Norrköping

Jag erkänner, jag ville inte åka till Norrköping för att jag ville åka till Norrköping. Jag är här för att det finns en verkstad som kan installera en fast gasflaska för mig, det behöver jag i Europa. Där är det möjligt att tanka gasol på samma sätt som man tankar bränsle, det är synd att vi inte har det i Sverige. Så jag behåller en vanlig gasflaska, som jag använder när jag kommer tillbaka till Sverige (jag har alltså plats för två flaskor).

Innan verkstadsbesöket har jag dock tre dagar på mig att utforska nordöstra Östergötland. Det börjar med Ågelsjön.

Ågelsjön

En sak som jag borde ha läst innan jag kom till Ågelsjön är beskrivningen av naturreservatet. En av Norrköpings populäraste, läste jag i går kväll. Och visst, redan när jag äter frukost börjar parkeringen fyllas på.

Det är en solig morgon och det kommer att vara en solig dag. Jag väljer att gå runt Ågelsjön, 10 km enligt skylten. Jag behöver gå längre än de korta turerna jag gjorde i Ludvika.

Det är kallt. Herregud. En nordlig vind som får mig att längta efter långkalsonger men nu får jag klara mig utan. Jag har handskar i varje fall. Jag går rundan motsols och det är übertråkigt. Det är bara väg. Men utsikten mot andra sidan av sjön är intressant, jag ser höga och branta klippor och ser fram emot att komma till den sidan av sjön.

Blåsigt på Ågelsjön
Blåsigt på Ågelsjön

Jag undrar var alla människor är. Parkeringen är full och jag har gått så fort att jag borde rimligen ha kommit i kapp många, men allt som allt har jag passerat bara en liten grupp och träffat några enstaka människor. Märkligt.

Jag rundar sjön och då kommer jag äntligen till en stig och det blir roligare på en gång. Plus att vinden inte är lika brutal här och solen värmer.

Jag är hungrig och letar efter en utsiktspunkt för att äta. Jag använder pausen för att googla om bergsområden i Spanien. Jag börjar vara inne på att jag måste leta mig till ett bergigt område. Eller någonting nära berg. Jag hade också läst att det kan vara otrevligt i Portugal i och med att det blåser från Atlanten, så nu börjar allt peka på att jag satsar på södra Spanien. Andalusien har jag hört om, fint där. Men sedan läser jag att Andalusien är Spaniens mest tätbefolkade område. Inte bra. Men någonting åt det håll blir det.

Jag fortsätter turen och snart går jag på en väg igen, och sedan tillbaka till stigen. Det går uppåt och jag kommer till de klippor som jag såg tidigare. Det är roligt med klipporna men någon fri utsikt finns det inte så jag nöjer mig med att titta. Kameran får vila i ryggsäcken.

Efter klipporna går stigen brant ner, det finns trappor i en smal ravin mellan två stora klippblock. I ravinen växer ett träd så att gången blir så smal att jag måste ta av ryggsäcken och gå sidlänges genom. Och det är ungefär det sista roliga som händer, snart breder sig stigen till en grusad gångväg och jag kommer till en picknickplats där jag hittar förklaringen till bilarna. Det är nåt slags evenemang här, mycket folk. Jag hastar genom området till bilen för att sätta mig i värmen och fika.

trappor i Ågelsjön naturreservat
Läge att andas in

Fjällmossen

En kompis kommenterade häromdagen att det är märkligt att jag inte längre är i fjällen. Jättemärkligt, svarade jag. Så naturligtvis blev jag tvungen att besöka Fjällmossen så fort som jag såg namnet på kartan.

Det märks att det är lågsäsong. Jag njuter av en lång frukost och har hela den stora parkeringen för mig själv. I somras var det i stort sett omöjligt att hitta ett ställe där jag kan stå helt ensam. Ingen annan har kommit hit när jag går ut.

Naturreservatets rundslinga går i skogen för det mesta. Tallskog visserligen men ändå. Inte min favoritgren. Myren (ursäkta, mossen) syns mellan träden men stigen följer inte kanten och bara på ett par ställen går stigen över myren. Som för övrigt inte ser ut som någon myr som du hittar i fjällen så jag misstänker att den person som döpte myren till Fjällmossen aldrig har sett en myr i fjällen.

Fjällmossen
En mosse, inte en myr.

Mot slutet börjar jag känna mig … ängslig? Den här känslan av att jag inte gillar att gå i skogen blir riktigt påtaglig. Det är alltså inte fråga om någonting som jag helt enkelt inte gillar, utan det går djupare än så. Det påverkar mig fysiskt. Jag trivs inte i skogen, så enkelt är det. Efter så många år i fjällen har mina sinnen anpassats till de stora ytorna och skogen är… i brist på bättre ord, klaustrofobisk.

Getåravinen

Jag har hört att Getåravinen är fin, så den vill jag se. Tyvärr har jag både årstiden och ljuset emot mig i dag. Det är matta färger, både gräset och ormbunkarna ser ledsna ut, och kontrasten är horribel när lite solljus når bäcken genom trädkronorna. Kameran får vila och jag går upp och ner i ravinen. Jag tittar på den lilla bäcken och det bruna vattnet och kommer till en insikt. Jag är rätt så fyrkantig som fotograf. Det är fjällen som inspirerar mig och allt annat är inte fjäll. Jag förstår att jag betraktar all denna natur som jag ser, trots att den är fin, som mindre värt än fjällen. Eller mindre inspirerande, för att vara exakt.

Getåravinen
Getåravinen

Det är helt meningslöst att jag stannar i södra Sverige en dag längre än vad jag behöver. Jag hade tänkt att jag stannar så länge som det är plusgrader, men för vad? Egentligen för att jag känner oro för att åka solo i Europa. Jag försöker bara skjuta upp det. Nu tänker jag på alla berg i Spanien och känner en lockelse. Nu är jag inspirerad!

På kvällen bokar jag biljetten – Trelleborg till Rostock den 23 oktober. Alea iacta est.

Norrköping

Det tar några timmar att installera den fasta flaskan så jag promenerar till stan. Jag går i en lindallé, ganska trevligt faktiskt. Min gamla hemstad i Finland kallas för ”lindarnas stad”. Jag följer en kanal en bit, ganska trevligt det med. Ingen dum stad denna som det verkar.

Tillbaka på verkstan visar det sig att installationen inte gått helt utan komplikationer. Tyvärr är placeringen av gasflaskorna i min bil inte optimal för en fast gasflaska, men han får det att fungera. Jag köper till en bluetooth-sensor för att övervaka nivån, för annars ser jag inte hur mycket gasol som finns kvar. Jag vill fylla på innan den tar slut, för den andra flaskan med svensk koppling kan jag inte fylla i Europa. Så den kommer jag att använda endast i nödfall. Saken är bara det att vi inte får appen att fungera. Den vet att flaskan finns där men tror att den är tom. Han säger att det ibland tar lite tid. Det ställer till det för mig – jag hade tänkt att åka söderut i dag men jag kan inte riskera att åka härifrån med en sensor som inte fungerar.

Lösningen är att jag stannar i Norrköping en natt till. Om appen inte fungerar på morgonen kan jag åka till verkstan så de kan kika på det.

Det var ett bra beslut, för appen fungerar inte på morgonen. Jag googlar och hittar anledningen. Tydligen är det fråga om att det finns två givare som just nu sitter ihop. Man kan använda en magnet för att separera dem, då börjar de fungera. Det är bara det att jag inte har någon magnet och även om jag hade så har jag ingen aning om var givarna egentligen sitter. Så jag kör till verkstan, han tar loss mätaren, petar på den med en magnet och installerar om. Funkar!

Det var den sista förberedelsen inför resan till Europa. Nu är jag redo! Det är dock nästan två veckor kvar, vad ska jag göra under tiden? Öland har jag velat besöka sedan jag var där för första gången för tre år sedan. Så Öland blir det nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen