Jag svänger in på vägen mot Stora Sjöfallet med stora förväntningar. Förväntningarna byts ut omgående mot stor fasa.
Vägen är hemsk. Asfalten i sig är ganska fin men det finns tjälskador under så att bilen studsar. Jag saktar ner men jag hinner inte bromsa tillräckligt. Att tvärbromsa skulle säkert göra lika mycket skada som att studsa. Studs studs studs. 9 mil på en studsmatta. Jisses.
Norrsken
Jag stannar i Vietas, det blåser fruktansvärt hårt så jag är inte sugen på att gå ut för någonting. Om inte för norrsken kanske. Det finns moln men det finns också stora luckor mellan dem.
Jag kollar genom takluckan när det har blivit mörkt. Ser en grön remsa dansa strax ovanför! Jag byter objektiv och tar på mig varma kläder, ut! Men utmanande är det. Norrskenet är lite blekt och så finns det just det här med molnen. Jag är också jättehungrig. Så jag går in och äter lite, kikar upp genom takluckan igen. Och ser grönt! Nu är det roligare, det är grönt överallt. Jag snurrar runt 360 grader och tittar rakt upp så jag får ont i nacken. Det är svårt att hinna med kameran med allt som händer och oftast händer det saker samtidigt på olika håll. Helt galet. Och ändå är det inte det här explosiva norrskenet som man ibland ser. Jag gissar att det är ganska genomsnittligt för att vara norr om polcirkeln. Men för mig är det oändligt häftigt!
Jag går in igen när det känns som att norrskenet mattas av. Jag har dock på inget sätt givit upp utan gör ett tredje försök trots att det är nästan midnatt. Hur ofta har jag chansen liksom? Och det blir full pott. Jag tycker mig se blått norrsken när jag tittar på preview-bilden, är det dålig vitbalans eller kan det verkligen vara så? Men jag ser samma sak i flera bilder. Och sedan får jag en kaskad av färger. Helt vansinnigt fint.
Áhkká
Det första jag gör på morgonen är att kolla bilderna. Kan den blå färgen verkligen stämma? Jag justerar vitbalansen och färgerna stämmer. Norrskenet går från grönt till rött till blått. Rött har jag fotat tidigare men aldrig blått och aldrig i sådan här skala! Jag är så lycklig, den enda bilden gjorde det värt att åka den hemska vägen.
Här i Vietas står jag nära Stora Sjöfallet (alltså det faktiska fallet) så jag följer stigen till Sjöfallsudden. Från udden ser man den nedre delen av vattenfallet och jag fotar lite halvhjärtat. Hemskt ljus, jag skulle annars inte ens tänka tanken men nu vill jag i varje fall dokumentera.
Jag är inte helt säker på vad jag vill göra. Väderprognosen är vad det är, ser ut att vara bättre väder i morgon och jag vet inte hur pålitlig prognosen är i Stora Sjöfallet men jag har ingenting annat att gå på, så jag sparar min vandring till en utsiktspunkt för morgondagen. I vilket fall som helst så måste jag köra mot Ritsem för att komma djupare in i nationalparken. Själva Ritsem känner jag inte att jag måste besöka, det är långt dit och enligt Telenors täckningskarta finns det ingen täckning där. Så inget alternativ för mig som behöver jobba. Annars ska det finnas täckning hyfsat långt in i dalen så jag kan övernatta någonstans längs vägen.
Det där med täckning kan dock diskuteras. Jag ser att jag tappat bort signalen bara några kilometer från Vietas. Inte första gången som Telenors täckningskarta misslyckas, visserligen säger de att täckningen är ungefärlig, “den kan variera beroende på hur området ser ut”. Typiskt att jag vill vara just där täckningen är ”varierande”.
Vägen är verkligen utmanande, det finns vägmärken som varnar om stenras men ett mycket större problem är alla de hål och sättningar som får bilen att hoppa och studsa, allt som inte är fastsurrad i bilen skramlar. Och det trots att jag kör i 30 km/h. Sedan ser jag att vägmärke som varnar för gropar och jag undrar hur illa det kan vara. Inte alls illa, det har varit värre. Jag gissar att det var den första skadan som uppstod efter att vägen byggdes, efter det gav de upp.
Det är alltjämt mycket blåsigt och sjön är vindpinad. För det mesta är utsikten mot sjön begränsad, det finns träd mellan vägen och sjön. Men så skymtar jag någonting mellan träden… ett fjäll på andra sidan. Ett mäktigt fjäll med en regnskur som solen lyser upp, det blir som ett draperi av ljus. Jag förstår att det är Áhkká (Akka) jag ser och synen slår nästan andan ur mig. Det är kärlek vid första ögonkastet. Nu letar jag desperat efter en lucka i träden så jag kan fota fjället. Ett större problem är att det finns ingenstans att stanna. Vägen är för smal, det finns bara små mötesplatser som inte är lämpliga för att stanna. Men så finns det äntligen en plats med både utsikt och utrymme för Wiley. Jag kastar mig ut från bilen, ingen jacka på, det är brutalt kallt men jag bryr mig inte. Jag knäpper några kort, tyvärr har regnskuren hunnit flytta på sig men jag är ändå helt tagen. Áhkká kan väl vara det vackraste fjället jag har sett. Helt magiskt. Jag har ett nytt mål för livet: bestiga Áhkká.
Jag fortsätter mot Ritsem och så, från ingenstans, visar mobilen 4G! Var kom det ifrån? Det finns en parkeringsplats i närheten så jag kör dit, telefonen visar fortfarande 4G. Visserligen en ytterst svag signal, duger inte för annat än text men det är ju text jag behöver mest. Om jag stannar här kan jag jobba på morgonen och sedan åka till Vakkotavare för att följa Kungsleden upp till kalfjället, hitta en utsiktspunkt och fota Áhkká. Allt annat struntar jag i, jag vill bara se Áhkká igen.
Något norrskensfoto blir det inte på kvällen. Det är mulet och om jag hade något hopp om sprickor i molnen så dör hoppet när jag hör regnet smattra på taket.
Vákkudakvárátja
Jag har inte mycket jobb på morgonen så jag kör till Vakkotavare under förmiddagen. Jag kommer till utsiktspunkten där jag fotade Áhkká i går och nu ser jag någonting jag inte såg i går – andra glaciärprydda fjäll. Jag börjar förstå varför alla höjer Sarek till skyarna. Visst att jag har velat besöka Sarek, jag vill se Rapadalen i synnerhet, men nu blir det väldigt påtagligt att jag har andra skäl att besöka Sarek och se mer än bara en dal.
Jag parkerar framför Vakkotavares fjällstuga och efter drygt 200 höjdmeter är jag på kalfjället och inom kort står jag på toppen av Vákkudakvárátja och kollar utsikten. Mitt hjärta sjunker lite, Áhkká har försvunnit. Molnen har tagit över helt, det är visserligen blå himmel ovanför men det finns ett lager av moln på viss höjd. Generellt sett är de högsta topparna som har moln och i dalgångarna är det soligt.
Men här är saken. Jag vill se Áhkká. Molnen kan väl skingras? Jag hittar en klippa på toppen som bjuder på lä, det blåser inte alls lika mycket som igår men det är ganska kallt så jag behöver lä om jag ska vänta en längre tid. Jag tar på mig täckshortsen och handskarna, lägger sittunderlaget på mossan och sätter ner mig. Dags för lunch.
Jag står upp ibland för att kolla om det händer någonting i Sarek. Det känns som att molnen är på väg att lyfta, om än väldigt långsamt. Det är långtråkigt att sitta och vänta, jag har ingen mobiltäckning här på toppen heller. Så jag går runt, fotar ditt och datt, fotar allt både andra och tredje gång, ser hur regnskurarna avlöser varandra i Ritsem-hållet utan att komma till mig trots att det blåser därifrån.
En timme har passerat och Áhkká har sina moln kvar. Men nu finns det hopp. En halvtimme senare ser jag Áhkkás norra toppar. Kanske går det vägen ändå? När det har gått två timmar ser jag en mäktig regnskur över Kallaktjåkka och nu känns det ganska osannolikt att skuren passerar utan att stänka på mig. Jag är kluven. Men då ser jag att det finns nya moln som driver in på den norra sidan av Áhkká där det hade blivit klart så jag ger upp.
Det är dock någonting med dalgången som gör att molnen undviker den, det är inte med stor marginal men skuren sveper förbi mig och jag har solsken hela tiden. Eller jo, lite stänker det på mig, men det är inte regn. Det är snö.
Stora Sjöfallet
Jag kör till Vietas och går för att kika på själva Stora Sjöfallet. Det är nyspångat dit, en fröjd att gå. Jag älskar spångar. Jag väntar hela tiden på att spångarna tar slut men nej, de bara fortsätter. Tills de inte gör det. Några hundra meter innan vattenfallet tar spångarna slut och jag tycker synd om de som har det lite kämpigt med balansen och besvärlig terräng. Nu är det klippor som gäller, det är smala ryggar och man går antingen på den smala kanten eller upp och ner mellan ryggarna. Roligt i sig men inte om du klarat dig hit bara tack vare spångarna.
Jag kommer till vattenfallet och ser… ingenting. Eller jo, toppen av vattenfallet. Jag klättrar upp och ner klipporna för att försöka hitta en annan utsiktspunkt men allt jag ser är ravinen, inget vattenfall. Jag ger upp, det här är löjligt. Jag känner mig blåst. Men då tänker jag på att hela nationalparken blev blåst när dammen byggdes, så det här osynliga vattenfallet har stort symbolvärde på så sätt. (Senare när jag kollade gamla inlägg på Instagram såg jag att någon postat en bild där vattenfallet syns, så jag gav upp för tidigt.)
Då har jag bara den usla vägen tillbaka till E45:n. Trots det fruktansvärda såret genom nationalparken som dammbygget skapade är jag förälskad i Stora Sjöfallet. Eller kanske är det utsikten mot Sarek. Spelar ingen roll, hit måste jag komma igen och då med mer tid. Och ett annat mobilabonnemang. Men nu måste jag åka, har bilbesiktning i Östersund på måndag.
Luspebryggan
Det visar sig att vägen inte är lika dålig som jag mindes, säkert en inställningsfråga. Tidigare var jag inte beredd och jag slog hårt i groparna. Nu är jag beredd och jag kan läsa vägen bättre. Jag menar inte att det är roligt och när jag stundtals kör i 60 km/h känns det våghalsigt, men både jag och bilen överlever. Jag parkerar i Luspebryggan och får stå där helt ensam. Resan för övrigt tog 35 minuter längre än den skulle ta enligt Google Maps.
Solen är på väg att försvinna så jag går en liten sväng för att kolla fågeltornet och reka för eventuellt norrskensfoto. Det är helt vindstilla och klar himmel så det ser lovande ut, nu behöver jag bara mörker och grönt på himlen!
Jag orkar inte vänta tills det blir helt mörkt utan går ut för att kolla läget. Jag går till fågeltornet, tyvärr har tornet ett tak så det funkar inte för foto, så jag traskar en bit mot sjön. Jag vågar dock inte gå hela vägen till det öppna vattnet för det är typ blöt strandäng eller myr eller någonting där mina fötter sjunker en bit. Att gå i vatten på en okänd strand i pannlampans sken är inte min idé om en rolig kväll, men det att norrskenet dansar på himlen är desto roligare!
Jag börjar fota trots att det är lite ljus kvar i horisonten. När jag ska flytta till en annan plats börjar pannlampan blinka sin varning att batterierna dör snart. Att gå i vatten på en okänd strand utan pannlampa är inte min idé om en rolig kväll så jag går till bilen för att byta batterier. När jag går ut igen är det helt mörkt och jag fotar åt alla håll, det är säkert ganska genomsnittligt fortfarande men för mig är det fantastiskt. När det känns som att det mattas av går jag in, även om jag säkert skulle kunna fortsätta fota hela natten genom. Men jag har jobb på morgonen och flera hundra kilometer att köra efter det, inget läge för sömnbrist.
Det blir början på den stora resan söderut. Den slutar inte tills jag stannar vid Atlantkusten i Portugal.