Stor-Stensdalsfjället & Kyrkstensfjället

Som jag sade i förra inlägget så ska varje tillfälle med fint väder utnyttjas på bästa sätt. Det finns en lucka på två dagar med en chans för sol och den bästa dagen har jag reserverat för en topptur. Men för att göra toppturen måste jag gå till Stensdalens fjällstuga först – det blir två nätter.

Jag packar ryggsäcken och slutnotan är 8,5 kg vilket låter hemskt mycket med tanke på att jag bara är ute i två nätter och sover i stugan. Folk är ute en hel vecka med tält med lättare ryggsäckar. Men då å andra sidan har de inte en fullformatskamera plus GoPro.

Stensdalens fjällstuga

Jag kör till Vålådalens stora parkering och går till repan för att fråga om parkeringen. De vill inte ha husbilar på parkeringen men förbudet gäller camping och hon försäkrar mig om att de kan skilja mellan en husbil som står parkerad när innehavaren går på tur från en husbil där innehavaren sover.

Så då lämnar jag Wiley och börjar gå mot Stensdalens fjällstuga. Vädret är bättre än vad prognosen utlovade, det skulle ha varit mulet men solen kikar fram ibland. Det är trevligt väder att gå och jag konstaterar igen att myggorna verkligen har lugnat ner sig. Jag kan gå helt ostört.

Trevligt väder, visst, men annars ganska tråkigt att gå. Det är mestadels den typ av skog som jag ogillar mest – granskog. Glädjen är stor när leden äntligen tar höjd och granarna byts mot fjällbjörkar, sedan står jag på kalfjället. Jag kollar utsikten och fortsätter färden, så mycket finns det inte att hämta just nu i ljuset som är. Några dimmoln ligger kvar på fjälltopparna som en fin dekoration och jag tittar särskilt nyfiken på Stor-Stensdalsfjället, som jag ska göra i morgon. Jag ser en väg upp och så värst besvärlig ser den inte ut att vara.

Det har varit många lerpölar på stigen som jag framgångsrikt undvikit för att hålla fötterna torra. Jag har ungefär en kilometer kvar till stugan och marken blir blötare, det är myrmark här. Jag kliver på torra spångar – och sjunker. Klafs, klafs, adjö torra fötter. Det händer en annan gång och så en tredje gång. Det är så pass soligt att spångarna hunnit torka efter föregående vandrare, så jag kan inte avgöra vilka spångar som håller och vilka sjunker. Inte för att det spelar någon roll för i och med att spångarna går över blöta myrar finns det ingen chans att ta sig över torrskodd ändå. Men lite irriterat är jag. Inte minst för att jag vill vara framme nu och sätta mig med en rykande kopp kaffe i handen.

När jag äntligen får syn på stugan står jag i princip vid dasset. Utsikten från stugan är fri mot Stensån, annars är det skog som gör att du inte ser stugan från håll.

Stugvärden visar mig runt i byggnaden och jag blir imponerad. Stensdalen är STF:s nyaste fjällstuga och den har sådana bekvämligheter som avlopp för diskvatten (i stället för vaskhinkar som det brukar vara) och elljus, tack vare en rad solceller vid altanen. Köket/allrummet är stort och ljust och allt ser fräscht ut. Det är inte så att jag tycker att gamla fjällstugor är sunkiga, jag bara uppskattar den nya. I och med att jag nu är i Stensdalen har jag besökt varje fjällstuga och fjällstation mellan Funäsdalen och Åre. Inte för att jag samlar fjällstugor, men roligt ändå.

Jag får min kopp kaffe och sitter på altanen där det är varmt och nästan myggfritt. Tanken var att läsa nyheter men jag upptäcker att jag inte har täckning. Jag kollade Telenors täckningskarta innan jag gick och enligt den är det bra 4G-täckning i Stensdalen. Fast inte just här, uppenbarligen. Nåväl, jag får säkert någon signal när jag går upp på fjället i morgon.

Middagen är frystorkat, en pastarätt jag köpte i Finland. Blanda torrvaran i 5 dl kokande vatten, låt småkoka i 7 minuter, sedan stå ett par minuter och ät. Två portioner. Jag äter allt till sista pastakorn.

Stor-Stensdalsfjället

Jag vaknade flera gånger under natten men känner mig ändå hyfsat utvilad när jag kliver upp halv sju.

Planen är att gå raka vägen till toppen, typ. Den kortaste vägen mellan två punkter är ju alltid en rak linje? Exakt hur rakt jag tänkte att jag kan gå är en annan sak. Det är snårig björkskog att börja med så jag försöker att hitta den enklaste vägen vilket inte är så enkelt. Torra fötter kan jag glömma direkt för det är dagg överallt. Men dagen är fin, några små moln men annars blå himmel och sol.

Jag börjar bli frustrerad med skogen (okej, väldigt frustrerad) men så får jag äntligen en utsikt. Jag funderar på att gå en längre väg och gå direkt upp på fjällkammen men envisas ändå att gå diagonalen. Tyvärr blir vandringen bara marginellt lättare ovanför trädgränsen för nu går jag genom dvärgbjörksriset. Som jag hatar från hela mitt hjärta. Mer än granskog. Jag kollar framfarten. Det har tagit mig 1,5 timmar att gå 2,5 km! Just shoot me. Jag får nog och väljer att gå upp till fjällkammen, jag struntar i hur mycket längre jag måste gå, bara det är trevligt att gå. Väl uppe på fjällryggen är jag lycklig. Jag borde veta bättre än att göra sådana idiotgrejer som att försöka gå på en sluttning med rik växtlighet.

Bonus är att jag nu har täckning så jag sitter ner för en stund för att fika och läsa nyheter och göra annat roligt jag alltid brukar göra med mobilen.

Fjällryggen till Stor-Stensdalsfjällets topp går upp och ner och jag undviker onödiga höjdmeter genom att gå på skrå på den nordöstra sidan av ryggen. Sedan när jag ser den riktiga toppen framför mig genar jag upp, det är inga konstigheter och terrängen är lätt. Snart har jag toppröset i sikte!

Det har blivit molnigt och jag ser att det rör sig regnskurar här och var. Regnskurarna oroar mig inte, men åskväder vill jag inte hamna i. Jag tänker att jag går mot Kyrkstensfjället och om det dyker upp åska för nära tar jag mig helt enkelt till dalen och söker någon sänka där jag kan vänta på att åskan passerar. Just då hör jag faktiskt åskmuller men det är långt borta, jag bedömer att det är det mörka molnet ovanför Vålådalen. Det blåser dock från ett annat håll, men det är så lite vind att jag knappt känner av den. I vilket fall som helst så är jag inte så brydd om åskan i Vålådalen och fortsätter mot Kyrkstensfjället.

Kyrkstensfjället

Det är trevligt att gå på fjällkammen mellan topparna och det finns några små tjärnar som är nästan spegelblanka. Utsikten mot Ånnsjön är den bästa jag sett och nu finns det ett häftigt moln som kryddar vyn. Annars behöver jag inte fota det omgivande landskapet för solen ligger envist bakom moln. Eller moln ligger envist framför solen, heter det kanske.

Det är ingen besvärlig stigning till Kyrkstensfjället heller och jag är nöjd när jag klappar toppröset. Det skulle ha varit enormt surt att inte göra toppen nu när jag var så nära, efter att ha gjort ett misslyckat försök för två år sedan.

Solen kikar fram för en stund, jag ser att det är fler regnskurar på gång och åskmolnet i Vålådalen har inte rört sig nämnvärt. Jag går ner till dalen och går över Tvärån när den inte är mer än en rännil. Eller flera rännilar, det finns många bäckar här uppe som matar ån. När jag gick till stugan i går gick jag över Tvärån på en bro. Det är det jag funderar på nu, det enklaste sättet att ta mig tillbaka till stugan är att gå här i dalen där terrängen är lätt tills jag kommer till leden. Det blir längre men jag lärde mig läxan från fadäsen med snårig skog och dvärgbjörk i morse.

Jag blir mer och mer orolig över de mörka molnen som hopar sig mest överallt. Bakom Stor-Stensdalsfjället och Kyrkstensfjället är det väldigt mörkt och åskan över Vålådalen finns kvar. Samtidigt är jag mycket hungrig så jag måste stanna innan energin tar slut. Det blir en rekordsnabb fikapaus, fyra minuter för att hälla i mig en kopp kaffe och äta en halv flapjack.

Till slut bestämmer jag mig för att strunta i leden och gena över åsen innan den sista knölen, Giedtietjaerhvie. Kalfjället känns inte som en bra plats att vara med hotet om åska överhängande. Just när jag svänger till höger ser jag att Lill-Stensdalsfjället tecknar sig blekt på andra sidan dalen, det regnar samtidigt som solen ligger på! Regnet når mig också nu till slut och jag tar på mig ponchon. Kameran hade åkt i ryggsäcken för länge sedan (det är lättare att gå om kameran inte dinglar vid höften) men nu tar jag ut den igen för att fota ljusspelet, några droppar skadar den inte.

När jag går mot stugan hittar jag någon slags stig stundtals (Giedtietjaerhvie är stugans närmaste utsiktspunkt) men halva tiden traskar jag genom snårig skog och myrar, jag bryr mig överhuvudtaget inte hur blött det är för skorna och strumporna kan jag ställa i torkrummet.

Det är ungefär halv fyra och jag njuter av en kopp kaffe och välförtjänta chips från stugans butik. 14 km och över 800 höjdmeter, två fjälltoppar varav en drygt 1400 meter och andra knappt 1400 meter. Och kroppen känns inte alls trött, jag fattar inte hur jag var helt utslagen efter turen till Storfjället och nu känner jag mig oförskämt pigg.

Bastu

Till middag blir det en annan finsk frystorkad pastarätt. Två portioner räckte för en hungrig toppturare. Efter att magen har fått lite tid att smälta middagen går jag till bastun för att mjuka upp musklerna, skönt.

Jag känner mig fortfarande inte trött på kvällen men då det inte finns annat att göra lägger jag mig tidigt och läser en bok jag hittade på hyllan. Det är trevligt tycker jag, jag har helt glömt hur mycket jag älskar att läsa böcker. Dumma mobilen alltså. Jag måste kolla om jag kan låna någon bok på biblioteket i Åre nu när jag ändå ska hålla mig i trakten ett par veckor.

Regn

Det är mulet på morgonen och det ska börja regna senare. Det gör mig ingenting, det är bara en transportsträcka i dag i vilket fall som helst.

Det börjar regna när jag knappt kommit längre än en kilometer från stugan. Jag tar på mig ponchon men struntar i byxholkarna. 90 % lathet och 10 % önsketänkande att ponchon skyddar benen.

I själva verket är det 0 % skydd. Blötan kryper allt längre uppåt och det börjar vara ganska otrevligt, byxorna är blöta ända upp till trosorna, men det är hyfsat varmt och jag kan stå ut med det så länge jag håller mig i rörelse. Jag vet också att jag snart kommer till skogen som ger lite skydd för regnet. Just när jag kommer till skogen upphör regnet och jag får valuta för de pengar jag investerade i byxorna – de börjar torka omedelbart. Snart är de inte mer än fuktiga och efter ett par kilometer när solen dessutom kikar fram är de redan torra.

Med torra kläder och behaglig temperatur är det skönt att gå igen. Jag känner inte av gårdagens vandring utan kroppen matar på utan att klaga. Det blir mer och mer uppenbart att kroppen har anpassat sig till fjällvandring. Den klagar när jag gör vad som helst annat men toppturer fixar den utan problem. Eller jo efter att den fattat att det är toppturer som vi (och nu pratar jag som om min hjärna och kropp är olika varelser) ska göra, med tanke på hur trött jag var efter Storfjället.

Mot slutet kommer tröttheten ikapp mig och det börjar bli motigt, men jag klarar mig till bilen med marginal. Jag sitter vid bordet, dricker och äter, och ser hur vandrare kommer från sina äventyr. Jag verkar inte vara den enda som tyckte att det var motigt…

Vad som blir mitt nästa äventyr får tiden visa. Den här luckan i vädret stängs nu och så himla lovande ser det inte ut att bli de närmsta dagarna. Men någonting ska jag ändå kunna hitta på?

Toppturen (från Stensdalsstugan)

• Längd: 13,9 km
• Stigning: 821 m
• Tid: 7 tim 27 min
• Topp nr 44 & 45 av 141 i Jämtlands landskap
• Topp nr 81 & 82 (av 178) i Jämtlands län

* * *

Edit 2023-10-14: Turen finns nu på Youtube!