Min ursprungliga plan var att följa höstfärgerna från Abisko till Grövelsjön. I Abisko var jag för tidigt, i Stora Sjöfallet för en för kort tid, och nu i Grövelsjön är jag sent ute. Det blåste hårt dagen innan jag kom hit och jag gissar att det gick från superfint till blekt på några timmar. Kan inte vinna alla gånger men någonting finns det säkert att fota i Grövelsjön ändå!
Jakobshöjden (22 september)
Det har varit mycket regn i sistone och det regnade häftigt när jag åkte till Grövelsjön, men mot kvällen ser det ljusare ut såg jag går en liten promenad för att kolla läget. Jag tar stigen mot någonting som på skylten heter ”grillplats”, norr om fjällstationen.
Den allra första biten på leden är spångad. Det roliga tar slut fort och sedan är det bara elände. Det är så blött att det rinner vatten på stigen och det känns stenigare än i Rogen, om möjligt. Men här är det också mycket mer nött, det märks att Grövelsjön är populär.
Jag konstaterar att jag har missat höstlövjämningen. I Härjedalsfjällen brukar färgerna vara som bäst just den här tiden och därför tänkte jag att det finns gott om höstfärger kvar här i Dalafjällen. Men då tänker jag på den hårda vinden i går, otur med det. Det är bara att gilla läget. Jag tröstar mig med att jag har fotat höstfärger i fjällen i 22 år. Jag är glad att bara vara i fjällen och lära mig känna ett nytt område.
Jag kommer till en ledkorsning och ser en skylt som säger att det är 2 km till Jakobshöjden. Jag tänkte göra Jakobshöjden och Fosksjökläpparna i morgon men 2 km är ingenting så jag går till Jakobshöjden redan i kväll. Någon sol har jag inte sett men det är inte första gången som väderprognosen missar. Jag verkar dock inte ha lärt mig och hoppas på sol senare när jag är på toppen.
Och visst, en liten solglimt är det när jag kommer till toppen. Den försvinner omgående och nu ser jag att det är ett dimmoln som rör sig nedanför. Molnet blir allt större och det är dessutom på väg till mig så jag tar några hastiga bilder och börjar gå ner. När jag tittar bakom mig har toppen redan försvunnit i molnet. Så var det med den soliga kvällen.
Fosksjökläpparna (23 september)
Enligt prognosen – och jag vet att det har blivit tjatigt – ska det vara soligt hela dagen. Nu på morgonen är det inte soligt utan molnen ligger lågt. Jag funderar lite och tänker att det finns en chans för höstmagi om dimmolnen ligger på en viss höjd. Dimma i dalen, sol på toppen, typ, även om det just nu inte är dimma i dalen. Så jag packar ryggsäcken hastigt – regnponcho, mat, vatten, kamera – och går ut. På fötterna har jag mina nya Altra Lone Peak-skor.
Jag följer leden från sommarparkeringen mot Storvätteshågna. Jag gick leden när jag gjorde Storvätteshågna för några år sedan och jag minns inte att leden skulle ha varit så här bra – de har faktiskt lagt grus så leden är nästan rullstolsanpassad. Sanslöst skönt att gå efter den eländiga stigen i går. Gruset slutar efter en dryg kilometer men stigen som tar vid är inte lika eländig som den jag gick på i går. Plus att det inte är lika blött nu.
Det är mycket folk ute. Det är visserligen lördag men ändå, så här sent på säsongen. Ett populärt ställe som sagt.
I stället för att skingras väller molnen in och sikten försvinner. Jag hoppas på nåt magiskt ljus senare. Snart lyfter molnen lite grann men toppen av Fosksjökläpparna ser jag inte när jag lämnar leden och går mot toppen.
Det har börjat blåsa och särskilt skönt är det inte. Jag saknar handskar och täckshorts. Jag packade hastigt som sagt, inte en tanke ägnade jag åt dem. Jag borde veta bättre. Ingenting att göra åt saken nu, bara fortsätta så kroppen håller värmen.
Jag kommer till toppen men… är det verkligen toppen? Oväntat litet röse. Dimman lättar en aning och jag ser någonting som ser ut som ett röse längre borta, men det är svårt att bedöma höjden. Jag går dit och hittar ett snyggt toppröse som liksom smält in i omgivningen. Önskar alla rösen var lika fina.
Jag vill vänta på att solen kommer ut och för det behöver jag lä för nu börjar jag frysa. Jag hittar en liten klippa att sitta bakom, inte perfekt men får duga. Jag tar fram mobilen och kollar kartan och ser att jag är på fel sida av toppen. Vad jag menar att jag borde ha toppen bakom min rygg där det snygga röset finns, men enligt kartan är toppen framför mig. Där jag var att börja med. Så jag går dit, går mellan alla små stenhögar som jag hittar tills jag är säker på att jag måste ha klivit på högsta punkten och letar sedan efter lä igen. Nu hittar jag ett bättre ställe, på norra sidan av toppen. Fortfarande inte helt vindstilla men nu är utsikten mycket bättre, bara molnen skulle försvinna. Det finns lite ljus med det går så fort att ljuset redan flyttat sig när jag fått upp kameran och jag missar ett par fina tillfällen, men det gör ingenting. Jag tar på ponchon som vindskydd och dricker min lunch och hoppas, hoppas på ljus.
Framför mig har jag Storvätteshågna, som inte vill kasta bort sitt molntäcke. Jag följer hur en flock gäss (låter det som) flyger längs fjällsidan, ser att det finns en grupp renar söder om mig, vandrare som går till stugan vid Mellersta Fosksjön, solglimtar som rör sig över landskapet. Och så ser jag hur ett nytt moln rör sig in och landskapet börjar försvinna i dimman. Det känns meningslöst att huttra här, en varm bil och kopp kaffe lockar mer.
Jag går så fort jag kan med tanke på den steniga stigen för att få mer värme i kroppen. Solen börjar visa sig stundtals och just när jag kommer till trädgränsen ser jag några björkar som är fina när solen ligger på, så jag avviker från leden och går och kollar björkarna. Jag får vänta en hel del för att få rätt ljus men tålamodet belönas och jag får mina bilder.
Lillvätteshågna (24 september)
Nu är det en solig morgon så väderprognosen för en gångs skull verkar ha en bra dag. Jag kör till Lövåsen för att göra en ny topptur, till Lillvätteshågna.
Inom kort är jag på kalfjället och upptäcker att det ser annorlunda ut här än när jag gick från Grövelsjön. Det är bara några kilometer öster från Grövelsjön och skillnaden är slående! Märkligt. Här växer det tallar vid trädgränsen, precis som jag såg i Transtrandsfjällen. I Grövelsjön var det mer fjällbjörkar.
Stigen är inte lika nött som i Grövelsjön, det finns mer jordmaterial mellan stenarna så det är lite lättare att gå. Blött är det dock, jag hör hur det plaskar under fötterna när jag går i ljungriset runt ett lerhål. Ljungriset i vanliga fall är torrt.
Stigen går upp snällt och när jag kommer till stigens högsta punkt viker jag av mot Lillvätteshågna. Det finns många fina vattenpölar här, plus ett nätverk av raviner med mjuka kanter. Exakt sådan landskap som jag gillar! Jag går från pöl till pöl och fotar när solen kikar fram, det är trots allt inte idel blå himmel utan en del moln och när ett moln driver framför solen tar det tid innan solen kommer fram. Det blåser inte mycket. Jag har täckshorts och handskar i ryggsäcken men dem behöver jag inte.
Jag kommer till toppen och tittar på utsikten med stor nyfikenhet. Jag såg inte så mycket från varken Jakobshöjden eller Fosksjökläpparna men nu finns det ingen dimma eller låga moln som döljer topparna.
Mot Härjedalen ser jag Blåstöten. I Idre ser jag den distinkta formen av Städjan. Mot söder är det låga runda fjäll, jag försöker inte ens identifiera några. Mot Norge är desto roligare och det fjäll som får mest uppmärksamhet är Rendalssølen. Ett helt fantastiskt fjällmassiv som står i horisonten i ensam majestät. Första gången jag såg fjällmassivet var 2016 och det tog tre år innan jag kände mig redo att bestiga den högsta toppen (Midtre Sølen, 1755 m), den turen är bland de jobbigaste som jag har gjort men därför också en av de mest minnesvärda. Jag blir glad varje gång jag ser fjället, vid bra sikt syns toppen faktiskt från bl.a. Ånnfjället. Det är 10 mil, fågelvägen!
Jag sätter jag mig bakom det stora toppröset för att äta lunch. Jag har solen i ansiktet och utsikt mot Idre och Lofsdalen. Vissa fjälltoppar som jag känner igen och andra inte. Jag kollar vad de obekanta är. Identifiera fjäll kan jag. Människor, inte riktigt.
Ursprungligen tänkte jag gå tillbaka till leden och fortsätta till bron över Foskan men nu ser jag att det finns några roliga björkar mer till höger från leden så jag siktar mot dem.
Jag kommer till björkarna och går från den ena fina fjällbjörken till nästa och fotar när solen behagar visa sig. Måste göra det bästa jag kan med de höstfärger som finns kvar, i morgon ska det blåsa upp igen.
Jag börjar bli fikasugen och letar efter en fin utsiktspunkt för pausen. Jag hittar en men då är jag ganska nära till leden, jag ser också leden på andra sidan Foskan där den fortsätter mot Storvätteshågna. Det är dock ingen trafik där, jag ser bara två människor i fjärran under tiden som jag fikar.
På fikaplatsen har jag utsikt mot det stora lågfjällsområdet sydost om Storvätteshågna. I stället för fjällbjörkar är det enskilda tallar. Fascinerande.
Jag följer leden tillbaka. När jag gör över passet där jag tidigare vek av mot toppen ser jag nu hur Rendalssølen tecknar sig som en silhuett i horisonten. Det ser så himla mäktigt ut och jag testar med olika kompositioner innan jag går ner i skogen och tillbaka till bilen.
