Jag har ingen direkt plan när jag åker här i Spanien, mer än att jag tar mig söderut. Det är inte raka vägen jag kör utan jag väljer höglänta områden och hoppas på det bästa. Nu har jag kommit till Alberracín för att gå en tur som jag spanat in på AllTrails.
Spaniens vackraste (och krångligaste) by
Jag bestämmer mig att gå turen moturs, vilket jag ångrar ganska snart, för det innebär att jag måste gå genom byn. Det är alltså en fin by, sån här som folk säkert kallar för “pittoresk”. Om jag förstod välkomstskylten så är byn en av Spaniens vackraste. Det finns ett försvarsmur på ena sidan och hela byn ligger på en sluttning, nästan så att gatorna går i flera våningar. Vilket jag tror att det gör för att jag inte får ihop kartan med verkligheten. Tills jag fattar att en gata som jag går på inte finns på min karta, för att kartan visar gatorna nedanför mig. Det är smala gränder så du inte har någon aning om vilket håll du går, det finns trappor som leder upp och ner dessa våningar. Även om jag i vanliga fall har bra koll på riktningen så går jag hopplöst fel hela tiden. Efter en halvtimmes irrande kommer jag till slut rätt, men jag är ganska less nu. Till saken hör att jag har fel kläder på mig. Det är mycket varmare än de 15 grader som bilens termometer visade, solen gassar för fullt. Vandringsjackan är definitivt fel.
Jag glömde också att ladda telefonen. Jag hade 37 % kvar när jag började gå och förbrukade 10 % när jag försökte hitta rätt väg i byn. Jag är inte direkt nöjd med mig själv just nu om vi säger så.


Taggigt värre
På utkanten av byn finns en ravin, vandringsleden tar mig dit. De flesta verkar gå slingan i ravinen, för när jag lämnar ravinen för att gå den längre vandringsleden så är jag helt ensam. Snart upptäcker jag att det inte är så många som går leden överhuvudtaget, för stigen försvinner. Jag är tvungen att kolla kartan i stup och kvart och ser med fasa hur batteriet börjar dö. Jag ställer telefonen på flygplansläge och går på känsla. Leden ska gå uppåt, då går jag upp helt enkelt och struntar i stigen. Ibland tycker jag att jag hittar stigen, men den försvinner igen. Ibland efter 5 meter, ibland efter 50 meter.
Terrängen är inte svår men det är inte roligt att gå utanför stigen. Precis allt som växer här har sylvassa taggar. Videsnår och dvärgbjörk, kom tillbaka, allt är förlåtet.
Jag börjar känna mig svag, borde ha ätit lunch för länge sedan. Jag kommer upp till höjden och stannar för att äta och fundera på fortsättningen. I och med att stigen inte är markerad och faktiskt inte ens finns på kartan, annat än som en vandringsled enligt AllTrails, så känns det olustigt att försöka gå hela turen särskilt när telefonen kan dö när som helst. Jag är helt i okända vatten här, visserligen är det inte någon större risk att gå vilse när sikten är bra, men jag känner ändå att jag redan har gjort för många fel.



Acceptera och anpassa, tänker jag. Jag kan helt enkelt följa den här sluttningen och gå runt dalen, jag ser en stig på andra sidan så jag kan följa den tillbaka till byn. Jag behöver inte ens kartan för det, det finns fri sikt hela tiden.
Sagt och gjort. Jag går genom de otrevliga buskarna som snärjer mina kläder och sticker genom byxorna och skornas ovansida. Efter ett tag kommer jag till en av dessa otaliga husruiner, eller kanske är det en spansk motsvarighet till en lada, och ser till min stora glädje en traktorväg. Eller väg och väg… två spår i varje fall. Men spår innebär att jag slipper taggarna!
Nu är det äntligen roligt. Det är lätt att gå och ingen stigning att prata om. Jag börjar till och med fundera på om jag skulle göra ett försök att hitta den där vandringsleden igen så jag kommer till toppen som jag ser framför mig, men när kollar närmare och förstår att jag måste gå över ett par åsar genom den här elaka växtligheten så sjunker motivationen avsevärt. Jag går i stället till den närmaste höjden så jag kan låtsas som att jag gjort någon topp, och det visar sig vara en bra idé. På andra sidan ser jag en fantastiskt fin röd klippa, jag ser också en väg och en parkering där det står flera husbilar. Jag vill komma ner dit för att ta en närmare titt, men på andra sidan verkar det vara ganska brant så jag retirerar till traktorvägen och följer den.
Höstfärger
Jag hittar en sten som ser ut som en fossil. Kan det vara? Några hundra meter senare hittar jag en annan sten och nu är fossilen tydlig! Kul. Jag har ju sett att de skyltar med dinosaurier lite varstans här. Det var någon slags dinosauriepark intill ställplatsen i Teruel.


Traktorvägen leder mig till asfaltvägen som jag såg från höjden och jag kommer till parkeringsplatsen. Mellan parkeringen och den röda klippan finns en ravin och allt ser mycket trevligt ut. Jag bestämmer mig att åka upp hit för natten.
Jag känner på ansiktet att jag har fått sol hela dagen. Skulle ha varit läge att använda solkräm… men jag hoppas att solbrännan efter sommaren inte helt bleknat bort så jag har naturligt skydd kvar.
Senare på eftermiddagen när ljuset börjar bli fin går jag ut för att kolla utsikten. Det finns någonting fantastiskt i ravinen – aspar med fina höstfärger! Alltså det här är bättre än någonting jag såg i Sverige innan jag åkte. Jag följer ravinens kant och fotar asparna uppifrån. Blir fint. Jag följer kammen ner till ravinen, men väl i ravinen ser asparna inte alls så fina ut, så jag vänder och går upp samma väg, fotar mer aspar.
Det var ingen bra början på dagen men avslutningen är desto bättre!





