Efter flera helt fantastiska dagar i Parque Natural de la Cerranía de Cuenca fortsätter jag resan och det blir lugnare dagar framöver. Eller jo… helt så lugnt blir det inte, som det visar sig! Säg vad du vill men tråkigt är inte ord jag skulle använda för att beskriva husbilslivet.
Fredag
Jag kör till Cuenca, jag behöver mat. Försöker på Lidls parkering, men det är hopplöst. Varför är det så många bilar här? Jag ger upp på Lidls parkeringar, det är inte första gången jag går bet. De har verkligen inte tänkt på husbilar. Jag kör runt en bit, jag kan inte ens hitta någonstans att stanna för att kolla kartan. I ett bostadsområde hittar jag äntligen utrymme för en U-sväng, kollar kartan och ser att jag borde kunna parkera vid Burger King, bara ett stenkast från Lidl. Jag kör dit, hittar plats och går till Lidl för att handla.
Burger King ska öppna kl. 12 så jag sitter i bilen och väntar. Kl. 12:15 går jag till dit. Stängt! Jag går till Alcampo i stället, de måste ha färdigmat, mackor eller någonting. Tyvärr har spanjorerna inte anammat vegetarianism, de har kött i tusen olika versioner men vad gäller vegetarisk mat hittar jag bara en veggietortilla. Det finns två tortillor i paketet så jag äter en och sparar den andra för middagen. Jag kan inte med bästa vilja kalla tortillan smakrik, men den är inte äcklig heller. Det är liksom… ingen smak alls. Men den fyller magen.
Nästa uppgift är att tömma latrinen. Jag missförstår Maps och tvingas köra genom stan, vissa av gatorna är verkligen inte lämpliga för husbilar men både jag och Wiley överlever.
Nu har jag bara en uppgift kvar och det är att fylla gasol. Jag har 16 % kvar, det räcker för en dag och sedan är det kris. Visst att jag har en PK10 som backup, men jag vill helst inte använda min backup när jag har fem månader kvar i Europa. Det är inte möjligt att fylla svenska gasflaskor i Spanien, utom på några ytterst få ställen. Därför skaffade jag en fast gasflaska som kan tankas på samma sätt som man tankar bränsle.
Jag har markerat ett ställe med gasol enligt park4night utmed rutten som jag kör idag. Men de har ingen autogas! Jag misstänker att p4n-användarna har använt LPG-symbolen fel, symbolen ser ut som en vilken tankningsstation helst. Med pyttesmå siffror LPG under. Inte första gången som macken inte har autogas trots märkningen i p4n.
Men som sagt. Jag MÅSTE fylla gasol idag. Jag kollar nästa som är hyfsat nära min rutt, hittar en, fyra mil dit. Lyckan är stor när jag ser att uppgiften stämmer! Jag behöver inte ens oroa mig för hur man gör för att fylla, för en man kommer fram och gör det för mig. Han tvättar också vindrutan. Wow. De har service på macken!
14 euro kostade det att fylla en nästan tom gasolflaska. Det har kostat mig 378 kronor att byta en PK10 i Sverige.
Eftersom jag behövde avvika från min planerade rutt för gasolen fimpar jag min ursprungliga plan och kör direkt till stället som jag annars skulle ha åkt till i morgon.
Jag missar avfarten till parkeringen två gånger. Korsningen är helgalen och jag fattar ingenting. Jag slår på satellitvyn på Maps och då förstår jag. Kör tillbaka och kommer rätt, även om det först ser så himla fel ut. En smal grusväg. Det är ingen trevlig väg att åka men jag kommer fram och är den enda husbilen. Ingenting nytt där.
När jag lägger mina Lidl-inköp i skåpen på kvällen upptäcker jag att jag har en påse mandlar som jag inte köpte. Åh nej! Jag köpte två nötblandningar i samma serie, förpackningarna ser rätt så lika ut. Så när jag packade maten i kassar och såg att det låg en sådan påse lite längre ut på min sida av kassan, tog jag påsen utan att kolla närmare (i Spanien är de inte lika noga med att spärra din sida av varubandet). Den hörde till mannen som stod i kön efter mig! Gud vad dumt. Jag får dåligt samvete. Mandlar i sig är någonting som jag brukar köpa, men det känns inte alls bra att använda någon annans mandlar. Men vad ska jag göra liksom? Kan inte köra 11 mil till Cuenca och fråga om mannen vars nötter jag norpade.
Lördag
Det här området i Chinchilla de Montearagón verkar vara ett populärt friluftsområde. Det finns picknickbord och grillar på parkeringsplatsen och nu när jag går en promenad susar det mountainbikes förbi mig. Det finns många små vägar, det finns vandringsstigar och riktiga cykelleder.
Mycket av min tur följer vägarna och när det blir stigar är de vältrampade och/eller -preparerade. Det mest intressanta är stället där stigen går i en torr bäckfåra. Eller jag tror det är en bäckfåra, på några ställen ser ut att vara små vattenfall. Jag undrar om det är årstidsgrej eller om det rinner vatten i bäcken endast efter skyfall.
Sedan kommer jag till en utsiktspunkt, Mirador de la Sala. Det finns ett slags monument här, massor av flaggor. Infotavlan är naturligtvis bara på spanska. Jag sätter mig ner för att äta lunch och kollar utsikten. Det är en platå som öppnar sig upp nedanför utsiktsplatsen, i fjärran ser jag både enskilda berg och större bergsmassiv. Längtar.
Jag kör vidare på eftermiddagen. Jag har valt ett ställe mitt i Serra de Mariola, jag kan göra en topptur i morgon.
De sista kilometerna är inte de roligaste. Serpentinvägen är väl helt okej, men sedan smalnar vägen av. Smala vägar har jag kört, men här finns det betongkanter på sina ställen. Det finns inga marginaler överhuvudtaget, om det kommer mötande trafik måste en av bilarna backa för det är helt omöjligt att få plats annars. Jag märker hur jag spänner mig i kroppen, hela tiden orolig för mötande bilar. Men jag har tur, det finns ingen trafik. Allt som återstår är att åka upp till parkeringen. En brant backe med gropar och grus, blir något skakigt men jag kommer upp.
Det visar sig vara ett populärt ställe, det är många bilar men jag hittar plats för Wiley. Visserligen lutar det lite men så länge det lutar åt rätt håll bryr jag mig inte.
Söndag
Det var en kall natt – termometern visar 2 grader som utetemperatur när jag vaknar! Otippat. Jag står på 900 möh men det är inte så många mil till kusten.
Jag går ut efter frukost, det har redan blivit varmt. Alt de Mariola är ingen hög topp och jag kommer till första deltoppen efter 1 km och 165 höjdmeter. Det står en gammal byggnad på toppen, jag antar att dessa byggnader som står på topparna är gamla vakttorn, typ. Jag känner att jag borde läsa på för att slippa gissa… men äh, det är roligare att spekulera, eller hur?
Jag fortsätter till nästa topp. Jag följer en stig enligt Topo GPS, just den här stigen finns inte på AllTrails. Därför har jag ingen aning om hur stigen är eller vad jag ska förvänta mig, jag går på en chansning helt enkelt. Men det är ett litet berg som sagt så jag är inte orolig.
Det är inga större konstigheter än en klippa som stupar tvärt, vilket tvingar mig att backa och ta en väg runt klippan. Jag kommer till toppen och sätter mig ner för att äta lunch. Utsikten är ingenting att skriva hem om, det finns högre toppar runt omkring som gör att någon milsvid utsikt finns det inte. Men det är okej. Det är en superfin dag, jag sitter på en bergstopp i en t-shirt och njuter. Det är inga fel i den bilden.
Stigen fortsätter efter toppen för att sedan gå ner på andra sidan och runt berget till parkeringen.
Det har blivit riktigt varmt så det är skönt att gå i dalen där det finns skugga. Nackdelen är förstås att det inte finns annat att se än träd, dock måste jag säga att det är mycket väldoftande träd. Tallar visserligen, men så här mycket har jag inte upplevt att våra svenska tallar doftar. Och ja, jag borde veta vad det är för tall. Aleppotall?
Det är en bastuvarm förarsäte som väntar på mig när jag är framme. Det tar dock AC hand om snart när jag börjar åka. Jag har valt ett ställe utanför Sella, enligt beskrivningen är utsikten fenomenal och det går en asfaltväg ända fram, sånt gillas.
Den smala vägen med betongkanter fortsätter när jag kör söderut. Nu möter jag två bilar, turligt nog på ställen där det inte finns betong som skyddsräcke, men det kan inte vara många centimeter mellan våra speglar. Det är med stor lättnad som jag svänger in på en större väg.
Jag får inte njuta av den stora vägen särskilt länge. Snart hamnar jag på en serpentinväg och är återigen på väg upp. Nu är vägen i varje fall bred nog för två bilar.
Snart svänger jag på en annan väg och nu blir det både smalare och med sämre asfalt. Jag undrar hur i helsike jag hamnat på en sådan väg igen och hur illa blir det innan jag kommer fram till parkeringsplatsen? Men det visar sig att den dåliga vägen är typ en genväg för att komma över berget, som högst går vägen på över 1050 meter. På andra sidan svänger jag till en större väg, nu är det serpentinväg ner men vägen är i bra skick.
Jag kör ner flera hundra höjdmeter. Strax innan byn Sella svänger jag in på vägen som leder till parkeringsplatsen och jag får skrämselhicka. Visst att det är asfalt, precis enligt beskrivningen, men nu är det smalt på riktigt. Det är en serpentinversion av en skogsbilväg, absolut noll utrymme för mötande trafik och med grenar som stundtals skrapar på bilens sidor. Jag har dock inget annat val än att fortsätta, det finns ingen möjlighet att göra en u-sväng. Med hjärtat i halsgropen åker jag 2 km och undrar vad det är för fel i mitt beslutsfattande när jag gång på gång hamnar i sådana lägen.
Men jag kommer fram. Det är en liten platå på bergssluttningen, det står en mobilmast här så inget fel på täckningen. Det inte särskilt mycket utrymme för att vända bilen så jag trixar fram och bak, men till slut står bilen åt rätt håll och jag kan andas ut.
Utsikten är f e n o m e n a l. Puig Campana rakt framför! Profilen är visserligen inte den mest spännande från detta håll men det gör ingenting. Det är nästan värt all ångest att köra upp. Jag går ut vid solnedgång och fotar det sista ljuset på berget.
På kvällen när jag kollar park4night ser jag att den här pluppen som ledde mig hit är borta. Jag kollar både datorn och mobilen för säkerhets skull, men ser ingen ikon för platsen där jag står. Hur är det möjligt? Jag såg den för några timmar sedan när jag bestämde mig för att komma hit! Annars skulle jag ju aldrig ha hittat.
Halv tio går jag ut med kameran igen, nu vill jag kolla natthimlen. Jag ser att Orion kommer upp bakom Puig Campana. Nu är det definitivt värt ångesten att åka upp hit.
Måndag
Det är en fin morgon och jag går återigen ut med kameran när jag ser att solen kommer strax upp bakom Puig Campana. Jag fångar de första strålarna och känner mig allmänt ganska nöjd med att vara här.
Jag jobbar under förmiddagen, sedan måste jag tvätta håret. En trivial sak som har blivit något av ett problem sedan min vattenpump dog bara dagarna efter att jag kom till Spanien. Jag köpte en friluftsdusch för 50 spänn på Ullared i våras och den är guld värd nu när det är soligt och varmt. Vatten värms upp i solen och jag kan hänga duschen mot bakdörren. Här på min höga utsiktsplats är det ingen som ser, men jag duschar med trosor och bh på. I fall.
Sedan är det dags att ta itu med den ångestladdade vägen ner. Jag undrar om vägen är värre utför än den var uppför. När jag ska svänga till vänster in på stora vägen känner jag att svängen är alldeles för skarp och svänger åt fel håll i stället. Jag tar första bästa korsningen i hopp om att hitta ett ställe för en u-sväng, men den här vägen är dålig och smal. Hittar efter några hundra meter ett ställe där jag kan göra en 10-punkt u-sväng, har bilen tvärs över vägen men det är ingen trafik som tur är.
Jag tror jag går mot en förtida död. Inte för att jag störtar ner i ravinen från en smal serpentinväg (inte för att jag helt utesluter det), utan för alla stresshormoner som går i kroppen.
Jag åker till shoppingparadiset Finestrat-Benidorm. Där blir det en annan slags stress. Plötsligt är det mycket trafik och det är till och med skyskrapor som jag ser. Det är en annan värld jämfört med de platser där jag varit den senaste tiden.
Jag hittar till parkeringen utan problem och går ut för att hitta mat. Burger King, efter att ha missat den i Cuenca. Jag använder automaten men går bet på betalningen. Den accepterar inte mitt kort. Jag går till nästa automat, samma sak. Provar den tredje och försöker med ett annat kort. Nix. Kontanter har jag inte med, den plånboken finns i bilen. Jag vågar inte chansa med betalning i kassan, om korten ändå inte fungerar. Jag kollar om det finns uttagsautomater i närheten. Japp, finns en som är lite närmare än bilen. Jag går dit och hittar ingen automat. Jag hittar en Nissan-handlare exakt där Google Maps påstår att det finns en bankomat.
Jag går till bilen och letar efter plånboken. Hittar inte. Kollar ryggsäcken, japp, där finns den. Ryggsäcken alltså som jag haft med mig hela tiden! Jag går till BK och gör min beställning, betalar kontant. I kassakön finns en person före mig, verkar vara en engelsman med problem med sin beställning. I ordered one crispy chicken! Säger han upprepade gånger. Han byter språk när saken inte blir klar. Unos crispy chicken. De går ut för att fortsätta debatten (på riktigt – men jag antar att det inte var för att lösa frågan i ett slagsmål) och jag betalar min måltid.
Jag kör till min nattplats. Jag har flera dagar på mig att vila innan jag ska göra Puig Campana. Det blir en heldagstur så jag måste vänta på helgen.
Tisdag
Det finns ont om nattställen i trakten så jag bestämmer mig för att stanna ytterligare en natt här vid Embalse Amadoria. Jag bara byter ”våning” och kör upp till en utsiktsplats ovanför den större parkeringen där jag var förra natten. Ingen särskilt bra idé, visar det sig. Det kommer några spanjorer sent på kvällen och de hänger ut halva natten. Ingen trevlig upplevelse att sova intill någons party.
Onsdag
Jag vill inte stanna en tredje natt på samma plats så jag kollar en plats på andra sidan reservoaren. Hamnar i en brant backe med grus och ingången till parkeringen är så eroderad med djupa fåror att jag inte vågar köra in. Men nu har jag ett nytt problem – i och med att jag inte kan svänga in på parkeringen finns det ingen plats alls för att vända bilen. Jag är tvungen att backa ut på samma branta backe med grus som jag åkte uppför. Dagens dos av kortisol.
Jag åker tillbaka till den första platsen för en tredje natt.
Torsdag
Jag åker till stan för att handla. Kollar utbudet på Carrefour, ganska bra. Men vad är för ett djävulskt kösystem? En gemensam kö för alla kassor. Typ som checkin på flygplatsen. Men det är inte det som är mitt problem, utan det att de ropar ut kassans nummer. På spanska. Jag kan räkna till fyra på spanska och har inte tid att lära mig resten just nu. Men när mannen bakom mig ser att jag bara har 3 saker i famnen tipsar han mig om självservicekassan. Visserligen rör sig kön till självservicekassan långsammare än till de betjänade kassorna, men jag slipper lära mig siffrorna fem till tio.
Jag åker tillbaka till Embalse Amadoria via en rastplats där jag kan tömma latrinen och gråvattentanken och fylla på dricksvatten. Det finns verkligen inga andra vettiga alternativ i närheten. Den där rastplatsen intill motorvägen vill jag inte sova på. Men jag har i varje fall haft bilen i olika rutor varje natt så det är inte som att jag campar här. Vilket jag för övrigt aldrig gör någonstans. Bara parkerar och gör inte väsen av mig.
I morgon är en stor dag. Jag ska göra Puig Campana!
* * *