Det är en lång väg till Varangerhalvön i nordöstra Norge!
Alta Canyon
Det är varmt. Om bilen inte står i skugga på morgonen vaknar jag till att det är för varmt. 30 grader i morse. Jisses vad trött jag är. Men nu finns det lite lättnad på gång i form av moln, som tar över efter lunch. Jag åker till Gargia, där det går en väg ända upp till Alta Canyons parkering på kalfjället, men jag är lite tveksam när jag ser vägen. Den ser inte rolig ut så jag tar fram cykeln.
Det är uppförsbacke direkt och jag låter cykeln göra jobbet. Vägen blir sämre och jag är glad att jag inte körde. Wiley skulle visserligen ha klarat av vägen men det skulle inte ha varit roligt. Det är illa nog med alla gropiga asfaltvägar vi har kört på Senja och Lyngenhalvön.
Det är varmt trots molnen och cykelns motor jobbar på max och plötsligt lägger den av! Jag ser en varningssymbol på displayen men kommer inte ihåg vad symbolen betyder. Jag startar om och motorn funkar. Sedan händer det igen. Jag misstänker att det är överhettning, en kombination av varmt väder och ihållande maxbelastning. Jag startar om och motorn hoppar igång igen. Och så samma procedur en tredje gång. Jag hoppas verkligen att det är överhettning, för om motorn är trasig har jag ingen aning hur jag får den fixad. Nackdelen med att köpa en billig cykel från en marginell liten leverantör utan någon riktig representation i Sverige.
Hur som helst. Jag kommer till parkeringen och ser att det finns några husbilar där. Inklusive en husbil som ser ut att vara från 80-talet. Bra jobbat att komma upp med den! Jag lämnar cykeln och börjar gå.
Det är en sak som blir ganska uppenbar ganska fort. Det är tråkigt. Jag har molnen att tacka för att det är behagligt att gå och vinden hjälper till så att svetten inte börjar rinna utan avdunstar direkt. Nackdelen med molnen är att ljuset är helt hopplöst. Allt är bara platt. Vilket också beskriver landskapet. Visserligen böljar det lite men den allmänna uppfattningen är att det är som Flatruet fast hundra gånger större och utan alla de fina fjälltoppar som gör Flatruet så speciell. Det är också en vältrampad stig som inte kräver särskilt mycket uppmärksamhet. Bara gå, kilometer efter kilometer, utsikten ändras inte för fem öre.
Och det säger jag som älskar kalfjäll.
Närmare kanjonen finns en skylt som anger avståndet som kvarstår. 1,3 km, 0,5 km. Fast det stämmer inte. När det är noll kilometer kvar står jag framför en infotavla och ett picknickbord men av kanjonen ser jag inte mer än den översta kanten på motsatt sida. Stigen fortsätter och den går nedåt. Efter ytterligare två hundra meter står jag sedan vid kanten och då menar jag verkligen kanten. Det stupar tvärt och jag misstänker att jag står på ett överhäng. Jag knäpper några kort, det är ingen stor konst jag skapar här men jag dokumenterar i varje fall.
Jag kollar utsikten åt båda håll. En intressant detalj är att det finns ett hus – en gård – i kanjonen. Jag tror att det enda sättet att ta sig dit är med båt och jag ser också båtar, långa och smala, inte sådana gummibåtar man använder för forsränning.
Mer finns det inte att se, det är bara ett par tre ställen där man har utsikt så jag börjar gå upp och sedan blir det en snabbmarsch till cykeln. Höften klagar hela tiden, den har inte återhämtat sig från Lyngen och den här jämna stigen är rena giftet.
Cykeln startar normalt och felar inte på väg ner. Men då å andra sidan behöver motorn inte jobba annat än i en liten uppförsbacke, annars är det bromsarna som slits.
Jag stannar natten i Gargia och äter mina sista gifflar på kvällen.
Rappafossen
Hur smart det är att köra hela vägen fram till parkeringen kan diskuteras. Knöligt är bara förnamnet. Jag lyckas dock med bedriften att komma fram oskadd och börjar gå. Det är fortfarande egentligen lite för varmt men nu blir det en kort och inte alltför ansträngande tur.
Det ska vara brant i början enligt beskrivningen och visst är det. Det är scrambling fullt ut, men klippan består av kantiga stenar som gör det lätt att få grepp och är bra som fotsteg också. Det är dock inte många höjdmeter och efter branten planar stigen ut för en stund för att sedan gå diagonalt upp på en sluttning tills man kommer till vattenfallet.
Om man nu kan kalla det för ett vattenfall. En dusch låter mer lämplig. Note to self: gå inte till ett vattenfall om du inte ser vattenfallet i fråga innan du börjar gå. Jag har sett många vattenfall med gott om vatten i dem, men också många bäckar som varit torrlagda. Det är svårt att säga som en främling var det finns vatten och var det blir torrt.
Jag försöker att se det positiva. Jag fick gå lite.
Jag kör ut och vägen känns lättare nu. Märkligt hur det alltid är lättare på väg tillbaka.
Jag stannar i Lakselv för att handla. Hittar gifflar!
Klockan är inte alldeles för mycket men jag känner inte för att köra längre så jag kollar några fricampingplatser längs vägen. Jag väljer parkeringen för en naturstig som berättar om geologi. Jag parkerar och brygger kaffe. Gifflarna hinner inte bli gamla.
Senare på kvällen går jag stigen och jag lär mig massor. Jag är ingen geologinörd men har ett intresse och även om jag sådär mellan tummen och pekfingern fattar varför landskapet ser ut som det gör, får jag nu information som kan vara nyttig när jag kommer till Varanger.
Vägen till Varanger
Efter Børselvdalen blir vägen allt mer intressant. Ibland åker jag i en dalgång, ibland går vägen upp på kalfjället. Det har börjat regna men det gör mig ingenting, det blir bilder ändå. Det är hyfsat varmt trots regnet så jag bryr mig inte om kläderna hinner bli blöta när jag går ut med kameran.
Jag missar många potentiella fototillfällen, tittar för mycket på det intressanta att jag missar en möjlighet att stanna. Vägen är lite knepig, vägrenen är för brant för att parkera på sidan. Å andra sidan är det glest mellan bilarna, jag kommer på att jag kan stanna mitt på vägen och ta en snabb bild när jag öppnar fönstret.
På en sträcka över kalfjället när jag ser vägen framför mig i flera kilometer blir jag medveten om hur lycklig jag är. Jag kan inte förklara varför jag inte gillade de stora ytorna när jag gick till Alta Canyon och älskar dessa stora ytor som jag ser nu, men någonting är det. Kanske att jag sitter i min komfortabla bubbla och det finns någonting nytt att se efter varje krön. Alla mina sinnen vilar, jag omfamnar denna rymd och är lycklig i själen.
Och sedan är jag på Varangerhalvön. Det är ett kargt landskap, vilket jag förväntade mig, men vad jag absolut inte förväntade mig är att det finns så många hus. Eller stugor. Men det finns en bil parkerad vid nästan varje hus/stuga, det är absolut på inget sätt ett öde landskap även om det först kan se ödsligt ut. Jag är imponerad.
Snart efter Kongsfjord kommer jag till den delen av vägen som jag mest sett fram emot. Den delen där klipporna har helkonstiga former. Och jag blir inte besviken. Enda ordet jag kan hitta är otherwordly. På svenska kanske utomjordiskt, men det är inte samma andemening.
Jag stannar på ett ställe för att fota, tittar omkring mig med ögonen stora som tefat – och det är inte lätt med små ögon som jag har.
Jag kör fram till min plats för natten och upptäcker att det växer massor av vallmo runt parkeringen. Ett härligt färgklick på denna gråa dag.
Efter att jag ätit och landat i den nya miljön går jag en liten promenad. Jag läser infotavlorna och lär mig att här finns det rester av byggnader som stod för 600-800 år sedan. Befolkningen på Varanger betalade skatt till både en norsk kung och en rysk prins. Byggnadens stil ger upphov till spekulation att olika folkslag har blandat sig fritt här – norrmän, samer, ryssar och kareler. Intressant! Det sistnämnda i synnerhet som förvånar mig, jag tänker ju på Karelen såsom jag lärde känna den när jag växte upp i Södra Karelen i sydöstra Finland.
En annan intressant sak, nu när jag är inne på ämnet, är kvänerna i Norge. Det är någonting jag måste ta upp i ett annat inlägg för jag har fått se mycket under min tid här i Nordnorge som gett upphov till många funderingar kring hur vi har det i Sverige.
Men just Varanger, det skriver jag mer om i nästa inlägg!
