Nu är jag äntligen på Senja! Det första jag vill göra här är det som jag missade för fem år sedan – Keipen. Det ska bli en solig natt (hur ofta hör du det) så naturligtvis blir det en midnattstur. Var planen i varje fall.
Upp och upp
Jag gick strax efter åtta på kvällen. Det var torrt på marken, jag såg att det har varit blött på flera ställen men nu var mossan nästan krispig och jag behövde inte ens hoppa och kliva för att klara mig torrskodd. Jag kollade kartan några gånger för att vara säker på att jag går rätt, men sedan upptäckte jag att stigen är markerad om än lite glest med både blåa och röda prickar.
Inom kort blev stigen brantare. Mycket brantare. Stigen sicksackade på sluttningen och även om jag inte lider av höjdrädsla ville jag inte titta åt sidan där det stupar tvärt. Det finns inget utrymme för felsteg och jag undrade hur i fridens namn jag klarar av vägen ner utan att slita byxorna när jag måste sätta mig på rumpan för att på det tryggaste sättet ta mig ner. Och enligt turbeskrivningen är denna en röd led, “krävande”. Hur illa är det med deras svarta leder?
Efter den branta delen planade stigen och nu såg jag Grytetippen till vänster och Keipen framför mig. Min plan var att gå till Grytetippen först och sedan till Keipen för midnatt, det är inte många höjdmeter mellan dem utan man bara följer kammen.
Ångest
Jag siktade på Grytetippen men blev fundersam direkt. Stigen försvann under en snölega och jag såg att folk har gått åt två håll över snön, både mot Grytetippen och Keipen alltså. Inga blå eller röda prickar någonstans. Så då gick jag mot Grytetippen och tittade upp och fick skrämselhicka. Herregud vad brant. Hur i fridens namn ska man gå där? Jag stod nästan frusen på plats och försökte att bestämma mig. Men sedan tänkte jag på det som jag så många gånger tidigare har konstaterat. Det finns alltid en väg, du måste bara våga ta det första steget och det nästa kommer att uppenbara sig. Jag mindes hur jag stod vid foten av Storsylen och undrade hur det ska gå till. Och det gick bra ändå.
Så jag tog det första steget, sedan nästa, och så brant var det inte som det hade sett ut. Men brant ändå och lite läskigt också måste jag erkänna, många gånger som jag använde händerna för att hiva upp mig. När jag tittade till höger kunde jag se den där stigen mot Keipen och det var definitivt lättare där, jag såg också att det var ett par personer som gick där. Så då behöver jag inte gå ned på den här jobbiga sluttningen. Som bara blev jobbigare. Jag kom till ett ställe med en lodrät klippa, visserligen inte jättehög men hög nog för att jag inte fick något grepp. Jag gick till höger och vänster men det hjälpte inte, jag hittade ingen säker väg upp. Kanske på kanten men då har jag ingen säkerhetsmarginal överhuvudtaget och jag kunde inte acceptera risken. Vad f*n gör jag nu? Inte behöver jag vända? Jag kollade nedanför och såg till min stora lättnad att det finns en väg runt klippan längre ner, jag hade ingenting emot att förlora några höjdmeter för att sedan gå upp utan dödsångest.
Jag var törstig men vågade inte ta fram flaskan för att dricka, jag var rädd för att jag tappar flaskan ur mina adrenalinstinna händer och då rullar den ner och försvinner. Jag ville inte heller knäppa några kort, visserligen satt kameran tryggt över axeln men jag ville inte testa balansen. Jag ville inte stanna alls, utan bara gå och titta uppåt.
Men nu hade jag varit tvungen att utmana mig mentalt så länge att jag bestämde mig för att skippa Keipen. Jag hade gjort tillräckligt många höjdmeter som det var, Keipen får vara. Så någon revansch på Keipen får jag inte men det gjorde mig ingenting heller. Det var inte Keipen i sig som jag ville ha, utan det var en fin utsikt och det är garanterat fint på Grytetippen också.
Makalöst
Stigen planade ut och plötsligt såg jag en röd prick framför mig. Och en vältrampad stig! Herregud. Då ramlade polletten ner. Jag hade gått på en genväg och den riktiga stigen – som är färgmarkerad hela vägen – går mellan Grytetippen och Keipen för att sedan dela sig på toppkammen! Jag visste att leden delar sig men jag hade slutat att titta på kartan och antog bara att stigen delar sig på den lägre kammen, just där snölegan var. Jisses vad dumt att jag inte kollade när jag ändå hade UT.no:s fina karta på mobilen.
Det var fruktansvärt kallt uppe, inte så många plusgrader och hård vind, och jag var hungrig och törstig. Men då såg jag äntligen utsikten mot solen och det slog andan av mig! Det var helt makalöst fint, bland det finaste jag någonsin sett. Solen färgade diset helt gult och de dramatiska bergen tecknade sig som silhuetter i lager efter lager. Jag glömde allt vad kyla, törst och hunger heter och satte mig vid stupet och fotade. Som om att allt det magiska skulle försvinna när som helst.
Då kom det ett par andra personer (tyskar, fick jag veta) till toppen, förmodligen de som jag hade sett tidigare. Jag frågade om stigen och de bekräftade det jag redan misstänkte, att det går en rösad led på den andra sluttningen och den stig jag följde var bara en genväg. Tjejen frågade om jag ville ha en bild på mig när jag sitter vid stupet, för när de kom upp och såg mig tyckte de att det såg fint ut med mig där och solen i bakgrunden. Varför inte tänkte jag, jag gillar inte att posera i vanliga fall men det här kan nog vara ett minne jag vill ha på bild. Snällt av dem!
Under tiden blev jag plågsamt medveten om hur kall, hungrig och törstig jag var. Jag tog på mig en fleecetröja och yllehandskar och ångrade att jag inte hade med mig värmeshortsen, jag hade tänkt på det men avfärdat. Det var ett misstag kände jag nu. Jag fryste så jag skakade i hela kroppen. Men inte så illa att jag inte kunde ta bilder och jag tittade omkring mig och fotade och beundrade och fotade mer.
Det går inte att beskriva hur fint det var. Allt jag drömt om och lite till. Det spelade ingen roll att jag gick den svåra vägen upp och nästan fick dödsångest. Jag skulle göra allt hundra gånger om för detta.
Det känns
Det var nästan en halvtimme kvar till midnatt och tyskarna gav upp, det var för kallt. Jag försökte envisas att stanna kvar men fick inte tillräckligt med värme i kroppen och skakade oavbrutet. Jag konstaterade att bättre än så här skulle det ändå inte bli och följde tyskarna efter några minuter.
Det var skönt att följa den markerade leden. Såååå mycket lättare nu! När jag kom till den första branten som jag hade tyckt var lite läskig i början konstaterade jag att den inte alls var så farlig. Jag behövde inte ens sätta mig på rumpan en enda gång. Jag tror att genvägen hade givit mig ett nytt perspektiv.
Det hade i vilket fall som helst blivit en hel del höjdmeter på branta sluttningar och det kändes i kroppen. Jag fick mer ont med varje steg, ingen skada (om det gamla löparknät inte räknas) utan jag tror att kroppen helt enkelt inte orkade mer. Jag är topp-otränad.
Klockan var två när jag kom till bilen. Jag åt lite, tog en värktablett, drack vätskeersättning och la mig. Eller försökte lägga mig. Jag kunde knappt sträcka mig raklång i sängen. Det gjorde ont precis överallt, så här illa har det aldrig varit efter någon vandring. 906 höjdmeter på 7,6 km. För att jämföra med 675 höjdmeter utdelat på 13 km som jag gjorde vid Pieljekaise. Om siffrorna ger någon uppfattning om hur brant det var.
Jag sov gott och på morgonen hade jag inte ont någonstans. Det tackar jag för. Redo för nästa topp! Fast helst inte en röd led, om jag får önska.