klarar resten själv, bara hon får vila en stund. Så nu går jag och när jag ser att stigen blir mycket lättare strax därefter så blir jag lättad, hon kommer att fixa detta. Men jag ska naturligtvis inte gå tillbaka till parkeringen utan att vänta på henne på toppen!
Det finns flera master på toppen och naturligtvis finns det då också en väg. Det är flera som utnyttjar den möjligheten i dag och det är ganska många personer på toppen. Jag kikar på statyn som forestaller toppröset och går till Mirador del Mont Caro, en utsiktsplattform.
Snart ser jag min kompis, hon är utmattad men nöjd! Vi vilar på toppen en stund, men särskilt skönt är det inte. Vinden är brutal och det är förhållandevis kallt, trots solen. Som förresten försvinner bakom moln titt som tätt, det är inte alls den soliga dagen som det skulle ha varit enligt prognosen.
Det går en annan stig ner, den korsar serpentinvägen på flera ställen så vi kan välja mellan stigen och vägen, beroende på hur svår stigen är. Den är dock ganska snäll för det mesta, definitivt enklare än stigen vi tog upp.
Stigen mynnar ut till samma väg som jag körde upp på och då är det bara några hundra meter kvar att gå. Vi ser toppen av el Caro, jag ser den sista besvärliga stigningen och gratulerar min kompis som kämpade upp på den. Det fanns inga alternativ, säger hon, och är nöjd med sig själv. Det ska hon vara. 80 år!!
Själv upplevde jag inte vandringen som svår. Inga långa branta stigningar, ingen regelrätt scrambling. Det att det stundtals blev scrambling nu berodde till stor del på vinden, det kändes säkrare att använda händerna som stöd när vinden höll på att rubba balansen. Men då är jag också 25 år yngre och en erfaren toppturare. Jag hoppas att jag är lika pigg som hon när jag är 80!
* * *