Sista chansen i Abisko

Jag misstänker att kvällens utmattning hade mer att göra med akut energibrist än brist på vilodagar. Så jobbiga har mina turer ändå inte varit under veckan. Det bästa sättet att åtgärda en energibrist är att äta frukost på fjällstationen så jag åker dit direkt. 160 kr kostar det och jag ser till att få valuta för pengarna. Två frallor, yoghurt, äggröra, våffla. Kaffe och juice. Känns bättre.

Slåttatjåkka

Solen kikar fram så jag har lite förhoppningar om att jag kanske kan se alla fjälltoppar i dag. Jag vill ta mig upp på Nuolja igen men den här gången tar jag linbanan, jag tänker inte belasta kroppen i den långa uppförsbacken. Plus att jag inte kan gå upp i vilket fall som helst när jag är så proppmätt!

Jag packar ryggsäcken och tar med handskar som eftertanke. Jag börjar gå mot linbanestationen och känner hur vinden biter genom byxorna, kommer på att jag borde ha täckshortsen med så jag hämtar dem.

Smart att ha med täckshortsen men osmart att inte ta på dem. Det är brutalt kallt på vägen upp. 10 grader i luften och den hårda vinden på det. Jag fiskar handskarna från ryggsäcken när jag gungar i luften men snart har vinden bitit genom dem också. Det första jag gör efter att jag klivit av liften är att ta på täckshortsen. Herregud vad skönt.

Jag följer leden mot Nuoljas topp i början men viker av snart för att gå mot Slåttatjåkka. Även om jag funderar på det lite grann känner jag inget större behov av att göra toppen utan jag siktar på en höjd sydost om toppen för att få en utsikt mot Abiskojaure.

Snart känner jag regndroppar på ansiktet. Vad i…? Hur dum är jag som trodde att väderprognosen var värt någonting. Den sade att det skulle vara soligt i dag. Därav linbanan upp och vandringen till en utsiktspunkt. Det regnar inte särskilt hårt som tur är men vinden är definitivt ingenting roligt att handskas med. Jag behöver lä om jag ska sitta och vänta på att regnet passerar. Då hittar jag en stenformation med tre väggar och en öppning på läsidan, väggarna är visserligen inte höga nog att ge perfekt skydd men samtidigt vill jag ju också kunna se utsikten. Så det blir en kompromiss, och ponchon ger viss skydd mot vinden också precis som igår.

Jag fikar och tittar på hur regnskurarna rör sig genom dalen. Det skulle vara roligt med fin kvällssol, men att se regnskurarna och ljuset flytta sig över detta mäktiga landskap är inte fy skam. Särskilt nu när höstfärgerna äntligen börjat skifta.

I sydväst ser jag en mäktig regnskur som solen lyser upp, det ser ut som att någon häller ljus genom molnen. Jag fotar skuren och följer den flytta sig över landskapet. Tills det går upp för mig att det blåser hitåt – det blir inte roligt när det där regnet kommer hit! Så jag packar grejerna och börjar gå tillbaka. När jag sedan ser att regnet kommer att missa mig med en hårsmån går jag till en annan utsiktspunkt, men nu verkar det vara roligare över Torneträsk där en regnbåge pryder sjön. Det tar lite tid innan jag får en bättre utsikt mot Torneträsk och regnbågen har hunnit blekna under tiden, men jag får se hur den märkligt nog bara försvinner innan den når marken/sjön. Att en regnbåge försvinner högre upp är vanligt men nu är det både och, den korta bågen liksom bara hänger där.

Jag följer stigen mot den lägre linbanestationen, den ger mig en bättre möjlighet att fota Lapporten om det mot förmodan blir solljus där. Det gör det inte, vad är det nu… fjärde gången som jag försöker? Den fjärde gången som det enligt prognosen skulle ha varit sol.

 

Framme vid bilen visar Apex 8 km, dock inte mer än 168 höjdmeter tack vare linbanan. Kan vi kalla det en vilodag?

Kanjonen

Det är min sista dag i Abisko. Jag fick logistikproblem i och med att jag inte kunde hitta lediga tider på bilbesiktningen i Kiruna, så det hela slutade med att jag bokade tid i Östersund den 18 september. Innan dess vill jag hinna med ett besök i Stora Sjöfallet NP.

Jag packar båda kamerorna och det stora stativet i den stora ryggsäcken och går, nu ska jag äntligen kolla den berömda kanjonen. Jag gick på leden på vänster sida (sett från parkeringen) tidigare, den sida som alla går på, och inte hittade några kompositioner som skrek “fota mig” så nu går till andra sidan där väldigt få har trampat. Det krävs en hel del gymnastik för att gå från en klippa till nästa och jag utmanar min stela kropp, men det går. Det är bara det att jag inte hittar några kompositioner! Men då tittar jag ner och ser att det finns en jättegryta nedanför mig. Jag lägger mig på magen så att huvudet kommer utanför och jag kan peka kameran rakt nedåt. Det blir en detaljstudie och jag är tämligen säker på att även om jag inte är den första som fotar jättegrytan är det inte många som gjort det i varje fall. Jag säger det bara för att bilderna på själva kanjonen finns det tretton i dussin, det är nästan så att du ser var föregående fotografs stativ har stått och ställer ditt stativ i samma hål och tar samma bild.

Ljuset är knepigt, väldigt diffust. Jag börjar med ett polfilter men det blockerar inte tillräckligt så jag lägger till ett 10-stegs gråfilter. Som blockerar för mycket ljus. Jag har inte med ett 3-stegs filter för jag använder det så sällan… men jag har hellre den långa slutartiden så jag ställer kameran in på bulb och tittar på klockan för exponering. En minut blev bra.

Jag går till andra sidan vägen och upptäcker att här är kanjonen mycket djupare än uppströms. Ja, jag hade uppenbarligen ingen koll. Men jag hittar ändå inte någonting som jag är sugen på att fota, tills jag kommer till bron och går över.

Anledningen till att jag hade så dålig koll på kanjonen är att jag tycker att den är sönderfotad. Jag menar inte att jag själv skapar unika bilder men jag är väldigt ofta på sådana ställen där få andra personer går, särskilt sådana personer som har en systemkamera med sig. Det har varit gånger som jag undrat om jag faktiskt kan vara den första personen som fotar här (jag vet med 99 % säkerhet att jag har varit på några ställen där ingen annan har fotat). Min syster kommenterade en gång att hon inte ser skillnad mellan fjäll och fjäll, då kan alla mina bilder likna varandra. Men för mig är det lättare att identifiera fjäll än personer och då är varje fjällbild unik. Jag inser nu att jag har blivit bortskämd. Bortskämd med att besöka platser som få andra besöker och fota vyer som få andra fotar. Jag tappar intresset när jag befinner mig någonstans där jag nästan kan se märken efter stativfötter. Tröskeln för att faktiskt ta en bild på en sådan plats blir hög.

Jag känner lite regnstänk på ansiktet så det är dags att gå. Och med gå menar jag att lämna Abisko, även om det är lite tråkigt nu när höstfärgerna äntligen börjar skifta. Jag har några ärenden i Kiruna i morgon och sedan en lång körning till Stora Sjöfallet, höstfärger lär jag hitta där.