Gårdagens moln hängde kvar under förmiddagen. Enligt prognosen skulle det dock bli en solig kväll och det räckte för mig. Efter lunch gick jag upp till en utsiktspunkt för att kolla läget, alla toppar låg fortfarande i moln. Men under eftermiddagen började molnen skingra sig och plötsligt blev det väldigt fint. Valet stod mellan dessa fina moln eller midnatt och jag tänkte att jag hellre tar detta som jag ser nu i stället för att jag skulle chansa med ljuset på natten.
Föränderliga vyer
Dimmolnen rörde sig hela tiden, ibland var topparna synliga och ibland försvann de. Jag hann inte gå många meter när jag såg någonting som är värt en bild så det blev en hel del bilder och inte mycket framfart.
Strax innan branten som jag tidigare spekulerat är det svåraste stället mot Barden stannade jag för att äta middag. Jag kunde dock inte hitta lä och vinden var på den kyliga sidan, mina alternativ var att ta på fleecejackan eller fortsätta gå. Jag valde att gå.
Precis som jag tänkte i går så var branten ingen anledning att få ångest. Visst att jag ibland använde händerna för att komma upp, visst att jag stundtals gick vid stupet där jag hade 200 meter luft under fötterna om jag skulle ta ett steg åt sidan men det berörde mig inte överhuvudtaget. Jag tyckte bara att det var roligt för jag har äntligen skruvat mina förväntningar på rätt nivå. Och jag har överlevt en svart led. Baggis, detta.
Barden
Barden har en förtopp och det är lätt att tro att det är den riktiga toppen när man går upp, det svåraste stället är innan förtoppen. Efter förtoppen blir det helt annorlunda, inte alls vad jag hade förväntat mig. Det var en platå som påminde mig om Skottland, med plats för typ 100 tält!
Klockan var bara åtta när jag kom till toppen. Segla tornade närmast framför och i passet mellan Barden och Senja fanns dimmoln som störtade över kanten och försvann. Det var hypnotiskt att titta på det, molnen rörde sig hela tiden men gick ingenstans, bara försvann på viss höjd.
Annars måste jag säga att utsikten från Grytetippen var bättre. Det var en riktig lyckoträff att jag gjorde just Grytetippen när ljuset var som allra bäst. Det där ljuset skulle inte ha funkat lika bra från Stormoa heller.
Toppen på toppen
I och med att det var så tidigt så hade jag ett (lyx)problem, ska jag gå eller vänta? Fyra timmar till midnatt… Det var dock helt vindstilla och varmt i solen så jag valde ett trevligt ställe där jag kan sitta och bara njuta. Jag tittade på det störtande molnet, såg hur molntäcket ändrades i fjorden, såg hur skuggorna blev längre. Jag åt lite och knäppte kort emellanåt.
Det kom mer folk på toppen och bakom mig hörde jag ett par som pratade finska och så fanns det en amerikan och en engelsman som stiftade bekantskap. Tidigare mötte jag ett gäng franska fjällöpare. Barden verkar vara en mer populär topp än Grytetippen eller Keipen.
Jag stördes inte för en gångs skull, det var faktiskt ganska trevligt att lyssna på folk småprata. Det var några som tog fram liggunderlag på toppen. Det var så fint att tält inte behövdes. Fast bromsarna var rätt så besvärliga. Jag dödade tre, det räckte för att kunna sitta i frid.
Vägen framför
Efter två timmar hade molnen nedanför Segla försvunnit nästan helt och jag var rätt så säker på att sådant magiskt ljus som det var för några dagar sedan blir det inte. Jag gjorde helt rätt som gick tidigare! Så då gick jag tillbaka i stället för att fortsätta vänta men jag tog det lugnt, såg mig omkring hela tiden i fall det skulle vara magiskt ljus någonstans men nix, fick nöja mig med ordinärt fint i stället för magiskt fint.
Under tiden som jag gick väcktes känslan av att jag borde “quit while I’m ahead”. Jag hade visserligen tänkt på en eller två turer till men hur skulle jag kunna toppa det som jag redan varit med om? Det fantastiska ljuset på Grytetippen, ångesten och lärdomarna från Stormoa och nu detta med dimmoln. Jag har aldrig suttit två timmar på en topp och bara njutit! Så ja, jag bestämde mig för att åka i morgon. Det finns nya vackra utsikter att se, nya spännande turer att gå.
