Jag parkerar på 1 700 meters höjd ett par kilometer utanför en liten bergsby som heter Valdelinares. Det är en stor parkering intill ett liftsystem, det är tydligen en populär skidort. Undrar hur lång deras vinter är… inte tillstymmelse till snö just nu, men kallt är det. 3 plusgrader och en hård vind som gör att det känns minusgradigt. Jag tar på mig täckshorts på en gång.
Valdelinares
Det är söta kor som kollar mig när jag går till byn. Jag stannar på en utsiktsplats och fotar byn även om jag i vanliga fall inte bryr mig, men det är nåt visst med gamla bergsbyar. Men det sagt, jag har kommit fram till att det inte är naturligt för mig att fota byar och kyrkor och minnesmärken och annan kultur. Jag vet att folk gillar att se på sånt men jag måste vara ärlig mot mig själv, jag kan inte börja göra saker bara för att jag tror att andra gillar det.
Jag går genom byn, inte helt säker på vilken väg jag ska ta men uppåt är rätt och så stor är inte byn att en omväg gör skada.
Kossor
När jag ska ta stigen kommer jag till ett elstängsel. Det finns… vet inte vad jag ska kalla den. En grind? Det är två typ fiskespön som ligger som bommar. Jag kollar försiktigt om det finns ström i dem. Tycker att jag fick ett litet stöt. Fast det behöver inte betyda någonting, jag brukar få stöt för det mesta.
Leden går genom kohagar och det står en hel flock framför mig på stigen. De tittar på mig med viss misstänksamhet och går åt sidan så jag kommer förbi. Men inte innan jag stått och fotat. Jag har ingen aning vad det är för ras, men de är ulliga och gulliga!
Det går uppför men det är varken brant eller svårt. Jag får knappt upp flåset och det är mest vinden som jag hör i öronen.
Jag kommer upp på vad jag i Sverige skulle beskriva som “kalfjäll”, men som här heter “den alpina zonen”. Det finns pinnar som markerar vägen till toppen men någon egentlig stig kan jag inte urskilja. Det spelar dock ingen roll för jag ser toppen hela vägen och terrängen är lätt, det är inga problem med att gå hur som helst. Bara jag undviker stängslet. Det finns både elstängsel, stenmurar och gammal taggtråd. Ibland alla tre ihop.
Alto del hornillo
Det finns alltså kor även häruppe. Det går också en väg och det finns flera gamla byggnader. Toppen är 2 002 möh, men det är inget hinder för lantbruk här. Jag ser en åker på ungefär 1 900 möh.
Jag följer vägen till toppen. Toppröset som sådant är maxat – det är ett monument med trappor upp och en stenplakat där höjden är ingraverad. Inga mesiga stenrösen här inte. Fördelen med det stora fyrkantiga monumentet är att det finns lä bakom den så jag sätter mig för att äta lunch.
Jag tar en annan väg tillbaka och hamnar bland kor gång efter annan. En gång har jag en staring contest med en ursöt gräddfärgad ko med ulliga runda öron. Dessa kor flyttar sig inte så jag står där en lång stund och fotar. Tacksam!
Nere i byn välkomnas jag av en byracka som morrar när jag riktar kameran dit. Det finns också får och getter på en liten åker alldeles bakom husen.
Jag går genom byn, har ingen aning vilken av gränderna som är rätt men så länge jag går utför så funkar det. Jag får se mer av byn och förundras över bilarna jag ser, hur i fridens namn har de plats att svänga i de trånga korsningar? Det är därför jag parkerade ett par kilometer utanför byn, bara för att slippa fastna i någon trång gränd i byn.
Jag måste gå en uppförsbacke tillbaka till bilen, den här backen är nästan värre än någon backe jag gjorde på väg till toppen. Nu tar jag äntligen av täckshortsen för det är för varmt. Och så kommer jag till andra sidan och vinden slår mig med full kraft, jag vill ha täckshortsen på men härdar ut kylan och går direkt till värmen i bilen.
För att vara en tvåtusenmeterstopp var Alto del hornillo inte alls märkvärdig för att vara ärlig, men som helhet var det en trevlig tur, vinden till trots. Inte minst tack vare alla kossor!
* * *