Efter den långa turen till Vadvetjåkka blir det lite lugnare dagar för min del. Det är en ständig jakt efter ljus, som ständigt uteblir. Men jag börjar bli bekant med landskapet kring E10:n i väst.
Rallarkyrkogården
Jag går till rallarkyrkogården. Det blåser hyfsat mycket men nu är det konstigt nog sol. Jag brukar inte bry mig om kyrkor och kyrkogårdar och … vad som helst som har med människan att göra, men nu är jag ändå på något sätt rörd av att se kyrkogården. Jag känner en viss vördnad när jag tittar på de enkla vita korsen och läser namnen och årtalen. Jag ser att det är människor också från Finland som jobbat här. Pionjärer allihopa, om du frågar mig, och många människoöden. Människor som mist sitt liv på olika sätt när malmbanan byggdes. Några som dog i olyckor, andra i sjukdomar, men det finns självmord också. Någon som satte en dynamitgubbe i munnen och tände på. Jisses.
Snö på fjälltopparna
Hur jag än klagar på väderprognosen har vädret i sig inte varit en katastrof, det är bara prognosen som inte stämmer. Men i dag är det mer utmanande väder, regn och hård vind. Jag går en liten promenad bara för att röra på mig, följer Kungsleden till Marmorbrottet och svänger sedan till Njahkajavri. Det finns inte mycket att hämta från turen, fotomässigt, men jag dokumenterar nysnön i varje fall.
Nuolja
Jag gör ett nytt försök för att fota kvällsljuset från Nuolja. Jag har visserligen en del sol på mig just där jag sitter och väntar, men efter en halvtimme har jag inte fått mer än en liten flyktig solstråle i Nissonvággi och jag ger upp. Fotar ett vattenfall på väg ner.
Kårsafallet
Dagens promenad går till Kårsafallet. Stigen är bra så jag matar på. Framme vid Kårsajåkka tittar jag på vattenfallet och blir fundersam. Är detta allt? Jag går uppströms en bit men det ser inte så lovande ut, stigen försvinner också så uppenbarligen finns det ingenting att se där. Jag undrar om jag har blivit så blasé att ingenting imponerar på mig längre. Jag tänker dock att det här är det första, sista och enda gången jag kommer hit så jag borde åtminstone göra ett försök. Till slut fotar jag detaljer. Färgen är riktigt snygg i varje fall, den här blågröna färgen.
När jag går tillbaka ser jag att nu syns fjälltopparna som tidigare varit i moln, men det gör mig ingen nytta för någon utsikt finns det inte att prata om. Ljuset är genomtrist, tröstar jag mig med. När jag kör till min nattparkering är ljuset bättre, det är nästan så att jag skulle kunna kalla det för kvällsljus. Jag verkar hela tiden vara på fel plats på fel tid. Den opålitliga väderprognosen hjälper inte med planeringen. Jag kan försöka planera någonting kvällen innan men på morgonen ser prognosen annorlunda ut. Om jag ändrar planen på morgonen ser prognosen annorlunda ut på eftermiddagen. Och då är det för sent.
Kratersjön
Vad jag läser i nyheter så finns det högsommarvärme i Sverige. I Abisko är det inte högsommarvärme men varmt är det ändå och jag går i en t-shirt med byxbenen uppdragna.
När jag kommer upp från skogen tar vinden tag i mig. Det blåser brutalt och jag tar på mig skjortan med viss svårighet när den fladdrar i vinden. Det finns inte mycket att hämta från Kratersjön, vinden piskar upp vattenytan, men jag hittar lite lugnare vatten i lä. En liten bit på stranden som är grund, sedan blir det plötsligt så djupt att botten inte syns. Och då är det ändå klart fjällvatten, fast grönt förstås.
Jag går tillbaka via klipporna, tar mig till den närmaste höjden för en utsikt. Det finns häftiga moln men jag hittar ingen bra förgrund, det hjälper inte med en kraftledning just i den riktning som jag behöver mest. Vinden är brutal och jag går med försiktiga steg på klippan, de kraftiga vindpustarna utmanar min balans.
Nere i skogen är det lugnt igen och jag tar en närmare titt på det gamla stationshuset i Tornehamn. Förr i tiden har det funnits ett stopp här, nu har byggnaden förfallit och skylten bleknat. Någon järnvägsövergång att prata om finns det inte utan man bara kliver över rälsen, efter att ha kollat i båda riktningar både en och två gånger. Det är många tåg som åker här.
Även om det verkar som att jag klagar mycket på vädret hela tiden så är det inte så illa. Jag tar hellre växlande väder än idel blå himmel varje dag, det ledsnar man på snabbt som fotograf. Grejen är att det här är just det som jag tänkte på när jag skaffade husbilen. Jag stannar en längre tid på en plats och lär känna den. Det är tusen gånger roligare att göra dessa små utflykter än att gå samma byslinga i Storsjö kapell varje dag. Inget ont om Storsjö i sig, men jag behöver variation och nya vyer!