Det blev en blåsig och regnig dag efter mina tre toppturer men dagen efter visade sig solen igen. Och sådana dagar ska användas på bästa sätt!
Riksröse 141, Berghällröset (26 september)
Jag åker mot den norska gränsen och lämnar bilen på den stora parkeringen strax innan gränsen för att gå leden mot Lövknulen (vindskydd).
Det är tydligt direkt att det inte är lika många personer som går här som vid fjällstationen, det är inte alls lika nött som de varit under de föregående turerna.
Vid vindskyddet stannar jag inte längre än att knäppa ett kort (eller tre) och konstaterat att det här vindskyddet har ett golv, vilket är ungefär den första gången som jag har sett ett vindskydd med golv i fjällen. På låglandet brukar folk sova i vindskydd och jag har alltid undrat hur de gör när det inte finns golv… tills jag förstod att vindskydden på låglandet är annorlunda!
Nu viker jag av från leden (som fortsätter mot Grövelsjön) och tar sikte på närmaste höjd där jag antar att dagens mål Riksröse 141 är. Eftersom Lantmäteriets karta inte visar vad som finns på andra sidan gränsen har jag ingen uppfattning om riksröset ligger på en höjd eller inte (jag hade visserligen kunnat kolla kartan på UT.no men avstånden är så korta att jag inte kände behovet av att veta alla detaljer), men riktningen är rätt sådär ungefär.
Det är hyfsat lätt att gå, några blöta ställen finns det så jag får hoppa och kliva men fötterna är fortfarande torra. Jag kommer till röset och blir fundersam. Det ser inte ut som de brukar göra. Här står det bara S på ena sidan och N på andra. Jag brukar också se rösets nummer och riksvapnen. Men ett riksröse är det utan tvekan, en stor rund grej med gul färg, så jag sätter mig för fika. Röset ligger förresten inte på den där höjden som jag siktade på tidigare, utan en bit nedanför.
Under tiden som jag fikar tar jag fram kartan för att kolla vad det är jag ser i omgivningen. Och upptäcker då att jag inte alls sitter vid Riksröse 141! Enligt kartan finns det ingenting där jag sitter. Märkligt, men nu måste jag gå till det riktiga riksröset. Jag lägger min halvätna flapjack i väskan, dricker sista klunken av kaffet i kåsan och går. Och stöter på problem. Myr. Inledningsvis klarar jag mig torrskodd, men det blir bara värre och till slut inser jag att om jag vill gå torrskodd måste jag gå en låååång väg runt. Jag vill inte göra det när den bara är några få meter om jag går över myren, så jag kliver i gyttjan och tar mig över med snabba steg. Jag sjunker inte helt så mycket som jag var rädd för men nu är fötterna definitivt blöta. Det positiva är att skorna har blivit smutsiga så de inte längre är helt så självlysande röda som de var tidigare.
Jag kommer till riksröset, som enligt kartan kallas Berghällröset, och sätter ner mig för att fortsätta fikat. Det är fortfarande soligt men ljuset är diffust, det finns tunna slöjmoln som dragit framför solen.
Jag kollar kartan och funderar på hur jag går tillbaka. Enligt kartan finns det ingen myr här men mina ögon berättar en annan historia, men jag hittar en väg som ser ganska torr ut. Lite blött blir det efter ett tag, en bäck med mossiga kanten som tvingar mig att hoppa. Jag gillar inte att hoppa, och bara som bevis på att hopp inte är bra för mig så känner jag hur det hugger till på vänster höft, eller i området där skinkan möter ryggen. Inte så farligt att jag ens behöver halta men kännbart utan tvekan.
Resten av turen är bara en snabbmarsch tillbaka till bilen. Höstfärgerna har blåst bort, ljuset är tråkigt, ingen anledning att leka med kameran.
När jag tar av skorna märker jag med lättnad att de inte har börjat lukta. Så trots att det var väldigt blött och gyttjigt så undkom jag den hemska lukten som det annars brukar bli när skorna blir blöta. Jag tror dock att lukten kommer att komma när jag väl går i vattnet någon gång.
Jag har fortfarande ont i höften efter två värktabletter. Smetar på Perskindol innan jag lägger mig. Funkar.
Silverfallet (27 september)
Det är dags för en sista tur i Grövelsjön. Jag tänker att jag inte kan åka härifrån utan att se det berömda Silverfallet.
I början är leden dels spångad, dels grusad, och lätt att gå. Vid trädgränsen slutar det roliga igen och det blir ömsom stenigt, ömsom blött.
En kilometer innan vattenfallet har de byggt en rastplats med vindskydd, bord och dass. Efter rastplatsen följer stigen ån så där ungefär och jag hör lite brus, men när jag kikar på vattnet ser jag ingenting som tyder på ett stort vattenfall, även om det finns en hög klippa på andra sidan. Jag fortsätter på stigen tills terrängen planar ut. Vad…? Inte kan det vara ett vattenfall här? Jag kollar kartan och ser att jag faktiskt gått förbi Silverfallet så jag går tillbaka och hittar ett vattenfall till slut.
Hahahahahahahahaha. Did I shave my legs for this?
Jag googlar bilder på Silverfallet i Grövelsjön. Japp, jag är på rätt plats. Herregud. Ursäkta mig men detta lilla fall är alltså en stor sevärdhet? Jag har sett en mängd vattenfall som heter Silverfallet och ska jag ranka dem så är detta det sämsta. Jag vet att det låter fruktansvärt nedsättande men jag har blivit helt bortskämd vad gäller vattenfall så jag har skyhöga krav på vad jag anser är ett vackert vattenfall.
Vill du för övrigt se ett fint Silverfall ska du besöka det i Skärkdalen. Som enligt mig är ett av de finaste vattenfallen i hela Sverige.
Dessutom är vattenfallet svårt att fota från den här sidan, jag skulle behöva ta mig över ån för en bättre vinkel men bryr mig överhuvudtaget inte så jag går nedströms en bit där det forsar och hittar en komposition. Jag är inte direkt inspirerad men jag tänker att jag måste ta en bild i varje fall när jag ändå är här.
Jag är hungrig, kommer på att jag inte åt ett mellanmål innan jag gick. Allt jag ätit sedan lunch är en morotskaka. Jag tar fram påsen med honungsglaserade salta nötter och knaprar på dem för att stilla hungern. Inte så illa faktiskt, min favoritnödproviant. Sött, salt och fett. Allt man behöver på fjället.
Jag väljer att gå rundslingan tillbaka, solen kikar fram ibland så jag kanske har en chans att fånga lite kvällsljus uppe på kalfjället. Chansen för regn är dock större än för fint ljus och ljusfläckarna på fjället rör sig fort i vinden. Jag får inte mycket gjort, utan går tillbaka till bilen för en sista natt i Grövelsjön.
