Även om jag vet att väderprognosen inte är någonting att hänga i julgranen måste jag ändå planera efter den och hoppas på det bästa. Enligt prognosen blir det soligt mot kvällen och jag vill göra Trollsjön idag, en eftermiddagstur låter rimlig. I och med att jag inte har bråttom nu på morgonen äter jag frukost i lugn och ro. Men sedan får jag ångest… vad om Trollsjöns parkering är full? Det är trots allt lördag.
På väg till Trollsjön
Jag behöver handla mat så jag åker till Riksgränsen (närmaste matbutik) och när jag kommer till Trollsjöns parkering kikar solen fram. Min plan var att vänta, men nu bestämmer jag mig för att gå direkt även om det inte är mer än halv tolv. Hur ofta har jag sett solen liksom? Jag äter lunch och fyller på varmt vatten i termos, tar med gott om snacks så jag klarar dagen. Tar inte med middag utan lägger shakern i kylskåpet för kvällen när jag kommer tillbaka.
Det är kopiöst med folk. Trollsjön är Abiskos version av Blåisvatnet. Fast okej inte helt så många som det fanns där. Jag undrar dock hur full parkeringen är i juli när den är så här full i september. Jag passerar några grupper men jag försöker att gå ganska sakta. Jag har inte haft en vilodag sedan söndag (lördag i dag) och jag undrar fortfarande om gårkvällens skakiga känsla, var det akut energibrist eller tecken på att kroppen börjar få nog?
Det är varmt och fuktigt och jag drar upp byxbenen igen, skjortan är också överkurs. Stigen tar höjd ganska stadigt och jag beundrar det landskap som börjar öppna upp sig när jag kommer högre. Stigen följer den östra sidan av dalen och nedanför ser jag blockterräng som går från grön fjällhed med några stenblock till ett virrvarr av block högre upp i dalen. En annan parallell man kan dra med Blåisvatnet.
Labyrinten
Det har varit nästan vindstilla men så plötsligt bara från ett steg till nästa när jag kommer på en liten höjd slår vinden mig med full kraft. Nu är det allt annat än skönt, jag drar ner byxbenen, stänger ventilationen och tar på mig skjortan och kort efter det regnponchon. För nu har det börjat regna. Jäkla väderprognos. En sak att den har fel om solen men något regn minns jag inte att jag såg i prognosen. Jag tänker också att det blåser mycket hårdare än enligt väderprognosen, men här det är säkert en “dörrvind”, alltså att vinden pressas genom dalen som i en vindtunnel.
En tredje parallell med Blåisvatnet är att man inte får syn på sjön tills man är framme. Stigen kommer upp på en höjd för att sedan gå ner en bit, och så upp igen genom blockterräng tills man äntligen är uppe på åsen på den nordvästra sidan av Trollsjön, alltså den enda sidan som är öppen. Annars är det otillgänglig bergvägg på tre sidor, visserligen inte tvärbrant men brant nog med stenras som inte bjuder in till någon tur runt sjön.
I och med att det blåser så hårt är det inte värt att försöka fota sjön, man kan knappt se färgen genom vågorna. Och det fortsätter att regna. Det är stenblock huller om buller här, ganska lätt att gå mellan dem så att hela området är som en labyrint, så jag letar efter något stenblock som är skönt att sitta bakom och vänta ut regnet. Jag hittar inte perfekt lä men jag kan använda ponchon som vindskydd. Jag sitter och huttrar under ponchon, tar på mig jackan men fler lager har jag inte. Jag förstår varför en tjej som var på väg tillbaka hade på sig dunjacka, vantar och mössa.
Dimmoln
Jag har slutat huttra i varje fall och regnet har avtagit lite grann så jag tar ut termosen och fikar. Som underhållning har jag dimmoln som rör sig på bergväggen närmast mig, här flyter dimman upp faktiskt. Oftast ser man hur dimmoln faller på en bergvägg så det här är någonting nytt för mig.
Efter fikat ledsnar jag på att sitta så jag står upp för att utforska området. Jag är faktiskt ganska imponerad, jag gillar verkligen den här labyrinten. Även om jag inte får några fina bilder på själva sjön är jag superglad när jag fotar stenformationer.
Sedan väller dimman in på sjön. Sikten blir så begränsad att jag knappt ser sjön. Även dimman bjuder på fina möjligheter för foto så jag behöver verkligen inte deppa över vinden, jag går runt och letar efter nya vinklar.
Stunden av magi
Det är inte många människor kvar vid sjön, de flesta har redan gått tillbaka. Men det är några som nyligen kommit, jag träffar en kvinna och vi pratar lite. Under tiden som vi pratar börjar dimman försvinna och då händer någonting helt magiskt – vinden mojnar och vattenytan lugnar ner sig. Några dimmoln hänger kvar på andra sidan och speglas i vattnet. Jag och kvinnan står där helt mållösa tills vinden tilltar och förtrollningen släpps. Trollsjön har verkligen levt upp till sitt namn!
Jag har inte givit upp hoppet om sol så jag går till den norra sidan där jag såg att de flesta satt tidigare när jag kom till sjön. Jag hittar delvis lä igen och dricker vad jag har kvar av kaffet. Det börjar också regna igen och nu börjar jag ifrågasätta meningen med att vänta, molntäcket är ganska komplett. Jag går tillbaka. Eller jag går tillbaka en liten bit och vänder, börjar gå upp på åsen där jag var tidigare, men då känner jag att mina ben är ganska slut. De vill inte gå upp när det är så här brant. Okej låt vara, jag går tillbaka. Men då väller dimman in igen och jag tänker att om det blev vindstilla när det var dimma tidigare så kan det bli vindstilla igen? Jag går till åsen trots trötta ben.
Jag träffar kvinnan igen, hon har suttit i lä bakom ett stenblock och väntat precis som jag. Fast hon planerar att övernatta här. Ganska häftigt det. Vi pratar mer och tittar på sjön, det blir lite lugnare i vattnet men inte lika fint som förra gången. Då tycker jag definitivt att jag har fått nog, önskar damen lycka till och går tillbaka.
Mordor
Det har i varje fall slutat regna och nu visar molnen tecken på att spricka upp. I och med att det regnade och blåste hårt när jag gick upp till sjön fotade jag ingenting i dalgången, nu fotar jag desto mer. Vilket fascinerande område. Helt galna stenformationer. Att jämföra landskapet med Mordor är inte långsökt, damen hade tyckt exakt samma.
Det är verkligen inte mycket sol som jag ser. Jag är nöjd med att jag gick tidigare än ursprungligen planerat, att gå senare skulle inte ha gjort någon nytta. Och då skulle jag också ha missat den korta stunden av magi.
Jag känner att kroppen är svag. Jag är särskilt orolig över att det stramar över bröstet igen som det gjorde när jag var som sjukast, jag kände det redan på väg upp faktiskt. Jag förstår inte vad det beror på. Är det hostan som jag har kvar, två veckor efter förkylningen? Jag har inte känt att hostan begränsar mig fysiskt men så här känner jag mig inte normalt.
Framme vid bilen är jag så pass slut att jag inte är sugen på att åka någon annanstans så jag kollar om får övernatta här. Jag hittar ingen begränsning som gäller nattparkering, så jag tar fram mat och dricka och fyller på depåerna. Jag har också fruktansvärt ont i ryggen. Jag kollar Coros-appen för att se vad den säger om min träningsstatus. “Excessive”, står det, med 115 timmar kvar till “Full recovery”. Läge att ta det lugnt i morgon?
