I många år har jag velat se Dörrsjöarna i Oviksfjällen. Min envisa jakt efter fjälltoppar har stått i vägen, jag har alltid valt att göra en topp när det annars skulle ha varit ett bra läge för att vandra till sjöarna. Just nu finns det en pytteliten lucka i vädret, lång nog för att jag kan i varje fall se mytonspunna sjöarna. Enligt kartan verkade Bodfjället bjuda på en perfekt utsiktspunkt så det är Bodfjället jag siktar på.
Blött
Jag parkerar i Höglekardalen där den allmänna vägen tar slut. Första 2,3 km av turen går jag på den bommade bilvägen och mestadels i uppförsbacke, det är ändå ett lätt sätt att vinna höjd även om vandringar på bilvägar inte hör till favoriterna. När jag svänger in till stigen är dagens tema tydligt direkt – en stor vattenpöl. Jag hade räknat med att det är blött så jag är bara tacksam för varje meter av stig som inte är helt dränkt. Även om jag vet att det är omöjligt att undvika blöta fötter gör jag ett försök att hoppa runt de blötaste ställena. Sedan kommer jag till en gran som fallit över stigen, jag bedömer det lättare att krypa under än att försöka gå runt genom den snåriga skogen men just under granen är det mjuk sörja som foten försvinner i. Efter det spelar det ingen roll vilka pölar jag måste plaska igenom.
Ett litet orosmoment var alla de bäckar som jag såg att stigen korsar. Även en liten bäck kan vara ett problem när det är högre vattenstånd än vårfloden och några broar finns det inte enligt kartans markeringar. Men verkligheten visar sig vara trevligare än så och det finns en bro över varje bäck, utom de som uppstått efter regnet och inte finns i vanliga fall. Men de är inga problem.
Det är behaglig temperatur och inga mygg, vilket gör att jag för en gångs skull inte hatar att gå i skogen. Så småningom kommer jag till Prästlekarvallen (som inte är angett med namn på kartan) och snart efter vallen blir skogen glesare och efter en kilometer är jag uppe på kalfjället. Solen kikar fram stundtals men ljuset kommer och går fort, det blåser ganska mycket så det gäller att vara redo med kameran för att fånga ljuset. Vinden gör det också att det känns lite kyligare så jag byter skjortan mot vindjackan.
Terräng
Det finns några bäckar att gå över, inga broar men inga problem. Det ser inte ut att vara så ovanligt mycket vatten i bäckarna, även om det annars är blött förstås. Jag fortsätter att följa stigen tills jag kommer till ungefär den högsta punkten, då avviker jag från stigen och försöker ta en rak kurs mot Bodfjällets topp.
Det är dock lättare sagt än gjort. Just här finns det många små åsar som gör att jag inte ser långt framför mig och jag hamnar i blockterräng. Jag väljer att gå runt och min “raka väg” är allt annat än rak. Dessutom har jag gått mycket upp och ner när jag gått tvärs över åsarna. På tillbakavägen ska jag acceptera en rundare väg bara för att utnyttja stigen mer… fast jag misstänker att det ändå blir kortare än den här vägen jag går nu.
Det har inte varit någon brant stigning någonstans, höjdmeterna har mest bara smugit på så jag blir lite förvånad att se att jag redan gjort 500 höjdmeter. Den sista biten upp känner jag dock i benen, jag har gått i motvind i flera kilometer nu. Jag tröstar mig med att det är mest utför och medvind på väg tillbaka.
Dörrsjöarna
Efter 12,6 km står jag på toppen och ser det som jag ville se – Dörrsjöarna! Dalen där Dörrsjöarna ligger går i sydost-nordväst riktning och Bodfjället står nordväst om sjöarna, med utsikt rakt genom dalen. Fantastiskt! Nu är det tyvärr det här med vinden som gör att sjöarna inte visar sin bästa sida, men det gör mig ingenting. Jag har äntligen fått se de berömda Dörrsjöarna! Kanske en dag tältar jag vid sjöarna men grodperspektivet bjuder inte på den överblick som jag har nu.
Molnen har lyft för det mesta men Hundshögen, vars branta sluttning utgör den västra sidan av dalen, envisas med att gömma sig i moln. Jag sitter bra länge på min fina utsiktspunkt i delvis lä och beundrar sjön. Jag ser också att det finns en båt i Bodsjön, ser ut att vara en motorbåt, och de strandar nedanför Hundshögen. I den nordvästra änden av Bodsjön finns en stuga och utanför stugan står hela fyra fyrhjulingar, jag följer spåren tills de försvinner över krönet och undrar var de kommer ifrån och vad stugan är för någonting. Enligt kartan är det förbjudet för terrängfordon här. Så naturligtvis blir man nyfiken om varför någon fått dispens. Någon renvaktarstuga är det inte enligt kartan.
När det är dags att gå tillbaka blickar jag över mot Höglekardalen för att se vad som skulle vara den enklaste vägen. Terrängen i Oviksfjällen är lätt överlag, väldigt vandringsvänligt även oledat. Det finns lite dvärgbjörk här och var men för det mesta kan jag gå runt utan större omvägar. Det största problemet är att nu när jag går i medvind blåser håret i ansiktet, framför ögonen. Inte helt lätt att se var jag går med hår i ögonen. Måste klippa!
Annars består växtligheten av det vanliga – kråkbär, ljung, blåbär. Ljungen blommar som bäst och på sina ställen har blåbärsriset redan blivit rött. Det blir en intressant färgkombination som man sällan ser. Gräset börjar också skifta mot det gula så det är tydligt att vi går mot hösten.
Även om jag går på torr mark i långa perioder känner jag att fötterna är blöta hela tiden, jag är säker på att så var det inte med Altra Kings. Jag tyckte att fötterna kändes torra ganska snart. Antingen är dräneringen dålig i Toposarna eller också suger tyget åt sig mer vatten. Eller en kombination av faktorerna, faktiskt. Materialet i innersulan kan också vara annorlunda. Så nu är det avgjort, jag beställer Altra Lone Peaks så snart jag hittar ett bra pris och vet var de ska levereras. Vilket inte är så lätt just nu när jag inte vet var jag kommer att vara nästa vecka.
Det är inga konstigheter på tillbakavägen, kroppen känns annars bra men i uppförsbackarna känner jag att det har blivit en hel del kilometer. Slutnotan står på drygt 25 km, vilket är den längsta vandringsturen hittills i år. Eller hela årets längsta faktiskt, jag tror inte jag går längre när dagarna börjar bli kortare mot hösten.
Det var en fin tur som jag kan varmt rekommendera!
* * *