Jag har varit rätt så trött efter Puig Campana. Det är inte bara den jobbiga turen i sig utan det har blivit lite si och så med sömnen också. Jag åkte till en superfin utsiktsplats och stod där i två nätter, den första natten stördes jag av ett sällskap som kom upp dit mitt på natten och jag blev förstås orolig över vad det är för människor. Jag förstod att de inte vill mig illa, men då var det för sent – jag var yrvaken och hade svårt att somna. Den andra natten var blåsig och bilen gungade. Jag brukar inte ha problem med att bilen gungar i vinden, det var kanske den branta sluttningen tre meter från bilen som gjorde att jag undermedvetet oroade mig för vinden mer än jag brukar göra.
Hur som helst. Utsikten från denna utsiktsplats var fenomenal. Inte minst berget el Maigmó som jag hade rakt mittemot. Jag hade kunnat göra en topptur härifrån, men i och med att jag inte återhämtat mig var det inte ett alternativ. Två nätter med bättre sömn senare var det äntligen dags, men då gick jag från andra sidan av berget.









Batterier!
Efter några om och men lyckas jag parkera bilen. Jag häller vatten i tre flaskor som jag ställer på framsätet, de blir min duschvatten. Vattnet kommer säkert vara varmt i och med att solen skiner direkt i förarhytten.
Jag går ut men när jag slår på GPS-klockan upptäcker jag att batteriet är nästan slut. Just det, jag skulle ha laddat klockan i morse. Suck. Jag går in och sätter klockan i laddning, det tar bara fem minuter att få tillräckligt så det räcker för turen.
Jag gör ett nytt försök och tar vad jag tycker är en genväg. Ha. Ha. Ha.
Gör om, gör rätt. Stigen är bra och snart kommer jag till en brant sluttning där det finns ett rep med knutar så du kan gå upp genom att hänga på repet. Trevligt. Stigen går förbi en gård och de har böneflaggor, sådana som du brukar se på bilderna från Tibet. Jag vill fota flaggorna men det går inte. Batteriet är dött. Senast jag använde kameran var det på 80 %! Men då hade jag glömt att stänga av kameran, det måste vara något fel på kameran när den inte alltid stänger av sig själv. Oftast gör den det, men det här är inte första gången som batteriet dött så här.
Jag måste gå till bilen för att byta batteri, tack och lov att jag har en reserv. Det blir en kilometer (t/r) extra att gå, överkomligt. Vilken tur med böneflaggorna. Nästa gång jag tar ut kameran har jag redan gjort ett par hundra höjdmeter och då skulle jag förmodligen ha struntat i saken – inga foton!
Stigningen
Saken är att uppförsbacken är brant och den är grusig. Det skulle verkligen inte ha skadat att ha stavar. Jag tänkte på det både en och två gånger och valde bort, jag är ändå så van att gå utan. Det här rullgruset under fötterna blir inget skämt när jag går ner.
Det är en varm dag, svetten svider i ögonen. Jag rullar upp byxbenen. Det skulle ha funkat bra med shorts för stigen är så pass bred att jag inte behöver gå genom taggiga buskar.
Jag kommer till en utsiktsplats och stor parkering. Man kan faktiskt köra bil upp hit, då skulle jag ha sparat halva uppförsbacken. Men det är samma väg som jag körde upp till utsiktsplatsen tidigare och det finns inte på kartan att jag kör samma smala serpentinväg igen. 300 höjdmeter är ett billigt pris att betala för att slippa.
Från parkeringen är stigen preparerad, det finns trappor på de värsta ställena så man inte behöver gå på rullgruset i en brant backe. Det går stadigt uppför till en liten öppen höjd där jag ser klippan som utgör el Maigmós topp. Det blir intressant, enligt AllTrails är det scrambling som gäller där. Vilket jag förstår när jag ser toppen.
Inom kort står jag då vid klippans fot och undrar hur jag gör. Jag är osäker om stigen, jag ser att den fortsätter men samtidigt finns det en rad stenar tvärs över stigen, vilken oftast betyder att det är fel väg att gå. Jag tittar på klippan och tycker att den ser görbar ut så då struntar jag i stigen och går på klippan. Det blir en del scrambling innan jag kommer upp, men inga konstigheter. Den största svårigheten är att försöka filma samtidigt som jag behöver två händer för att ta mig upp.



Klyftan
Väl uppe träffar jag en man som sitter och njuter av utsikten. Han har sett mig kämpa uppför och tipsar om att det finns en enklare väg om man går runt. Tack!
Jag ser att toppröset ligger en bit borta från var jag kom upp så jag går dit. Eller försöker att gå dit. Jag kommer till en liten klyfta och där tar det stopp! Klyftan i sig är varken bred eller djup, men bred nog för att inte kunna ta ett vanligt steg över och djup nog för att inte kunna ta sig ner i klyftan. Jag skulle kunna kliva över men det som gör att kroppen fryser när jag försöker är att det är inte mer än halvmeter brett och ytan är polerat. Jag vet inte om det är väder eller många fötter som nött ut ytan, men så här är bergytan på många ställen. Sulan får grepp, men inte lika bra grepp som på en yta med struktur. Så jag vill liksom inte ta ett kliv när jag inte är 100 % säker på att jag inte halkar, när jag har ett stup på 50-100 meter på båda sidor av denna lilla bergskam.
Jag ser att det finns en liten via ferrata på ena sidan av kammen. Det är säkert stigen som kommer från utsiktsplatsen där jag stod i två nätter. Jag kollar mina möjligheter att ta mig ner på min sida av klyftan så jag kommer åt järnsteget, men nej. Det går inte heller. Det är för långt ner för mig att få ner foten. Så jag går tillbaka till klyftan och funderar och blir alltmer frustrerad. Det här går inte! Jag har toppen tio meter framför mig! Till slut sätter jag mig på rumpan och glider ner så att jag får fötterna ner på den andra sidan, hasar mig upp och går på alla fyra på den smalaste delen på andra sidan tills det blir bredare och jag vågar stå upp. Då kan jag äntligen gå till toppröset!



Toppen
Det blåser häruppe, vilket inte bidrar till någon känsla av säkerhet. Jag går försiktigt till klyftan för att fota, även om det är helt hopplöst att ge en uppfattning om hur den är. Jag fotar också utsikten runtomkring, ser självaste Puig Campana i fjärran. Det är mindre dis i dag än det har varit de tidigare dagarna, det hjälpte säkert att det blåste hårt.

På tillbakavägen är klyftan enklare och nu kliver jag över och går till solsidan av toppen där det också finns lä för att sitta och äta lunch.
Sedan försöker jag hitta den enklare stigen. Det går sådär för ändå hamnar jag i samma ställe som var den största utmaningen på vägen upp. Men så konstigt är det egentligen inte, jag kommer ner säkert efter att jag sätter mig på rumpan igen. Ingen stolthet på fjället, brukar jag säga.
Allt som kvarstår är rullgruset. Hur går man på rullgrus när det är brant och du inte har stavar som stöd? Svaret är, med stor försiktighet. Ta aldrig bort ögonen från marken när du sätter ner foten!
Det är fruktansvärt varmt när jag är tillbaka vid bilen. Vattnet har blivit nästan för varmt. Jag väljer att åka vidare i stället för att tvätta mig nu, bilen är som en bastu. Skönare med AC!
* * *