Det finns inte många ställen där man kan parkera sin bil gratis i Åre, särskilt inte om man också vill sova. Ullådalen är den närmaste parkeringen som är avgiftsfri 24 h, sedan finns det i byn en parkering som är gratis mellan 18 och 09, vid Gamla kyrkan. Det är mellan dessa två jag pendlar när jag är i Åre och väntar på bättre väder. Ullådalen har fördelen av att vara belägen på nästan 700 meters höjd och bjuder på ett ypperligt alternativ till att bestiga Åreskutan.
Det är ungefär 90 graders skillnad mellan Ullådalen och bykärnan där de allra flesta kommer ifrån (och då med gondolen eller kabinbanan) men skillnaden mellan känslan är närmare 180 grader – ena vägen så sällan använt att en stig knappt syns, den andra vägen så populär att du måste kryssa mellan turisterna och riskerar att hamna i trafikstockningar på vägen.
Rödkullen
Jag tar stigen upp mot Rödkullen och fortsätter sedan mot Skutan. Jag hade tänkt att jag går obanat mot Skutan, men det behöver jag inte göra – det finns en stig, lite otydlig på vissa ställen men hyfsat bra ändå. Vilket är rimligt för visst ska det finnas folk som vill göra Åreskutan även från Ullådalen. Stendalen heter den lilla rännan som jag följer, om jag tolkar kartan rätt.
Det är ganska brant och jag vinner höjdmeter i snabb takt. Jag har inte sett en enda person under turen hittills, men nu kommer jag till gondolens och kabinbanans slutstationer och då är det rena lämmeltåget. Det är människor överallt. Precis som jag vill alla andra utnyttja den här fina dagen efter flera dagar av tråkigt väder.
Jag går inledningsvis på den lätta stigen och kryssar mellan barnfamiljer. Snart ser jag ett gråtande barn som sitter vid stigen, hör att mamman säger att de inte har plåster med sig. Jag stannar och säger att jag har plåster, plockar min lilla första hjälpen-kit som jag alltid har med, räcker över ett plåster och fortsätter utan att se om de lyckas att lappa ihop barnet.
Vädret på Åreskutan
På toppen är det nästan trängsel så jag dröjer inte kvar utan går till en utsiktspunkt lite vid sidan om. Jag vet att de flesta skulle säga att utsikten är fenomenal, jag håller inte med – problemet med Åreskutan är att den står ensam, långt från de andra stora fjällmassiven. Mot väst har vi Mullfjället som inte gör sig bra på bild och mot söder Renfjället som inte heller är någon fotomagnet. Annars ser man förstås långt, till och med Helags syns, men att fota de fjärran topparna kan man bara glömma när det dessutom är motljus.
Det som är fördelen med Åreskutan är vädret. Åreskutan har ett eget klimat och när ofta ett eget moln, det såg jag när jag bodde i Björnen och hade utsikt mot Skutan. Men nu pratar jag om vädret i allmänhet. Om det är ostadigt väder så ger den här fria utsikten från toppen en fantastiskt möjlighet att följa hur molnen, regnskurarna och ljuset flyttar sig över landskapet. Då spelar det ingen roll att andra fjälltoppar ligger så långt borta för det är vädret som är motivet.
Skärmflygning
Det är exakt det som händer nu. Det är maffiga moln och det är regnskurar och jag funderar på vilka av dem är på väg till Skutan. Det blåser inte mycket, bara så att jag behöver förstärkning när jag sitter. Men det som efter en stund fångar min uppmärksamhet är skärmflygarna. Upp till åtta skärmar samtidigt i luften räknar jag. Jag börjar fota skärmflygarna som bjuder på en härlig färgklick mot den grådassiga bakgrunden nu när regnet bokstavligen vattnar ur färgerna på marken.
Tiden går och plötsligt varnar GPS-klockan att den går i sparläge. Jag har suttit här en halvtimme, det händer inte ofta! Men det är fortfarande fint väder och jag blivit varm i kläderna med skärmflygsfoto så jag sitter kvar. Efter ett tag när jag blickar bakom mig ser jag att Skutan äntligen håller på att göra det som den gör bäst – utvecklar sitt eget moln. Om toppen försvinner i molnet har jag ingen utsikt heller så jag börjar gå tillbaka. Jag borde ha tillräckligt med bilder ändå.
Jag kommer till skärmflygarnas startplats och stannar för att titta hur de startar. Jag tänker att det måste vara en häftig känsla att kasta sig över stupet, även om man vet att man inte faller. En annan fråga som jag alltid undrat om är hur de lyckas att inte trasslar sig i vajrarna, särskilt här i början då starten ligger nästan intill kabinbanan.
Jag väljer att gå ner mot Mörvikhummeln i stället för att ta samma väg tillbaka. Det blir längre via Mörvikhummeln men därifrån är det faktiskt en bilväg till Rödkullen och den har jag alltid varit nyfiken på, hade mening att cykla den när jag bodde i Björnen men det blev aldrig av.
Regnskurarna blir fler och kommer närmare men det regnar fortfarande inte på Åreskutan. Märkligt. Det brukar vara precis tvärtom. Några droppar kom det visserligen men några droppar gör inte regn.
Jag går tillbaka till Ullådalen utan att behöva använda ponchon. Jag är helt utsvulten, jag borde ha ätit en energibar redan på Mörvikhummeln men … ja jag har ingen ursäkt för varför jag inte gjorde det. Det är bara en sån sak som jag inte gör trots att jag vet att jag borde, för att inte få soppatorsk. Men jag tänker, snart vid bilen, varför äta nu?
Så jag avslutar dagen genom att äta. Mycket.
