Det ser inte lovande ut på morgonen men jag måste helt enkelt lita på väderprognosen, att det blir bättre på eftermiddagen. Jag satsar på en lång tur idag, till Vadvetjåkka nationalpark, vår nordligaste nationalpark och förmodligen en av de minst besökta då den ligger 11 km från närmaste bilväg (E10).
Kopparåsen
Jag är lite orolig när jag börjar gå. Kroppen känns inte helt hundra, som om att jag inte återhämtat mig från turen på Nuolja i förrgår. Men det var en lätt tur, inte kan den sitta kvar och spöka? Kan det vara att jag inte återhämtat mig pga förkylningen? Jag har lite hosta kvar. Jag fortsätter ändå, men går så sakta som jag kan utan att tappa flytet. Jag måste ändå gå i viss takt, annars börjar jag snubbla.
Efter tre kilometer kommer jag till en stuga, ingen dålig stuga heller. Ser nästan malplacerad ute på fjället så fin den är. Jag misstänker att den hör till gruvverksamhet, för de försökte utvinna koppar här för drygt 100 år sedan (därav namnet Kopparåsen). Stugan är numera privat och det känns lite olustigt att gå alldeles intill knuten, men stigen är välmarkerad och den går där. Jag skulle inte ha tvekat annars men nu såg jag faktiskt att det var någon i stugan!
Det finns små gruvhål överallt. Jag tappar räkningen. Det är lätt att se dem, rödbruna inslag i den annars grågröna omgivningen. Och omgivningen är grågrön på grund av björkmätare, björkarna är nästan kala och jag misstänker att angreppet har pågått i några år och en hel del björkskog har dött.
I stället för att solen kikar fram börjar det regna. Jag har poncho med så inga problem, men blir sur på väderprognosen. Den har liksom inte stämt en enda dag som jag varit här. I positiva nyheter kan jag berätta att kroppen känns bättre, det tog tydligen lite tid innan den fattade vad den ska göra men nu traskar jag på som normalt.
Vadvetjåkka NP
Turen har gått mest på kalfjället (det är kalfjäll efter 500 höjdmeter) men närmare nationalparken går leden tillbaka i skogen. Det är nästan spöklikt med alla kala träd. Nu börjar solen också kika fram, hoppingivande.
Jag går över bron och det är några hundra meter kvar till nationalparken. Det finns inga stigar där, enligt kartan slutar leden på bron men det är bara logiskt att det i verkligheten finns fötter som trampar till nationalparken så jag följer stigen. Jag har blivit hungrig och vill fika, går en bit in i nationalparken men det finns träd som skymmer utsikten så jag går tillbaka och sätter mig vid ån strax utanför parken. Solen är framme och jag ser fram emot vandringen tillbaka, det ska vara fina vyer som jag kan fota.
Enda problemet med det är att solen försvinner. Kan inte den där j*vla prognosen stämma en enda dag? Det här att dåligt väder är fotografens bästa vän stämmer inte helt. Grådisigt är det stora undantaget. Men efter ett tag ser jag faktiskt en fin fjälltopp (på Norges sida av gränsen, naturligtvis) när molnen skingrar sig lite. Jag stannar för en längre stund för att se hur allt utvecklar sig, kollar några gruvhål under tiden. Jag ger upp efter en halvtimme, det känns som att molnen blir tätare igen. Lite besviken är jag men samtidigt tycker jag att det har varit en fin tur. Kan varmt rekommendera!
Jag har slarvat med energiintaget igen och är jättehungrig när jag är framme vid bilen. Tur att bilen också är mitt hem så jag kan fixa middag direkt.