Jag fortsätter min resa söderut, men jag har inte bråttom. Den första anhalten efter Grövelsjön är Idre, jag passar på att göra en sista topptur innan jag lämnar fjällvärlden. Även om det känns som en överdrift att kalla Gränjåsvålen för ett fjäll. Du ser ju knappast det stackars lilla fjället från under alla liftar, backar, restauranger och MTB-leder.
Gränjåsvallen
Tanken var att jag skulle vila kvällen innan toppturen efter att ha gjort turer i Grövelsjön varje dag under en vecka, men senare på eftermiddagen ser jag att dimman är tjock. Tjock dimma i skogen kan vara fint så jag går ut. Tyvärr har dimman hunnit tunnas ut under tiden som jag bytt kläder men det gör ingenting tänker jag, jag följer stigen upp mot Städjan, säkert blir det tjockare ju längre upp jag kommer. Ja, typ. Jag går upp ända till trädgränsen. Här finns det dimma och det blåser en del. Jag ser bara de närmaste träden och ibland försvinner även de när tjockare dimma blåser förbi. Jag hittar några snygga träd att fota och kämpar med att hålla kameran stilla, för det första på grund av vinden och för det andra pga skakiga ben. Jag har inte ätit mer än några kex efter lunch och just nu har jag ingenting annat med mig än kameran som hänger på axeln. Nu vet jag vad skidskyttarna menar när de får gummiben när de ska skjuta. Jag tar några bilder och går tillbaka till bilen för att äta.
Gränjåsvålen
Det är fortfarande mulet väder på morgonen. Jag ser dock att molntäcket börjar tunnas ut så jag tänker att det är lika bra att jag gör min topptur på Gränjåsvålen nu. Japp, det fjäll som folk åker utför på när de kommer till Idre. Hela fjället är helt nedlusad av liftar och nedfarter så jag förväntar mig ingen större fjällupplevelse, då spelar det ingen roll vad det är för ljus.
Jag följer en väg upp och stundtals genar på stigar och cykelbanor. Det finns knappt en enda kvadratmeter som inte är byggd på ett eller annat sätt. Jag kommer till den högsta punkten men är osäker om det är en naturlig punkt eller byggd, då det står en byggnad och liftstation där. Ett stenröse finns nedanför så jag går till röset.
Sikten är begränsad och utsikten är inte att hurra för i vilket fall som helst (alla de som tycker att utsikten är bra har inte stått på särskilt många fjälltoppar för utsikten är verkligen inte lika bra på varje topp) så går jag tillbaka.
Det slår mig att det var min sista fjälltur i år. När jag nu åker iväg kommer jag inte ens se något fjäll tills nästa sommar förmodligen. Vemodigt.
Fjätfallet
Jag åker inte längre än till Fjätfallet i Särna. Jag har lärt min läxa och äter innan jag går ut för en promenad. Vattenfallet är nästan intill parkeringen och jag tittar häpet på fallet. Vattnet är brunt! Tänk att jag glömt. När jag bodde i Hälsingland var det brunt vatten jag fotade hela tiden. Men sedan flyttade jag till fjällen och klart vatten blev normen, jag glömde bort brunt vatten efter ett tag. Så detta är… hmm. Vet inte vad jag ska tycka.
Jag fortsätter på stigen mot Fjätnäset. Jag blir riktigt förtjust i skogen, det är gles tallskog, just den typen av skog som jag gillar (läsaren har kanske märkt att jag inte alltid uppskattar skog). Jag vet att det är ekonomiskog men jag bryr mig inte, jag behöver den här känslan av rymd. Och på marken växer fönsterlav. En annan flashback till Hälsingland, det är sådana här skogar jag gick i hela tiden innan jag flyttade till fjällen. Trots att jag tidigare deppade över tanken att lämna fjällen så är jag glad nu.
Det är fullmåne i natt och klar himmel som tur är. Min plan är att fota vattenfallet i månljus. Jag går till utsiktsplatsen och ställer kameran på stativet. Plötsligt börjar det klia på vristen. Myggbett, herregud, det är slutet av september och jag fick myggbett! Personligt rekord.
Oavsett hur jag komponerar blir bilderna inte helt som jag tänkt. Det konstigaste är att himlen är så galet ljus, särskilt till höger där månen finns. Jag tror det skulle vara bättre om månen är högre upp på himlen men det tänker jag inte vänta på så jag går till bilen och gör natt.
Ludvika
Jag stannar i Ludvikatrakten i några dagar. Mycket lämpligt att ha en kompis som bor mitt i Sverige så att jag åker via henne oavsett, nu när jag är på väg till Norrköping.
Förra gången jag var i trakten besökte vi Äventyrsgruvan, och det gav mig mersmak. Jag vill ner dit igen! Så det gör vi naturligtvis, och den här gången har jag GoPro med så jag kan filma. Vilket visar sig vara något utmanande i och med att det är mörkt. Men någonting blir det i varje fall, när jag får ihop en film är en annan sak. Don’t hold your breath.
Två dagar senare hamnar jag vid en gruva igen. Den här gången nöjer jag mig med att gå runt, inte i. Det är verkligen häpnadsväckande hur många gruvor det finns i området! Just den här gruvan, Stollberget, verkar vara ett populärt ställe att besöka, men nästa kväll träffar jag min kompis igen och vi kollar några gruvhål som sällan får besök. Det finns staket runt hålen för att förhindra att folk trillar in, för här snackar vi om djupa hål mitt i skogen. Helt otroligt. Jag trodde vi har många gruvhål i Funäsfjällen men det här är någonting helt annat.
Den sista kvällen i Ludvika är också den vackraste. Jag står på en utsiktsplats och kvällssolen lyser upp bilen. Jag glömmer att fota bilen på varje plats där jag stannar (i början tyckte jag att det skulle vara kul att fota bilen på varje ställe där jag står men det misslyckades jag med.. typ efter första dagen) men nu är bilen faktiskt det mest uppenbara fotomotivet.
Nästa anhalt blir Östergötland. Jag får en chans att bekanta mig den del av Östergötland som jag missade helt under tiden som jag bodde i Rimforsa – Norrköping.
* * *
Jag vill passa på och göra reklam för min nya Youtube-kanal! Jag har publicerat den första filmen och fler kommer så småningom, jag filmade tre andra turer under sommaren.