Efter mycket velande har jag landat på att jag vill göra Stormoa, Senjas näst högsta fjäll med sina 974 meter. Att Stormoa är näst högsta spelar inte så stor roll, utan det som gjorde att jag valde just detta fjäll är att det ligger lite mer i mitten av ön och ger en bättre överblick över hela Senja än de toppar som finns alldeles vid kusten. Jag undrade dock hur bestigningen är, jag hittade ingen information om vilken färg det finns på leden men jag hittade en beskrivning där skribenten säger att det finns några brantare partier där du måste använda händer men att du inte behöver gå nära något stup. Så det tyckte jag lät acceptabelt och valde då just Stormoa i stället för den mindre toppen intill, Krokelvtinden. Det är dock samma led i början så jag kan jag alltid ändra mig på vägen och gå till den mindre toppen.
Bratt
Det är lite myrmark direkt efter parkeringen men jag klarade mig nästan torrskodd. Efter ett tag gick stigen över en bäck och lite högre upp finns det några snölegor som matar bäcken men inga problem med att gå över dem.
Det finns en vägvisare där stigen grenar, mot Stormoa och Krokelvtinden. Jag gick till vänster mot Stormoa, även om jag var lite fundersam när jag tittade på stigningen. Jag kom upp till ryggen och då började den tuffa delen – det såg värre ut än Grytetippen tidigare! Ett par norrmän kom bakom mig och jag lät dem passera. Killen säger “bratt” och det borde ha varit en röd flagga för mig. Om norrmännen tycker att det är brant, då är det dubbelt värre för oss svenskar!
Den där beskrivningen där det stod att du inte behöver utmana din höjdrädsla, ja det undrar jag verkligen. Inte för att jag lider av höjdrädsla som sagt, men lite respekt får man ha när man har ett lodrätt stup till vänster och en klippvägg till höger. Jag kom fram till att texten är skriven av en bergsget. Med fyra ben och horn.
Via ferrata utan ferrata
Händerna behövde jag använda mest hela tiden. Det är scrambling på riktigt, en kandidat för via ferrata men nu fanns varken järnsteg eller stålvajrar som hjälp. Och ingen sele för säkerhet, och hjälm skulle ha varit bra också. Det var nära att jag slog huvudet i klippan när jag hivade upp mig. Det här var närmaste till free solo som jag gjort. Det var läskigt och sedan blev det värre. Jag stod framför en klippvägg och den enda vägen jag såg var en smal tröskel med hundra meter luft under fötterna. Det var nästan ett överhäng! Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade jobbat jättehårt för att komma upp hit och jag hade inte fått någonting för mödan. Jag stod på skuggsidan av berget (note to self: hädanefter välj bara sådana fjäll som kan bestigas från solsidan) och vågade knappt ta fram kameran för jag litade inte på att jag kan hålla balansen när jag tittar genom sökaren. Jag ville ha båda ögonen på den smala stigen och båda händerna på klippan som stöd. Déjà vu Grytetippen fast ännu värre.
Men då såg jag att det åter igen går en väg runt om jag går ner en bit, precis som på Grytetippen. Och där finns den blåa pricken också, jag har annars varit duktig och följt markeringarna hela tiden för några genvägar tänkte jag inte ta nu.
Det blev inte direkt lättare dock. Jag borde ha vänt tidigare, nu kändes det som att det var för sent. Jag var ganska nära toppen, det spelade ingen roll om det är 200 eller 250 höjdmeter att gå tillbaka. Jag stoppade undan självtvivlet och fortsatte klättringen. Och plötsligt såg jag toppen framför mig! Jisses. Det var det läskigaste jag gjort, men jag klarade det. Eller klarade det halvvägs, jag måste ju gå ner också. Något glädjerus blev det inte på toppen.
Svart som (vinter)natten
Jag hälsade norrmännen som satt på toppen och sade till dem att jag tyckte att klättringen var svår. Jag förklarade att jag tidigare gjorde Grytetippen som var en röd led men den här var svårare, dock hade jag inte hittat någon färg för leden. Tjejen sade att hon har en bok över fotturer på Senja – i boken är Stormoa en svart led!
Svart led! Herrej*vlar. Har jag gjort en svart led?! Jag som bestämde mig att inte ens göra några röda leder utan hålla mig till blåa? Men färgen spelade just då egentligen ingen roll för vägen tillbaka var exakt samma oavsett.
Jag var så tagen att jag knappt kunde tänka rätt när jag fotade. Utsikten var visserligen fenomenalt bra men det var inte lika fint ljus som det var för två dagar sedan, vilket egentligen var bara bra så jag inte lockades att stanna på toppen tills midnatt. När jag såg att norrmännen började gå frågade jag dem om jag får gå med dem. De förstod att det var lite jobbigt för mig och jag är så innerligt tacksam att de valde att göra just den här toppen just den här tiden så jag fick sällskap.
Jag klarade mig utan hjälp så jag skulle nog ha fixat saken på egen hand också, men det moraliska stödet var guld värt. Bara det att jag visste att någon finns där hjälpte enormt mycket när jag tacklade de svåraste partierna. Väl i passet tackade jag dem och sade hej då, de fick gå i sin egen takt nu. Från passet ner till parkeringen var det busenkelt i jämförelse.
Förväntningar och verklighet
Jag undrar verkligen vad det är för fel med min beslutsfattandeprocess. Två av två toppturer har blivit mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. Men jag börjar lära mig. I Norge är det höjdskillnaden som är den viktiga siffran när du funderar på en topptur. Avståndet kvittar. I Sverige är det precis tvärtom. Det är avståndet som är den stora frågan, höjdskillnaden kvittar. Det är tyvärr detta tankesätt som jag släpar med mig nu och gör att jag hamnar i situationer där jag egentligen inte vill vara. Med det sagt så har jag överlevt. Det har inte varit roligt alla gånger men jag har klarat av uppgiften.
Turen blev 4,1 km med en stigning på 705 meter. Av dessa var 260 höjdmeter på 0,5 km från passet till toppen. Grytetippen, som jag upplevde som svår för två dagar sedan, var nästan dubbelt så lång men bara 200 höjdmeter mer. Den framstår som barnvänlig nu!
