Jag åker direkt efter frukost, följer en serpentinväg till Andorra. Och ganska snart visar bilens termometer minusgrader.
Vägen går upp till 2400 meters höjd! Det finns stor parkering i passet, jag ser tre husbilar som är alldeles frostiga. Jag går ut för att fota, men dröjer inte kvar länge – det är kallt.
Lokalkännedom
Jag stannar ett par gånger till innan jag kommer till min tilltänkta turstart. Men där finns det inga lediga parkeringsplatser! Aj då. Det finns ingenstans att vända bilen heller så jag är tvungen att åka ner (parkeringen ligger i ett bergspass) på andra sidan, efter ett par kilometer hittar jag ett ställe där jag kan vända bilen. Jag kör förbi parkeringen och strax därefter finns en typ av P-ficka, gott om plats för Wiley.
Men alla dessa bilar som redan finns här. Jag är fundersam. Vet de någonting som jag inte vet? …säkert gör de. Borde jag ha kommit hit tidigare? Enligt prognosen är det soligt nu under förmiddagen, blir halvmolnigt efter lunch och sedan klart igen på eftermiddagen. Jag tänker att några moln är snygga så det oroar mig inte så mycket.
Höga höjder
Stigningen börjar direkt. Jag har inte gjort några höjdmeter värt namnet sedan Idre, jag har suttit i bilen en hel vecka och jag är definitivt inte van vid sådana här höjder. Leden börjar på nästan 2 000 meters höjd och jag minns på Galdhøpiggen att jag kände av effekten av tunn luft redan vid 2 200 meter. Vad jag försöker att säga är att kroppen inte är direkt glad av att tvingas gå uppför.
Efter ungefär en halvtimme i skogen kommer jag upp till en glänta och får min första utsikt. Fenomenalt! Herregud vad fint med berg. Älskar! Men… jag ser också moln på topparna. Jag får onda aningar, de moln som jag såg i prognosen är inte fina fluffiga moln på hög höjd utan moln som sänker sig på bergstopparna. Det bekräftas snart när jag ser att stigen leder mig till dimman. Nåväl. Inte vänder jag tillbaka bara för det.
Trädgränsen går vid ungefär 2 400 meter. Den fria sikten gör mig ingen nytta i och med att nu har jag kommit in i molnen. Det finns ingenting annat att göra än att gå upp, mödosamt, steg för steg. Det är inte svårt med det är jobbigt. Ganska brant, hela tiden. Det krävs en hel del envishet – eller sisu – att komma upp. Jag inser att jag är den sista personen på berget, det är faktiskt några som redan är på väg ner. Så jag tänker att de vet hur det brukar vara och kan tolka väderprognosen.
Jag vet inte hur man hälsar folk i Andorra men jag tänker att Hola måste vara gångbart. Nix. Alla säger Bon dia. Inte Buenos dias eller Bonjour… Andorra har visst ett eget språk? (De pratar katalanska, googlar jag senare.) Jag börjar säga Hi.
Vad var det jag såg?
Dimman har fördelen att jag inte ser särskilt långt framför mig. Vilket naturligtvis är en stor nackdel också, såvida man vill se utsikten. Men fördelen alltså, det är att jag inte vaggas i tron att jag har toppen framför mig för här det är tydligen några falska toppar innan man kommer fram. Jag slipper få upp hoppet utan tittar bara på var jag sätter foten, ett litet steg, sakta, kroppen är verkligen inte med på noterna nu.
Men så… har det blivit ljusare? Lite blå himmel ovanför? Och nästan samtidigt, är det toppröset framför mig? Herregud, jag har kommit upp och just samtidigt försvinner dimman! Helt osannolikt.
Det finns ett ungt par vid toppröset som fotar varandra, de frågar om jag kan ta en bild på dem. Naturligtvis, så jag fotar dem med deras mobil, sedan frågar tjejen om jag vill ha min bild, så jag ger henne min mobil och blir fotad. Under tiden har utsikten öppnats upp och jag ser typ hela Andorra. Inte bara Andorra, utan alla regnbågens färger. Jag har aldrig i mitt liv sett någonting liknande, det är ring efter ring av .. vad är de, regnbågar eller halor? Jag ropar till paret som precis börjat gå ner att komma och titta och försöker sedan hitta en annan plats för att se hela glorian. Och just då börjar fenomenet försvinna. Endast en ytterst svag gloria finns kvar när jag får upp kameran. Herregud. En helt jävla galen föreställning och jag fick inget foto! Varför gick jag för att ropa till de främmande människorna? Varför flyttade jag mig för en bättre komposition? Har jag inte lärt mig ett dugg?!
I mitt försvar vill jag dock säga att det hela handlade om sekunder hellre än minuter. Några färger såg jag inte när jag gick till röset. Sedan vände jag mig mot solen för att bli fotad och när jag fick tillbaka mobilen såg jag utsikten men inga färger. Det är först efter det som glorian uppenbarade sig och den hinner alltså försvinna under den korta tiden det tar mig att ropa efter paret och ta några steg för att hitta en bättre plats.
Men det gör ingen nytta att spekulera. I slutändan handlar det om att ta en bild när tillfället ges. Gräv där du står!
Dimma
Strax efter det försvinner också utsikten och molnen tar över. Det är bara grå dimma på toppen och sikten är inte ens 50 meter. Jag tänker att om dimman försvann en gång kan den försvinna igen, det är värt att vänta. Det blåser inte så hårt, jag tar på mig täckshorts och mellanlager och sätter mig vid toppröset. Äter lunch och väntar.
Och väntar.
Och väntar.
En gång ser jag lite blå himmel ovanför och hoppet tänds. Och släcks.
Jag väntar.
Jag tänker att jag går klockan 14. Då har jag väntat i en timme och tre kvart. Några minuter innan min deadline ser jag ut att ha turen på min sida trots allt och jag får en liten lucka i molnen, men även den försvinner omgående. Då ger jag upp och går ner.
Det är först när jag nästan är tillbaka vid trädgränsen som utsikten blir bättre, men när jag blickar bakom mig är Pic Casamanya fortfarande i moln. Jag behöver i varje fall inte ångra att jag gick därifrån. Men fotot som jag inte tog, det ångrar jag hela vägen. Det är svårt att släppa det. Ett unikt tillfälle och jag sumpade det. Det svider. Hårt.
Men. Jag har besökt Andorra och gjort min första topptur i Pyrenéerna. Jag kan inte vara annat än nöjd med det!
