Det ostadiga vädret fortsätter alltjämt, men nu ser jag en lucka på åtminstone en halv dag så jag kan göra någon tur. Jag har aldrig besökt Storlien så jag nu tyckte jag att det vara bra läge att åka dit.
Eller jo en gång har jag stannat i Storlien, det var för att besöka den butik som fanns här då, jag minns att det var trångt och rörigt. Nu har de byggt ett shopping center och jag passar på att handla mat.
Sedan kör jag till Storliens rastplats men där möts jag av skyltar som förbjuder camping. Jag vill inte börja klyva hår med någon parkeringsvakt om vad “camping” innebär så jag väljer att åka någon annanstans och kollar park4night, hittar ett ställe några kilometer på norska sidan som låter lovande. En sjö i närheten och många som skrivit att det är det bästa stället de stannat på i Norge.
Och det visar att det är makalöst fint. Jag menar inte utsikten eller naturen i övrigt, det är trevligt förstås men ingenting speciellt. Det som imponerar på mig är hur de har iordningställt allt. Det finns ett snyggt vindskydd med en design jag aldrig sett tidigare. Det finns en brygga och en båt som kan lånas gratis, inklusive flytvästar. Det finns en plattform på en liten udde med bänkar mot vattnet, kanske för fiskare. En liten utsiktsplattform finns det också, även om utsikten som sagt inte är spektakulär på något sätt. Allt är rent och prydligt, inklusive toan på parkeringen. Jag har aldrig sett ett lika fint ställe som byggts för frilufsare för helt gratis användning och jag har svårt att tänka mig att någon kommun i Sverige skulle ens tänka tanken på att göra det.
Friluftslivet i fjällen
Nyligen läste jag i nyheterna att ett ungdomsgäng hade vandaliserat en populär grillplats i Strömsund. Jag tror att det är ett symtom på ett större samhällsproblem. Vi har barn som växer upp utan att få en koppling till naturen. Utan en relation till naturen har de ingen respekt för den heller. Att förstöra en sådan plats drabbar mer andra människor än naturen i sig, men poängen med grillplatsen är att vara ute i naturen.
I Norge är friluftslivet mycket mer integrerat i samhället och barn lär sig tidigt hur man beter sig i naturen. Det har skrivits mycket om norrmännens framgångar i skidspåret och hemligheten är inte konstigare än att norrmännen har bättre tillgång till snö och spår. Det finns en skidåkarmecka i Oslo. I Norge är det inte bara det att du har närmare till naturen utan friluftslivet görs tillgängligt, jag tittar på ett lysande exempel på det just nu.
Jag återkommer till det jag alltid brukar hävda. Vi måste göra naturen mer tillgänglig för alla, i stället för att gå den väg som har stakats nu, att vi begränsar möjligheter. Det är något av en ond cirkel – om vi bygger sådana här motsvarande ställen i Sverige är risken stor för missbruk och skadegörelse. Därför byggs de inte (plus att både viljan och pengarna saknas). Men det är bara genom att bygga sådana ställen och göra naturen och friluftslivet mer tillgängligt som barn kan skapa en bättre relation till naturen och däri finns respekten också. Vi måste liksom ta smällen nu, det blir värre innan det blir bättre, bygga upp och bygga om, steg för steg lära ungdomar att vistas i naturen. Den nästa generationen kan sedan få vanan naturligt genom sina föräldrar. Precis som i Norge.
Det ger direkt samhällsnytta. Det är bevisat om och om igen att människan mår bättre i naturen. Hur mycket kostar det att bygga infrastruktur för friluftslivet, jämfört med att förlora arbetstimmar och betala för sjukvård när människorna kämpar i betongdjungeln?
Så jag tänker på det här att STF kan förlora arrendet för fjällstationerna och fjällstugorna i Jämtlands län på grund av att samebyarna anser att turismen stör renarna för mycket. Då har vi förlorat en ypperlig inkörsport till friluftslivet. Gör renskötseln verkligen mer samhällsnytta än friluftslivet med allt vad det innebär, är det motiverat att låta renskötselns villkor avgöra vilka aktiviteter som vi kan ha i fjällmiljön? Jag pratar inte ens om pengar här. Jag pratar om folkhälsan. Och jag tänker på barnfamiljerna som jag har sett på stugorna och fjällstationerna. Om de försvinner, försvinner också barnfamiljerna. De familjer som kan tälta med små barn i fjällen är få. Vad skulle dessa familjer göra i stället, skulle barnen få uppleva fjällnatur alls?
Om STF:s stugor försvinner spekulerar jag att människorna väljer 1) åka annanstans i Sverige 2) åka utomlands 3) stanna i stan utan att uppleva naturen. Om de väljer ett annat ställe i fjällen kommer trycket att öka där. Naturen slits och besökarna är missnöjda. Nästa gång väljer besökarna att åka utomlands eller de stannar i stan utan att uppleva naturen. Är det verkligen bra för folkhälsan? Den enda aktören som gynnas av sådan avstängning är den ytterst exklusiva och marginella rennäringen. För resten av samhället blir det en förlust. Med turismen försvinner pengarna, utan pengar ingen service, utan service inga bofasta. Fjällen, den så väsentlig del av Sverige, blir tillgängliga enbart för de erfarna vandrarna.
Vi väntar fortfarande på Renmarkskommitténs delbetänkande. Rädslan är att den baseras på Girjas-domen (som gav rätten till samebyn att förvalta jakt- och fiskerättigheter), vilket skulle direkt leda till att det rörliga friluftslivet begränsas i fjällen. Saken är att Girjas-domen blev till på grund av föråldrad lagstiftning som baseras på 1880-talets kunskaper om fjällens historia. I dag vet vi mycket mer. Domstolen i sitt avgörande kunde inte ta hänsyn till vad domen innebär för övriga samhället utan domstolen kan bara tolka lagen. När lagstiftningen nu förnyas har vi en chans att rätta till de fel som finns. Med andra ord – ändra inte lagen efter Girjas-domens mall, utan uppdatera lagen för att förhindra liknande beslut i framtiden. Fjällen ska vara för alla och alla ska ha lika värde.
Jahapp, det var en lång predikan igen. Men jag kan inte låta bli. Måtte myndigheterna fatta hur det står till. Ökad tillgänglighet är lösningen!
Vattenfall
Jag åker till en närliggande rastplats där det ska finnas ett vattenfall. Jag skulle faktiskt inte beskriva det som ett vattenfall, det är mer en fors, men klipporna är ursnygga. Tror inte jag har någonsin sett klippor med sådana fåror, det är som att någon har använt en osthyvel och lagt skivorna ovanpå varann.
När jag åker tillbaka till Storlien ser jag ett större vattenfall mellan träden. Jag stannar och går och kikar närmare och hittar ett fint vattenfall med en liten ö av älggräs framför. Lill-Brudslöjan heter vattenfallet, läser jag på kartan. Den ”stora” Brudslöjan planerar jag inte besöka, vad jag sett så är det svårt att fota den på det sätt som jag vill göra.
Blomsterstigen i Storlien
Nästa dag går jag den berömda Blomsterstigen i Storlien och den visar sig vara ett trevligt bekantskap. Det första man ser är bänkar – det finns bänkar hela tiden, typ varje 100 meter. Alla bänkar har namn, antingen någonting som syftar på väderförhållanden (“Lugn i stormen”), bänkar som döpt efter en Storlien-storhet eller bänkar som någon finansierat och fått döpt efter sig. Några av bänkarna har små plakat som berättar historien bakom namnet. Roligt tycker jag, det syns på alla sätt att blomsterstigen har skapats med stor kärlek och omsorg. I början finns det platta stenar på stigen, typ i stället för spångar. Stenplattorna har hållit i över hundra år, läser jag i en skylt. Luftgästerna började komma till Storlien redan i slutet av 1800-talet så Storlien kan kallas för fjällturismens vagga på samma sätt som Fjällnäs i Härjedalen.
Blomsterstigen är populär och jag passerar andra vandrare. En herre går upp med hjälp av stavar, det är tydligt att kroppen stretar emot men han kämpar på. Jag kommer upp till Vindarnas tempel, där det ironiskt nog är nästan vindstilla i dag. Det var svettigt upp och jag gick i t-shirt, men nu när jag sitter med en svettig överkropp blir det lite kyligt och jag tar på skjortan. När det kommer en vindpust känns det kallt även med långärmat på så jag börjar gå. Det är inte så mycket att se nu i vilket fall som helst, molnen ligger på alla höga toppar. Åreskutan, Storsnasen, Sylarna, allt göms i moln.
Jag följer de blå markeringarna och ser framför mig ett stenröse som ser bekant ut. Fasiken, det här är ju stigen som jag tog upp! Jag går tillbaka upp och går mer till vänster från toppen, men nu är stigen mycket mindre än den jag gick tidigare. Känns inte rätt det heller. Jag ser bänkar så jag går till närmaste bänken, logiskt att den skulle vara placerad vid leden. Men knappt någon stig. Märkligt. Jag följer den otydliga stigen och snart kommer jag till en bra stig, nu är det rätt. Det är bara det att nu möter jag mannen med stavarna. Hur i fridens namn har de flyttat sig mellan stigarna? Jag pratar med herren och hans sällskap. De säger till mig att jag ska följa de blå markeringarna. Men jag gjorde ju det… på toppen såg jag en skylt som sade Ernstkumlet men jag ville ju följa blomsterstigen och inte gå till Ernstkumlet. Men nu får jag veta att blomsterstigen går via Ernstkumlet. Haha, okej då får jag väl gå upp igen!
Men jag går inte upp utan genar obanat och snart hittar jag en bra stig med markeringar och går nedåt. Jag blir fundersam, plötsligt finns det mycket cykelspår här och visst känns stigen mer som en MTB-led än vandringsled? Jag kollar kartan och upptäcker att visst har jag gått fel igen! När jag genade så råkade jag komma till stället där stigen från toppen delar sig, det högra spåret är blomsterstigen och vänstra är MTB-leden. Och jag råkade se den vänstra först och inte tänkte efter. Inga blå markeringar längs den.
Så då går jag upp igen, jag kan inte gena på samma höjdkurva för det är för blött. När jag kommer till blomsterstigen konstaterar jag att jag har gått en extra hundra höjdmeter och hela turen har blivit ett par kilometer längre. Jag kan gå helt oledat utan att gå vilse men ge mig en tydligt markerad stig och bra beskrivning så går jag fel direkt!
Jag kommer till bilen utan ytterligare omvägar och kör till Gränshandeln för att handla juice och gifflar. Eurocash har specialpris på gifflar, 24 kr. I Norge var specialpriset 34 norska…
Handöl
Jag kör till Handöl och letar efter en plats för natten, hittar en alldeles perfekt och den finns inte på park4night. Den är helt och hållet min hemlighet!
Underhållningen under kvällen består av väderprognosen. Det är ett riktigt oväder på gång, uppemot 100 mm regn under två dygn. Jag funderar på var jag ska stå och vänta ut regnet, någonstans nära bebyggelse vill jag vara och definitivt på asfalt och så att regnvattnet kan rinna av.
Nästa dag tar jag ut cykeln och cyklar till vägs ände. Jag åker förbi Bunnerviken och upptäcker till min förvåning att det är en levande gård. Jag trodde att allt var övergivet här, eller bara används som stuga.
Jag kommer till vägs ände, stenbrottet. Det första jag ser är grön vatten och en tvärbrant klippa på andra sidan. Jag går vid vattnet och fotar, det blåser inte mycket så jag får speglingar. Ljuset är ingenting att hurra för men det ska funka med detta motiv.
Jag cyklar tillbaka till bilen och plockar lite blåbär, finns massor här. Bestämmer mig sedan att åka till Åre och övernatta på Gamla kyrkans parkeringsplats, det enda stället där det är gratis att parkera under natten i Åre by. Det ska börja regna i morgon, vädervarningarna duggar tätt. Det är spännande dagar vi har framför oss.