Det regnar på morgonen men ska bli soligt senare och soliga dagar är en bristvara numera. Jag vill använda varje tillfälle jag får och i dag ska jag bestiga Storfjället i Oviksfjällen. Jag gjort alla andra toppar i Oviksfjällen och det har retat mig enormt att bara ha en topp kvar, så det ska åtgärdas!
Det blir den första turen med GoPro. Jag klämmer fast kameran i ryggsäckens bröstrem, det låter och känns inte särskilt stadigt men vi får se. Något annat alternativ har jag inte. Jag kollade alla fästen som jag köpte men det finns ingenting som gör att jag skulle kunna vända kameran åt rätt håll om jag nyper fast klämman på axelremmen. Så bröstremmen får det vara.
Regnskurar
Det var inte så varmt enligt termometern (glömde kolla men det var 15 tidigare) men på en gång rullar jag upp skjortärmarna. Luftfuktigheten är hög efter regnet. Det är också blött på marken och det blir många hopp och kliv innan jag ens kommit upp på slalombacken. Därefter blir det värre, spångarna har ruttnat eller gått sönder eller det inte finns några spångar överhuvudtaget.
Jag valde att gå i Altra Lone Peak Mids och vattentäta strumpor den här gången. Bara för att det är så blött överallt, med Topo-skorna skulle fötterna vara blöta precis hela tiden. Jag har visserligen gjort turer där jag haft blöta fötter hela tiden, men mitt första val är naturligtvis torra fötter.
Jag ser att regnet inte givit upp på något sätt, det finns en skur söder om mig som kanske är på väg hit. Det blåser nästan ingenting så det är lite svårt att avgöra vindriktningen.
Jag går mot Tväråns rastskydd. Det börjar regna och jag tar på mig regnponchon, men det är så varmt (solen är framme samtidigt) att det blir svettigt under ponchon så jag väljer att hellre bli blöt av regnet än svetten. Men så drar skuren också vidare.
Tvärån
Jag kommer till rastskyddet men går inte in, behöver inte en paus nu när det inte regnar heller. Jag följer stigen men snart slutar stigen. Helt spårlöst. Vad i…? Kollar kartan och ser att stigen går åt annat håll, det blir faktiskt en kombiled från skyddet så det är bara att följa kryssen. Eller bara och bara… någon vidare stig finns det inte. Och det är blött. Den lilla stigen försvinner titt som tätt. Det är extra blött nu men det måste vara ganska blött när som helst för folk har hittat egna vägar och någon stig har det inte blivit. Jag kollar kartan flera gånger för att försäkra mig att sommarleden verkligen följer kryssen för att det här inte känns rätt. Och så ser jag gamla ruttna plankor som visar att sommarleden verkligen går här men något ledunderhåll har det inte varit i flera år.
Men då kommer jag på en annan sak. Tvärån. Hur kommer man över den? Alltså nu inser jag att jag inte kollade alls! Jag tänkte inte ens på saken. Visst såg jag att leden går över ån men jag ägnade inte en tanke åt hur den gör det. Jisses. Jag som brukar planera till minsta detalj. Icke nu.
Jag kommer till ån och nu har det också börjat regna, ganska mycket dessutom. Det är inte så mycket vatten i ån, men tillräckligt för att vara en utmaning för mig som inte gillar vad. På ett ställe ser jag stenar som jag misstänker används för att gå/kliva/hoppa över, men nu är det så jag att jag inte hoppar i vanliga fall och jag gör det särskilt inte när 1) stenarna är blöta och därmed potentiellt hala 2) jag har hala skor på mig. Jag måste verkligen haft otur när jag tänkte. Inte bara det att jag helt missade att tänka på hur leden går över Tvärån, men också att jag glömde att mina Lone Peak mids är slitna och hala. Plus en annan sak – jag kan inte gå i vattnet nu när jag har vattentäta strumpor. Vilket låter motsägelsefullt, jag vet, men det är så pass djup att vattnet skulle komma över skaftet och då hjälper vattentäthet inte.
Det fortsätter att regna och jag fortsätter att fundera. Då kommer jag på det jag gjorde för två år sedan. Jag gick i Lone Peaks och tog av innersulan och strumpan när jag vadade. Då hade jag visserligen två par sulor med mig så jag kunde byta men nu får det gå med ett. Bytesstrumpor har jag i ryggsäcken så helt dum var jag ändå inte när jag packade för turen.
Jag väntar tills regnet avtar så det blir trevligare med att sitta och ta av skorna och strumporna och lägga dem i väskan, även kameran åker in. Jag tar det försiktigt, stenarna är hala så jag kollar noga varje steg. Det är därför man ska använda stavar när man vadar men som sagt… Jag kommer över utan problem men upptäcker att det också är blött på andra sidan ån. Regnet har tilltagit och det börjar bli rätt så eländigt. Jag känner hur vattnet rinner av ponchon på baksidan av byxorna, som har blivit riktigt blöta. Tur att det ändå är en hyfsat varm dag så jag inte fryser.
Storfjället
Jag kommer till en ravin och där blir det en paus. Jag är superhungrig, jag måste peta energi i mig. Jag märker att jag håller på att tappa humöret när jag kämpar med mina blöta grejer. Till slut lyckas jag hitta min macka och kurar under ponchon och äter. När jag sväljer de sista smulorna har regnet tack och lov upphört. Jag tar på mig strumporna – inte det torra paret utan jag fortsätter med det första för de har inte blivit genomblöta än.
Snart efter ravinen blir terrängen trevlig. Det är låg växtlighet och inga fler myrar, jag siktar rakt mot toppen. Jag ser att det är mer regn på gång och ökar takten, jag vill komma till toppen innan det börjar regna. Den sista uppförsbacken blir lite jobbig just för att jag går för fort, men så farligt många höjdmeter är det inte och snart är jag på fjällryggen och ser toppröset framför mig.
Jag tänker på folk som säger att utsikten är magnifik när de står på en fjälltopp som jag stått på och konstaterat att utsikten inte är så bra. Jag tror det är skillnaden mellan att ha gjort sin första fjälltopp (eller första tio i varje fall) och den hundraförsta. Nu säger jag inte att Storfjället är min hundraförsta men du fattar. Om du har sett utsikten från så många fjälltoppar som jag har gjort så är det helt enkelt så att vissa toppar bjuder på en bättre utsikt än andra. Och Storfjället hör till de “andra”. Det mest intressanta är alla moln, för nu är det verkligen mäktiga moln. Vissa är mörka och hotfulla, andra är vit bomull. När de varvas med varandra blir det mäktigt och vackert.
I stället för regn blir det faktiskt soligt. På vägen ner är det riktigt härligt och jag njuter av varje steg över den lätta terrängen. Jag spanar mot Tvärån och ser att det finns ett alternativ att slippa allt det som var blött när jag följde “sommarleden” så jag går inte över den stora ravinen där jag rastade tidigare utan går upp på en liten ås och följer den till ån, åsen fortsätter på andra sidan så jag räknar med att jag kommer till stigen helt utan att gå över någon myr alls. Jag tar av innersulorna och strumporna igen och går över. Jag pausar efter ån, jag behöver mer energi och fötterna får torka i solen.
Åska
Det är exakt så lätt att gå som jag hoppades så jag är nöjd. För en marginellt längre väg fick jag det mycket trevligare. Och så hör jag åskan. Visserligen långt borta men om vad är ett litet bekymmer så är åskan ett stort. Jag vill inte vara på kalfjället när det åskar! Jag vet vad jag ska göra om jag överraskas av ovädret men nu räknar jag med att hinna till skogen innan ovädret är på mig. Jag snabbar på takten bara i fall, stannar några gånger för att fota och tänker varje gång att det vore bättre att ta steg än bilder.
Det börjar regna igen. Nej vänta… det är hagel, inte regn! Men det är bara en skur, tack och lov, och inga stora hagel heller.
Jag har några hundra meter kvar till träden och då hör jag en skarp knall bakom ryggen. Jisses. Det lät inte bra, nu har åskan kommit ikapp mig. Då stannar jag inte för att fota mer utan skyndar mig till träden, kan andas ut när jag inte längre är den högsta punkten. Men några fler åskknallar har jag inte hört och det har inte heller börjat regna, så jag kan gå den sista biten till bilen i lugn och ro.
På kvällen känner jag mig väldigt trött och är tvungen att lägga mig tidigt. Kroppen är inte helt nöjd med att jobba så hårt efter att i princip inte behövt anstränga sig alls i nästan två veckor! Annars var det en rolig tur, utom den biten när det var riktigt blött. Men gladast är över att ha blivit av den irriterande kartnålen som indikerat min kvarvarande topp i Oviksfjällen.
Turen
- Längd: 16,5 km
- Stigning: 719 m
- Tid: 6 tim 21 min
- Topp nr 43 av 141 i Jämtlands landskap
- Topp nr 80 (av 178) i Jämtlands län
* * *
Jag filmade en hel del med GoPron och planen är att skapa en film på YouTube. När jag kan göra det är en annan sak för nu har jag det här problemet med tillgång till el. Återkommer.
* * *
Nu är filmen klar!