På väg till Sylarna

Jag älskar Sylarna. Jag har varit där många gånger och längtar hela tiden tillbaka. Jag har gjort Storsylen och Templet (Storsola) men det finns flera andra toppar i massivet, och den topp som i synnerhet lockat mig i flera år är Lillsylen. Väderprognosen har varit deppig läsning den här sommaren men som ett mirakel dök det plötsligt upp tre dagar av soligt väder vid Sylarna. Jag vågade inte tro på det men när prognosen fortfarande, två dagar innan, visade fint väder så bokade jag två nätter på fjällstationen.

En tredjedel av Jämtlandstriangeln

Direkt efter Storulvån ansluter jag mig till lämmeltåget, det är verkligen mycket folk här. Galet.

Det är låga moln när jag börjar gå men enligt prognosen ska de lyfta vid lunchtid ungefär. I och med att molnen ligger på ligger också kameran i ryggsäcken och det är först efter att det närmar sig fika som Sylarna börjar kasta av sig molnen och jag får bråttom med att hitta en bra utsiktsplats för fikat. Utsikt finns det visserligen hela tiden men framför mig har jag också kraftledningen, som jag hemskt ogärna har i mina bilder. Vid första bästa tillfälle avviker jag från leden och går till en liten kulle, som bjuder på en kraftledningsfri sikt mot det fantastiska fjällmassivet.

Det är ganska varmt helt utan sol också och vinden är obefintlig, vilket gör det skönt att sitta, fika och njuta. Jag har sett folk sitta här och var utmed leden för sina lunch- och fikapauser men just här med den fina utsikten är jag ensam. Eller nästan ensam. Har typ 100 meter till närmaste vandrare, vilket med tanke på antalet vandrare är hyfsat långt.

Det är för 15 år sedan som jag gjorde Jämtlandstriangeln. Jag var ganska ny som fjällvandrare då med blott en övernattningstur i bagaget. Sedan dess har jag besökt Sylarnas fjällstation flera gånger, ett par gånger från Nedalshytta och en gång från Gåsen. Så just den här sträckan från Storulvån har jag faktiskt inte gått på sedan den första turen, utom några kilometer i början. Intressant att se leden nu, efter 15 år av erfarenhet.

Det är ingenting anmärkningsvärt som händer utan jag knatar på och checkar in på fjällstationen och fikar på altanen. Snart kommer en kille från personalen och frågar om jag kan flytta mig då de får en helikoptertransport. Jag hade sett en helikopter strax innan jag kom till stationen så jag är lite förvånad, hade samebyn inte satt stopp på helikoptertrafiken? Killen förklarar att de kör färre transporter per helikopter nu, det är vesseltrafiken på vintern som har stoppats helt.

Renskötsel och friluftslivet i Jämtland

På kvällen går jag en sväng på stationen i hopp om att hitta någon att prata med. Jag ser att det finns en familj framför den stora kartan vid repan och pratar, hör att de är från England. Jag flikar in och svarar på den fråga de hade funderat på och vi börjar prata mer. Jag gratulerar dem för deras fantastiska timing för att pricka in det här fina vädret samt att det var en bra idé att komma hit nu när stationen fortfarande har öppet. Vilket naturligtvis väcker ett antal följdfrågor.

För det är ju saken. Om STF förlorar arrendet försvinner både Sylarnas och Blåhammarens fjällstationer och i stort sett varje fjällstuga i Jämtlandsfjällen och Västra Härjedalsfjällen. Det skulle vara en katastrof.

Bakgrunden till denna risk är ingenting annat än samebyarnas protest – vandrare och turismen i övrigt stör renarna. En sameby är namnet till trots inte en by, utan en ekonomisk och administrativ sammanslutning vars medlemmar sysslar med renskötsel. Och endast medlemmar i en sameby får idka renskötsel.

Nu ser jag att renar betar framför fjällstationen, vilket bevisar att renar visst kan vänja sig till människor, men i det stora hela tillåts de inte göra det. Den första kontakten en renkalv får med människor är när kalven brottas i marken och skärs i örat. Följande närkontakter som har med renskötseln att göra är inte direkt angenäma de heller. Det är inte konstigt att kalven inte lär sig att gilla människor.

Jag har dock sett otaliga gånger att renarna inte bryr sig om enstaka människor. Det är de stora mängderna som är problemet och lösningen till det som jag har hävdat hela tiden, att sprida ut människorna. Men det sagt så vill jag lägga till att även nu på den populära Jämtlandstriangeln rör sig vandrarna på en väldigt smal remsa samtidigt som renarna har hundratals, till och med tusentals kvadratkilometer att röra sig i. Det är för mig helt obegripligt att det inte finns plats för både renar och människor här.

Slitaget är en annan sak som turisterna anklagas för. Det är intressant att prata med Jo (mamman i familjen som är jättenyfiken på att höra om renskötseln och den konflikt som finns nu) för nu får jag höra en utomståendes iakttagelsen. Till exempel det att hon inte fattar hur det inte finns skräp någonstans, i England har de gigantiska problem med nedskräpning. Nu när hon säger det så kommer jag på att jag inte heller såg skräp längs vägen. Ingenstans, inte så mycket som snusprilla. Helt otroligt egentligen. Vi teoretiserar och kommer fram till att det har med solidaritet att göra. I ett socialt samhälle känner varje individ ett större ansvar för gemenskapen. I England är det alltid någon annans problem, ingen bryr sig för gemenskapen.

Baserat på det jag sett i dag och under alla mina år i fjällen skulle jag säga att till skillnad från friluftslivet är slitaget efter renskötseln mycket mer utbrett och det är helt fel att endast det rörliga friluftslivet pekas ut.

Och det händer för att ingen vågar kritisera den heliga renen, medan turismen är ett öppet mål. Samtidigt ger rennäringen arbetstillfällen till ytterst få som tillhör en exklusiv krets, turismen å andra sidan är ett livsvillkor för de lokala samhällena.

Rättigheter och felaktigheter

De särskilda rättigheter som samebyarna har baseras på en uppfattning som en politiker hade på 1880-talet när den första renskötsellagen kom till. Nu vet vi mycket mer men då den felaktiga uppfattningen cementerades i lag har allmänheten under åren accepterat den som sanning och det är svårt att nå ut med fakta som baseras på aktuella forskningsrön. Felet som begicks då är att renskötseln ansågs vara lika med att vara same. När lagen trädde i kraft fick renägare särskilda rättigheter som andra samer saknade. Det är alltså bara en bråkdel av samerna som äger renar, renskötseln är med andra ord inte synonymt med samer! Sametinget hävdar gärna att renskötseln är central för den samiska kulturen, men fråga gärna vad jakt- och fiskesamerna tycker om saken. Jag vågar påstå att deras kultur kretsar kring jakt och fiske.

På senare tid fick samerna status som urfolk och på något sätt glömdes alla andra minoriteter bort. Varför är skogsfinnar, fäbodbönder, kväner eller lantalaiset inte urfolk? Någon solidaritet gentemot andra minoriteter finns det inte för nu har Sametinget fått en fördel och den vill de inte förlora. Det skulle vara till samebyarnas nackdel om andra minoriteter – inklusive andra samer – skulle få likadana rättigheter. Men skulle inte den mest rättvisa lösningen vara att alla svenskar, oavsett kulturell tillhörighet, har samma rättigheter?

Diskrimineringen mot alla andra minoriteter fortsatte samtidigt som samernas status höjdes. Som det är idag diskrimineras inte bara andra minoriteter utan också majoriteten, när de som inte äger en ren berövas deras rättighet att fiska och jaga och vi som gillar att ströva fritt i fjällen instrueras att följa lederna men bara i vissa områden under vissa årstider och sedan anklagas för att vara för många när vi använder det lednätverk som finns tillgängligt.

När någon vill höja sin röst för att påpeka att det nuvarande systemet är orättvist och ifrågasätter samebyarnas verksamhet, blir personen snabbt utpekad som rasist. Ur Sametingets synvinkel är det bättre att kalla all kritik för rasism hellre än förtvivlade människors agerande i vanmakt när de ser att grannen särbehandlas. Motsättningarna kommer inte att minska när särbehandlingen ökar och det måste även Sametinget inse, ändå driver de en politik som leder till större klyftor inom renskötselområdet (som omfattar nästan hälften av Sverige).

Inte heller mina ord ska tolkas som kritik mot folkgruppen samer utan jag bara pratar om en näringsgren. Om jag skulle skulle kritisera bönder eller fiskare, skulle du tolka det som kritik mot svenskar?

I ett demokratiskt samhälle ska alla vara lika värda

Det är dags för medierna att sluta måla renskötseln som ett offer och det rörliga friluftslivet som en skurk. Som det är med verkligheten just nu så är det turismen som ligger i skottgluggen. Och det i namnet av en livsstil som inte ens existerade för 100 år sedan när renskötseln var intensiv och renarna hölls nära människor. Då kunde man prata om att leva i samklang med naturen. Nu är det fyrhjulingar, motocrosscyklar, snöskotrar, helikoptrar och vägbyggen som gäller och det i områden där andra människor inte ens får cykla på en vanlig cykel.

Om den nya rennäringslagen utformas efter Girjas-domen (som gav samebyn rätt att utlåta jakt- och fiskerättigheter) är det ingenting annat än en orättvisa och diskriminering mot vanliga människor som har valt att bo i fjällen av kärlek till naturen, eller vars familj har i flera generationer levt och arbetat i fjällen. Varje beslut som begränsar våra möjligheter att bo och röra oss i fjällen är ett slag rakt i hjärtat.

Det är inte mycket jag kräver – bara att alla människor är lika värda.