Jag har gjort toppturer varannan dag så jag fått vila också. Särskilt bra när nattsömnen lider i och med att jag lägger mig flera timmar senare än jag brukar och ändå vaknar nästan lika tidigt som vanligt (men vägrar att kliva upp så kroppen får vila lite extra). Det blir dock ändå bilder även när det är en mellandag så här tänkte jag bara publicera några bilder, har inte så mycket att berätta annars.
Men en sak kan jag säga. När jag gick till den lilla toppen som heter Daven, nedanför Grytetippen, såg jag mot Barden. Det går en röd led till Barden och jag såg att det finns ett brant ställe och gissade att det är det stället som gör leden röd, för annars såg det ganska så enkelt ut. Och saken är att jag inte kände ångest eller rädsla eller nervositet eller någonting. Jag kände verkligen ingenting. Den där branten var en axelryckning. Blir intressant att stifta bekantskap med den i morgon när jag går till Barden!
Det är fråga om inställning. Jag trodde att en krävande led i norska mått mätt är ändå väl inom mina gränser efter att ha gått så mycket i fjällen. Det blev mycket svårare än jag kunnat föreställa mig. När jag gjorde Stormoa förväntade jag mig en blå led och några enstaka svårare partier där du behöver använda händer. Det blev nästan tvärtom. De sista 260 höjdmeterna var det några enstaka ställen där jag inte behövde använda händer till hjälp. Nu har jag dock lärt mig hur dessa fjäll funkar och jag har justerat min förväntningar så jag inte råkar ut för otrevliga överraskningar. Och då äntligen blir toppturerna roliga igen!
