Det är en strålande fin morgon och jag ser fram emot en härlig dag ute på fjället. Först Lillsylen, sedan Vaktklumpen.
Lillsylen
Jag är redo att gå halv tio, efter en maffig frukost på fjällstationen. Jag följer stigen och vid den lilla tjärnen där de flesta går till vänster mot Storsylen går jag till höger mot Lillsylen. Jag tittar upp och ser att det är stenigt och brant men jag är inte det minsta orolig. För bara fyra år sedan höll jag på att få panik när jag stod inför en liknande sluttning. Jag klarade den och sedan dess har jag litat på min förmåga.
Jag väljer en väg som ser ut att ha minst blockterräng. En bit upp ser jag vita stenar som har garanterat lagts dit av en människa och följer, men några fler vita stenar som står som rösen ser jag inte. Märkligt. Jag fortsätter upp och går ganska mycket sicksack från klipphylla till annan och snart ser ett stenröse igen, nu är jag helt säker på att röset markerar en stig så jag går dit och visst, jag ser en tydlig stig. Det är bara att följa. Det blir visserligen en hel del stenig terräng fortfarande, det är särskilt de sista 100 höjdmeterna som kräver mer fokus men jag kommer till toppen utan problem!
Det är en hyfsat varm dag och jag har gått i t-shirt och dragit upp byxbenen. Det blåser inte mycket på toppen heller, jag tar på mig skjortan och mer behövs inte för ett skönt toppfika. Jag sitter med utsikt mot Storsylen och ser hur det är folk på väg mot toppen. Tyvärr finns det lite moln just mot det hållet och kontrasten är annars också helt vansinnig, direkt motljus, så inte så roligt att fota Storsylen. Mot Syltjønna däremot är det helt perfekt, sjön är underbart turkosgrön och så vacker som det kan vara.
När jag sitter på toppen kommer det en kille, jag blir förvånad att någon annan valde Lillsylen. Men det visar sig att han vill göra Storsylen också och fortsätter sin färd efter en selfie. Jag gjorde Storsylen för fyra år sedan så för min del får den vara nu. Men två toppar ska även jag göra, så jag står upp och börjar gå ner.
Det känns som att det går mer sakta utför än uppför. Jag är superförsiktig i blockterrängen, det är verkligen inte min favoritterräng och skulle någon se mig just nu skulle de aldrig tro att jag har gjort så många toppar som jag gjort. Jag måste se ut som en fullständigt skrajsen nybörjare. Men taktiken med att röra mig som en skrajsen nybörjare är att jag har klarat mig oskadd alla dessa år så det får vara så.
Vaktklumpen
När jag närmar mig passet mellan Lillsylen och Vaktklumpen försöker jag välja en väg som gör att jag inte förlorar mycket höjd. Jag lyckas hyfsat bra men till slut tvingas till en liten omväg, raka vägen skulle ha inneburit blöta klippor. Och med blöta menar jag inte regnblöta, utan det är vatten som sipprar ur marken och gör att klippan är såphal.
På väg upp Vaktklumpen försöker jag igen hålla en rak kurs, stundtals finns det blockterräng eller det blir för brant och jag går runt en bit. Plötsligt känner jag hur stenen under foten glider nedåt. Det var trycket efter min fot när jag steg bort från stenen som fick den att röra sig och glida en bit på sluttningen. Tack och lov att den stannade, det hade varit läskigt om det varit brantare och jag hade orsakat ett stenras. Jisses.
När jag kommer upp ser jag att det finns stenrösen på två ställen så jag kollar kartan för att se vilken som är den riktiga toppen. Det är den som är längre borta sett från fjällstationen, med bara ett stenröse. På den närmare – lägre – toppen finns fyra stenrösen. Suck.
Klockan har blivit över 14 och det är först nu som jag äter lunch. Frukosten satt bra alltså!
Vaktklumpen är flack och avlång och ganska så tråkig för att vara ärlig, men den är över 1400 meter så inte så illa. Det är fjälltopparna på över 1400 meter som jag siktar på.
Jag minns när jag gick på morgonen att jag såg ett grönt stråk som såg lätt ut för att gå ner. Annars är det faktiskt ganska stenigt på sluttningen men frågan är hur jag hittar detta stråk när jag kommer uppifrån. Svaret är att jag bara går, struntar i att hitta någon lätt väg och går i sicksack mellan klipporna och blockterrängen. Dessutom lyckas jag göra det utan att få blöta fötter, helt fantastiskt egentligen.
Snart ansluter jag mig till stigen och går direkt till fjällstationen. Jag firar mina två toppar genom att köpa en burk cola och sitter och njuter bara.
Jag sover i ett 8 bädds rum och jag har fått nya rumskompisar. Minst en av personerna i rummet verkar ha en förkylning, eller är det till och med två som jag hör snörvla? En av personerna i går också hade en förkylning. Jag är lite orolig, kan jag verkligen klara mig utan att smittas när jag sovit två nätter i rad i ett rum men en sjuk person? Jag har inte varit sjuk i åtta (8) år och det är tack vare att jag aldrig umgås med sjuka människor. Isolering under pandemin var ingenting nytt för mig, det är min livsstil helt utan någon pandemi också.
Fruntimmersklumpen
Denna morgon äter jag mindre av annat så jag får plats i magen för en våffla. Med sylt och grädde. Inte ofta (aldrig) jag äter det för frukost men gott är det.
Det är en till kanonmorgon och jag har bestämt mig att gå tillbaka via Fruntimmersklumpen, jag kan inte motstå frestelsen att göra en bonustopp. Kroppen svarar bra, det som gör mig seg är frukosten. Helt fantastiskt att jag inte känner av gårdagens tur! Det är ganska kallt nu på morgonen, jag har skjortan på och funderar många gånger att jag borde ha någonting varmare, men samtidigt som jag känner av kylan känns det svettigt också på samma tid. Så jag fortsätter i skjortan.
Toppen av Fruntimmersklumpen är ingenting speciellt, jag var mest nyfiken på att se masten som förser trakten med 4G. Jag stannar inte på toppen, här är det ännu kallare i och med att det blåser mer, så jag vill bara ta mig ner och tar sikte på Gamla Sylen. Saken är bara att det är stenigt och brant. Jag blir tvungen att sicksacka ordentligt, block här och tvärbrant där. Jag tyckte det såg enklare ut när jag tittade på Fruntimmersklumpen i förrgår när jag gick till stationen…
Ett par gånger är jag tvungen att sätta mig på rumpan också men det fungerar och jag kommer ner, sedan väljer jag bara en torr väg till leden och ansluter mig till lämmeltåget. Jag kollar mot Fruntimmersklumpen, ser att den enkla vägen jag såg för två dagar sedan finns några hundra meter öster från var jag gick ner. Spelar ingen roll nu, jag kom ner!
Jag kollar mot Sylarna från och till men det var finare i förrgår så kameran åker till ryggsäcken efter ett tag, har ingen användning för den nu. Jag stannar för fika strax innan Spåimes rastskydd, jag sitter vid ån i stället för rastskyddet där det är ganska folktätt. Det är egentligen lunchtid men frukosten sitter kvar så jag blir nöjd efter några kakor. Lunch äter jag först vid bron över Lill-Ulvån, gick från att inte alls vara hungrig till vrålhungrig på bara två minuter.
På fjällstationen köper jag glass och sitter ute och äter. Det är så pass varmt. Helt otroligt att det blev sådana fina dagar efter veckor av regn!
* * *
Då jag publicerar detta inlägg ett par veckor efter turen (publiceringsdatum motsvarar turens datum) kan jag lägga till att jag inte undkom förkylningen. Jag fick inte feber men allt annat gick jag igenom, en hel vecka tog det innan jag kände mig frisk igen.
* * *
Intressant för jag var faktiskt en bit in i Norge den där dagen, inte så jättelångt ifrån Sylarna och gjorde en lång men kanonfin tur upp på 4 (5 skulle de flesta räkna det som) fjäll. : )
Det som förvånar mig lite är dock att du hade nästan vindstilla på toppen. Jag hade rätt kraftig vind där jag var och det var då inte supervarmt (den 19 augusti). Jag var 10 km V om Stuggusjöen. Fast jag var närmare molnområdet som var på väg in. Jag såg att Sylarna hade fint väder hela dagen, medan jag fick fint väder först vid 10-tiden.
Just det där med stenar som rör sig i sluttningar är jag mycket vad vid. Fast jag är å andra sidan mycket i Norge där det är mycket vanligt med ur (stensluttningar med lös sten). När en sten jag sätter foten på glider iväg kallar jag för ”fjällsurfing”. 😀 Jag brukar ibland säga (vid lurigare terräng) ”ingen fjällsurfing idag”. : )
Fast det är något som är rätt vanligt om man går i brantare ur. Det är inga dock problem om man har hyfsat bra balans. (Oftast far inte stenarna så långt ned heller så det är väldigt sällan jag orsakar något ”stenras”.)
Ja, det där med stenrösen är en styggelse på vissa fjäll (som vi har varit inne på lite tidigare). Nu, det senaste året, har jag till och med blivit mer offensiv och det händer att jag ”råkar” komma åt något mindre röse ibland. Ops… 😀
Jag tror att ditt leverne med att röra dig ute i naturen har störst betydelse för att du hållit dig frisk. Inte just för att du inte träffat så många människor. Jag själv brukar aldrig vara sjuk och jag träffar på en hel del människor varje dag.
Ja, nu läste jag att du blev förkyld ändå. Kanske för att du inte brukar träffa på så mycket folk…
Apropå det där med frukost. Jag har märkt att ibland så går det lättare att gå utan frukost i magen. Maten i magen kräver ju sin energi. Så om man orkar (och inte får ont i magen av hunger) så kan faktiskt en start utan frukost fungera bra. Ja, det är så i alla fall för mig. : )
Du gjorde den sista turen söndagen den 20 augusti, om jag försått det rätt ? Hade du fint väder även på söndagen ?
Jag som var på norska sidan hade inte någon sol alls på söndagen ! Jag hade mulet och lite regn. (Jag var mellan Stuggusjöen och Brekken, på morgonen.) Det vart dock inte något spöregn som väderprognoserna visade.
Jag har hittills aldrig gått till Sylarna från den svenska sidan (Storulvån) utan enbart från den norska. Jag besteg då Storsylen också från Nedalshytta, liksom jag gjorde när jag besteg Lillsylen (4 år senare). (Faktum är att när jag besteg Lillsylen så besteg jag Storsylen igen, innan jag tog Lillsylen.)
Jag har kvar Vaktklumpen, Fruntimmersklumpen och de andra topparna som är mellan Sylarna och Storulvån. Det blir väl någon gång de närmsta åren skulle jag tro (då jag betat av så många andra söder om dem och det börjar bli dags för dessa fjäll).